# ID: svediakorp-gov417190
# author: Read (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 470
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag var i Washington förra veckan som ledare för den delegation från Europaparlamentet som ansvarar för våra förbindelser med USA: s kongress och vi påbörjade vår förberedande genomgång kl.
9.00 tisdagen den 11 september 2001, precis efter att det första planet hade träffat ett av tornen och precis innan det andra planet träffade det andra tornet.
Jag behöver inte säga att vår genomgång inte varade särskilt länge, och som så många andra i USA satt vi snart framför våra TV-apparater, chockade och tysta.
Det var den stämning som rådde i Amerika på tisdagen.
På onsdagen var människor arga och rädda, förståeligt nog, och det var vi också.
Senare fanns det mycket mer eftertanke och mer nyanserade reaktioner.
Europeiska unionens många budskap, och inte minst de från Europaparlamentet, och de många personliga budskapen om stöd och solidaritet uppskattades mycket.
Vi kunde fullgöra en del av våra åligganden inom delegationen, vi mötte ledamöter ur kongressens utskott för utrikesfrågor och förde några mycket nyttiga, om än mycket dystra diskussioner med dem.
Den fråga de ställde oss var: Hur kommer Europa att hjälpa oss?
Kommer Europa att stödja oss?
Det var faktiskt svårast.
Det hade varit förhastat och olämpligt för en partisk delegation att svara på dessa frågor.
Vi visste naturligtvis inte hur vi skulle reagera.
Jag gjorde ett uttalande till kongressen på delegationens vägnar, som skrevs in i kongressregistret och jag hoppas att det med ert tillstånd också kan skrivas in i vårt eget parlamentsregister.
I detta uttalande betonade jag naturligtvis, förutom det naturliga deltagande som vi ville uttrycka, att detta måste hanteras av USA och Europeiska unionen och många andra länder gemensamt.
Det blir allt tydligare att svaret måste vara väl avvägt och proportionerligt, och följderna för alla måste förutses och planeras.
Det finns ett tydligt behov av stora diplomatiska och politiska initiativ för att upprätthålla samarbetet med de länder som ligger närmast alla slags möjliga mål eller militära ingripanden och de länder som löper störst risk för följderna.
Vi står kanhända inför fruktansvärda tider framöver, men det är av avgörande vikt att vi har modet såväl som medkänslan att noga överväga alternativen.
Jag skulle vilja uttrycka mitt tack till alla de som är närvarande här, inklusive talmannen, och som har uttryckt sin oro angående vår säkerhet och vårt välbefinnande, och särskilt till mina kolleger i parlamentet, inklusive Belder, Peijs, mina två vice ordföranden, de andra parlamentsledamöterna, parlamentets personal, tolkarna för rådets och kommissionens personal, och särskilt kommissionens personal i Washington.
De var oändligt vänliga under vad som var en mycket svår vecka.
