# ID: svediakorp-gov417175
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 732
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionär!
Sedan terrorattentaten i New York och Washington är jag och min grupp övertygade om att det aldrig har funnits ett så påtagligt behov av att få se Europeiska unionen visa sin identitet och värdefulla roll i hanteringen av internationella frågor.
Under den kommande perioden, kanske under de allra närmaste dagarna, kommer unionen utan tvekan att få tillfälle att ge prov på sin vilja och förmåga att anta framför allt tre utmaningar som dessa tragiska omständigheter har ställt oss inför.
Den första av dessa utmaningar är i mina ögon att vi bör besluta oss för att vara Förenta staternas partner, men däremot inte de som står i tacksamhetsskuld.
" Allierade men inte anpassade ", sade en kollega i gårdagens diskussion i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Detta betyder självklart inte att vi skall avstå från att visa en nödvändig och legitim solidaritet, särskilt i den gemensamma kampen för att eftersöka, döma och straffa dem som gjort sig skyldiga till detta barbari, och mer allmänt för att nedmontera terroristernas nätverk.
Däremot betyder det att vi skall våga vara tydliga inför våra amerikanska samtalspartner när det gäller vad vi är beredda att bidra med och vad vi under inga omständigheter kan stödja.
I går och i förmiddags framhöll Solana med rätta att vår kamp mot terrorism inte får uppfattas av folket i den arabiska och muslimska världen som ett krig mot deras civilisation, eller till och med som ett korståg, för att återge ett av de mest skrämmande uttryck som president Bush har använt i det här sammanhanget.
Redan i går gav den höge representanten för GUSP en rekommendation i samma anda om att vara försiktiga, att inte förödmjuka någon, att undvika oklarheter, att inte skapa splittringar, vilket skulle vara ett stort misstag.
Detta ansvarsfulla språkbruk gläder mig.
Min grupp önskar att det tar sig uttryck i att unionen kategoriskt vägrar att låta sig dras med i en krigslogik, i en ond cirkel som skulle tillfoga mer blod till det blod som redan har utgjutits och fler oskyldiga offer till de oskyldiga som redan offrats.
Den andra utmaningen har en direkt koppling till det jag just har påpekat.
Vi måste inte bara undvika den klyfta jag har beskrivit, utan även ompröva och återuppliva förbindelserna mellan Europa och länderna i Medelhavsområdet.
Enligt min uppfattning är det inte rätt tidpunkt att tala om frihandelsområden med våra partner i södra och östra Medelhavsområdet, utan snarare om utveckling, politisk dialog, ett närmande mellan våra respektive samhällen och om mänsklig värdighet.
Ett av de första konkreta åtaganden som måste till för att vi skall kunna ge prov på ett sådant strategiskt val är en beslutsam insats för att lösa konflikten i Mellanöstern.
Jag uppskattar Solanas och alla EU-företrädares insatser i regionen.
De är på väg att ge de första effekterna, men vi kan alla se att de är ytterst sköra.
Tiden är således inne för att utöva allt vårt inflytande, inte mot utan i partnerskap med Förenta staterna och andra aktörer, framför allt aktörer från regionen i fråga.
Den tredje utmaning som vi står inför är att arbeta för ett nytt synsätt på internationell säkerhet.
Är inte tragedin den 11 september en fruktansvärd illustration på den misslyckade styrningen av världen sedan Berlinmurens fall?
Enbart olösta konflikter!
Enbart mäktiga, dolda krafter i arbete!
Enbart källor till destabilisering!
Svaret på dessa djupt onda förhållanden ligger inte i en förlängning av unilateralismen, utan i ett verkligt globalt samarbete med respekt för andan och ordalydelsen i Förenta nationernas stadga.
Svaret får inte endast bestå i militära insatser eller endast säkerhetsåtgärder, utan en långtgående och mångsidig politik för krisförebyggande.
Överallt - i Afrika, Medelhavsområdet, Latinamerika, österut på vår kontinent och t.o.m. i själva Förenta staterna - uttrycks förväntningar, ute i samhället och ofta också på statsnivå, på en revidering av de internationella styrelseformerna.
Denna vädjan riktar sig för närvarande framför allt till Europa.
Det är en möjlighet att gripa tag i.
Ur den synvinkeln riskerar de närmaste dagarna att bli en sanningens minut.
