# ID: svediakorp-gov416884
# author: Monti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,749
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
Det gläder mig att utskottet för ekonomi och valutafrågor, i betänkandet som utarbetats av Evans, understryker reformens betydelse när det gäller att garantera en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna i en utvidgad gemenskap.
Jag vill personligen tacka Evans för hans uppskattande ord om kommissionen, för det engagemang med vilket han arbetat med frågan och för den höga kvaliteten i hans betänkande.
Jag vill dessutom också tacka Europaparlamentet och alla dem som deltagit i debatten i dag för det stöd och de viktiga impulser som parlamentet har gett kommissionen under och efter diskussionerna om vitboken.
Jag vill gärna säga att vårt förslag till förordning verkligen har haft stor nytta av de påpekanden och den kritik och de impulser som kommit från de olika utskotten och från kammaren.
Huvudsyftet med reformen är att skapa ett effektivare system till förmån för konsumenterna, företagen och den europeiska ekonomin i allmänhet.
Genom att avskaffa det nuvarande systemet för anmälan och godkännande och kommissionens ensamrätt när det gäller att tillämpa artikel 81.3, kan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna koncentrera sina ansträngningar till kampen mot de allvarligaste överträdelserna.
Inrättandet av ett nätverk av myndigheter till skydd för konkurrensen gör det möjligt för oss att samordna våra ansträngningar och på ett bättre sätt utnyttja våra olika resurser.
Den oundgängliga förutsättningen för att detta samarbete skall lyckas är att samtliga konkurrensmyndigheter i större utsträckning tillämpar gemenskapens regler, i annat fall kommer de nätverk som planeras bara att bli ett tomt skal.
Detta är viktigt om vi vill skapa homogena konkurrensförutsättningar för företagen på den inre marknaden och om vi vill undvika en åternationalisering av gemenskapens konkurrenspolitik.
Jag uppskattar verkligen varmt, ledamot Evans, det faktum att betänkandet ställer sig bakom och helhjärtat stöder kommissionens förslag i artikel 3, ett förslag som syftar till att göra gemenskapens konkurrensregler till de enda som skall tillämpas i samband med händelser som skulle kunna äventyra handeln mellan medlemsstaterna.
Det handlar om ett förslag med mycket vittgående konsekvenser, ett förslag som möter motstånd från många medlemsstater i samband med det arbete som utförs i rådets arbetsgrupp.
Men jag är övertygad om att förslaget vilar på fast grund och att kommissionen kommer att stå mycket fast när det gäller målet att inrätta enhetliga villkor för de avtal som kan äventyra handeln mellan medlemsstaterna.
Herr talman!
Låt mig så övergå till ett par av de viktiga detaljfrågor som framkommit och börja med tystnadsplikten.
En effektiv tillämpning av konkurrensreglerna är starkt beroende av kommissionens förmåga att erhålla bevis på att överträdelser har skett.
Våra befogenheter är nära knutna till dokumenterad bevisning.
Mycket bygger på undersökningar på platsen för att hitta handlingar som visar att det förekommer karteller.
Alla ändringar som får till resultat att våra undersökningar blir mindre effektiva kommer därför att få allvarliga följder för möjligheten att tillämpa konkurrensreglerna, och på deras effektivitet.
Jag är därför djupt oroad över ändringsförslaget som syftar till att utöka tystnadsplikten till företagens interna rättsexperter.
Men jag vill undvika missförstånd på en punkt: kommissionen är fullständigt medveten om den positiva roll som de interna rättsexperterna kan spela när det gäller att ge råd till företagen om hur konkurrensreglerna skall tillämpas.
Den rollen blir ännu viktigare inom ramen för det nya systemet, där företagen skall gå mer systematiskt tillväga när de gör en egen bedömning av sina avtal, för att framför allt granska om de uppfyller de undantagsvillkor som anges i artikel 81.3.
Men frågan om tystnadsplikten för interna rättsexperter får i huvudsak ses mot bakgrund av kontroller som syftar till att konstatera förekomsten av allvarliga restriktioner som inte kan uppfylla villkoren i artikel 81.3.
I det sammanhanget ändrar den reform som kommissionen föreslagit inte alls den nuvarande situationen.
Vi måste med andra ord också i fortsättningen ta med i beräkningen det faktum att till skillnad från externa rättsexperter, så är de interna rättsexperterna anställda av företagen och underställda deras ledning.
De befinner sig i en funktionell beroendeställning och i slutändan i en situation av motstridiga intressen mellan lojaliteten gentemot arbetsgivaren och respekten för de etiska reglerna.
Den interna kommunikationen mellan den interna rättsexperten i ett företag och hans arbetsgivare är så intensiv och så omöjlig att skilja från en konsultverksamhet som har rent företagsmässig karaktär - till skillnad från juridisk konsultverksamhet - att rätten till tystnadsplikt för företagens interna rättsexperter skulle skapa en stor risk för att handlingar som behövs i undersökningarna skulle undanhållas.
Om kommunikationen mellan ett företags interna rättsexperter och övriga anställda skulle bli sekretessbelagd, så skulle kommissionens möjligheter att tillämpa reglerna allvarligt äventyras.
