# ID: svediakorp-gov417079
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 785
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Jag överensstämmer helt och hållet med det som mina kolleger Rod och Coelho som föregick mig har sagt och som, som tur är, står i kontrast till försöket att använda resolutionen som vi skall rösta om i dag som instrument, och som vi portugiser har fått uppleva genom radio och press.
Särskilt genom ledamoten som är nästa talare, min kollega Joaquim Miranda.
Vi ser på dessa förskräckliga händelser i Angola med stor bestörtning.
Vi ser smärtan hos angolanerna och dessa oskyldiga civila offer för Unitas attentat eller för andra omständigheter som inte alls gläder oss.
Vi ser inte på dem som någon triumf som ger näring åt regeringens krigförande diskurs och fortsatta krig.
Vi måste vara medvetna om det drama som utspelar sig i Angola sedan 26 år tillbaka, ett bipolariserat oändligt våld som angolanerna är trötta på.
Denna fas i inbördeskriget, det måste vi tänka på, är inbördeskrigets tredje våg, och var och en försöker vara brutalare än den tidigare.
Man förstår det tydligt av Unitas brustna löften, men även president dos Santos beslut, tillkännagivet i december 1998, att man tänker slå ner sin svurne fiende med vapen.
Nu kan detta ge upphov till en katastrof, och det är katastrofen vi återigen får uppleva.
Jag vill be er om att få läsa ett vittnesmål från en missionär som återvänt från Angola för några månader sedan: " År 2000 firade Angola 25 år av självständighet.
År 2001 " firade " landet 40 år av krig.
Det finns redan tre generationer av angolaner som bara känner till hur det är att leva i krig.
Jag har bott i Kuito och Huambo mellan 1989 och 1994.
Jag fick se hur många angolaner gav uttryck för omättliga förhoppningar, som grusades av brustna löften.
När det nu står klart att det inte finns någon militär lösning på konflikten (det har det aldrig funnits), talar man mer än någonsin om att nyckeln till freden finns i vapnen som kan bana väg för freden.
Emedan detta sägs och görs så studerar inte ungdomen, de vuxna arbetar inte, barnen går inte i skolan, sjukhusen har ingen medicin, och med denna beväpnade kurs har inte Angola någon framtid. "
Allvarliga händelser inträffar, som dem som vi fördömer idag.
Missionären fortsätter: " Men jag kan inte acceptera att man gör slut på ett land med sådana materiella rikedomar, men framför allt med sådan människorikedom. "
Denne präst, fader Tony Neves, en stor kännare av Angola, avslutar med en dröm om fred, samtidigt som han varnar oss: " Angola, 25 år efter befrielsen, har bara två alternativ: fred eller total förstörelse. "
Det är när vi står inför det här som vi måste vara medvetna om vårt ansvar.
Vi får inte tjäna krigsherrarna, må vara de med diamanter eller de med olja.
Vi kan bara lita på dem som kämpar för fred utan vapen i händerna, på dem som, med stöd från kyrkan, från ärkebiskop Kamuenho, från dem inom Comité Inter-Eclesial para a Paz (ung. samkyrkliga fredskommittén), reser sig i det civila samhället, på dem som är från Unitas och MPLA: s moderata sektor, som de f.d. premiärministrarna Marcolino Môco och Lôpo de Nascimento, som vissa journalister som vi ibland hör talas om här p.g.a. förföljelsen av dem, som vissa moderata ledamöter från Unita, Chivukuvuku Jaka Jamba, många moderata personer från MPLA och framför allt andra små partier som finns i det angolanska parlamentet och som ingen någonsin lyssnar på.
Varför är det så att vi aldrig hör på dessa personer?
Som t.ex.
Filomeno Vieira Lopes och Mfulopinda Nando Vítor, dessa som aldrig gripit till vapen.
Det är dem vi skall lyssna på, för Angola tillhör inte bara dos Santos och Savimbi.
Angola är angolanerna, och vi måste lyssna på talesmännen för dem som lider och inte talesmännen för dem som dödar.
Zacarias Kamuenhos kandidatur är en del av denna ansträngning.
Jag vädjar till alla kolleger att vi som internationellt samfund skall förstå angolanernas drama.
Det kalla kriget har redan hållit på länge, det är hög tid för det internationella samfundet att sluta att " ge näring åt elden " i Angola och ansvarsfullt bidra till freden, till dialogen, för ett bilateralt eldupphör, samtidigt och omedelbart.
