# ID: svediakorp-gov416909
# author: Trakatellis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 314
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Förslaget till direktiv om att fastställa kvalitets- och säkerhetsnormer för insamling, kontroll, bearbetning, förvaring och distribution av humanblod och blodkomponenter kommer verkligen lägligt, med tanke på den senaste tidens utveckling på läkemedels- och folkhälsoområdet.
Genom att införa nya regler vill vi dels modernisera lagstiftningsramen, så att områden som inte har omfattats av gemenskapslagstiftningen omfattas, genom stärkta krav i fråga om blod- och plasmagivarnas lämplighet samt blodkontroll, dels upprätta ett kvalitetssystem för blodgivarcentralerna på gemenskapsnivå.
Jag har velat förbättra kommissionens text i två avseenden, för att öka säkerheten för givare och mottagare av blod eller blodkomponenter.
Jag talar om ändringsförslag 33, enligt vilket ansvariga för blodgivarcentraler måste inneha en medicinsk examen, företrädesvis i hematologi, eller en relaterad medicinsk specialisering.
Den andra viktiga punkten är att det råder en allt större brist på blod.
I mitt hemland har efterfrågan ökat, och ungefär tre av tio sjuka är i behov av blod, och trots att frivilliga blodgivare lämnar alltmer blod, har importbehovet ökat.
Syftet med ändringsförslag 75 är att förbudet mot incitament till blodgivning inte skall vara totalt, för både läkarmässigt och vetenskapligt sett är det fel att vara dogmatiska i en så viktig hälsofråga.
Önskan att blodgivning skall ske frivilligt måste inte uttryckas på ett absolut sätt.
Medlemsstaterna och blodgivarcentralerna måste ha möjlighet att med hjälp av incitament klara insamlingen, kontrollen, förvaringen och distributionen för ovanliga grupper av blod och blodkomponenter, när och om det behövs.
Jag skulle vilja gratulera kollegan Nisticò till hans utmärkta arbete och be om stöd för ändringsförslag 75, som, samtidigt som principen om frivillig blodgivning respekteras, ger medlemsstaterna och blodgivarcentralerna en verklig möjlighet att täcka möjliga behov och som därför medicinskt och vetenskapligt sett är fullständigt riktigt.