När det gäller detta specifika problem har jag noterat de upplysningar som lämnades nyligen av Evans och Rovsing och som är avsedda att leda fram till en kompromisslösning.
Å min sida kan jag försäkra att, eftersom ändringsförslag 10 kommer att tillbakavisas, så kommer kommissionen att avstå från att betrakta de bevis som ingår i de handlingarna som försvårande omständigheter när det gäller att bestämma bötesbeloppen.
I så fall kommer jag att föreslå följande lösning till kommissionen: " I framtiden kommer kommissionen, när den bestämmer storleken på det bötesstraff som skall ådömas ett företag, inte att betrakta förekomsten av bevis som demonstrerar att de interna rättsexperterna i företaget hade varnat ledningen för illegaliteten i det beteende som är föremål för kommissionens beslut, som en försvårande omständighet i enlighet med riktlinjerna för beräkning av de böter som skall utdömas vid tillämpning av artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget. "
Jag hoppas att detta åtagande skall kunna bli en gemensam punkt för kommissionen och dem som vill utvidga yrkessekretessen till företagens interna rättsexperter.
Evans betänkande bekräftar med all rätt betydelsen av rättssäkerhet för företagen.
Reglerna och deras tillämpning måste vara tillräckligt förutsebara.
En vidare tillämpning av gemenskapens konkurrensregler från de behöriga myndigheternas sida inom ramen för ett samarbetsnätverk skulle redan innebära ett stort framsteg för att garantera denna förutsebarhet i ett läge som det nuvarande, där sexton olika konkurrensmyndigheter tillämpar olika regler.
Kommissionen inser att det under vissa förhållanden kan finnas ett legitimt behov för klarlägganden när det gäller enskilda fall, och att information, riktlinjer och gällande rättspraxis inte alltid kan ge svaret.
Men det är under alla omständigheter av grundläggande betydelse att undvika regler som skulle kunna leda till ett återinförande av systemet med anmälningar.
Ändringsförslaget till artikel 10 väcker vissa farhågor i detta avseende.
Det innebär, och syftet är att komplettera och förtydliga, att kommissionen kan fatta beslut som innebär att det inte förekommer någon kränkning av artiklarna 81 och 82, framför allt när avtalen innebär en finansiell risk eller en betydande kapitalinvestering.
Detta ändringsförslag skulle vara godtagbart enbart om kommissionen inte i praktiken varit skyldig att fatta beslut om icke-överträdelse i alla de fall där det handlar om betydande investeringar.
Kommissionen hävdar att den bästa strategin när det gäller att garantera förutsebarhet i de enskilda fallen skulle vara att införa ett nytt instrument: avgivandet av yttranden.
Kommissionen är redan i färd med att införa ett liknande system som kommer att tillåta den att avge motiverade, skriftliga yttranden i de fall där det förekommer luckor i de gällande reglerna och i beslutspraxis.
När det gäller att fatta beslut om ett yttrande skall avges eller inte, utgör investeringarnas nivå för övrigt ett av de viktigaste kriterierna.
Mitt intryck är att det system som föreslagits vad gäller att avge yttranden har mottagits positivt av företagen.
Harmonisering av förfaranden och sanktioner: kommissionens förslag baseras på den traditionella strategin som låter medlemsstaterna bestämma förfaranden och sanktioner när det gäller att tillämpa gemenskapsrätten.
Jag instämmer i Evans betänkande när det gäller det faktum att det är önskvärt att vi har gemensamma förfaranden och sanktioner, men vare sig Rom eller gemenskapen byggdes på en dag.
Vår strategi syftar i första hand till att införa en omfattande ram, och till ett senare skede lämna det eventuella införandet av gemensamma förfaranden och sanktioner.
När vi väl har fått erfarenhet av hur detta system fungerar, så blir det enklare att definiera de områden som ger upphov till praktiska problem och utarbeta regler som innebär att man kan ta itu med dem på ett effektivt sätt.
Den sista punkt jag vill ta upp, herr talman, gäller den nationella domarkåren.
Jag är övertygad om att de olika medlemsstaternas domare är fullkomligt kompetenta när det gäller att tillämpa gemenskapens konkurrensregler, bland annat eftersom de redan spelar en viktig roll när det gäller att tillämpa gemenskapsrätten.
Vi får dessutom inte glömma att för att garantera en enhetlig tillämpning av reglerna, så innebär förslaget framför allt att kommissionen, tillsammans med de nationella myndigheterna som garanterar konkurrensen, skall ha en möjlighet att lägga fram synpunkter i egenskap av amicus curiae inom ramen för de förhandlingar som sker inför domstolen.
De befogenheter som föreslås kommer att göra det möjligt för kommissionen att skydda allmänintresset av en effektiv och enhetlig tillämpning av reglerna genom att rikta de rättsvårdande organens uppmärksamhet på viktiga frågor i samband med reglernas tolkning och tillämpning.
I respekt för domstolarnas oberoende ställning kommer naturligtvis de rättsvårdande organen inte att vara bundna av synpunkterna från amicus curiae och de kommer under alla omständigheter att vara fria att begära tolkningsbesked från domstolen.
Vi är medvetna om det faktum att den föreslagna reformen skulle kunna kräva att domarna tillförs ny kompetens.
Att tillämpa konkurrensreglerna kan i själva verket vara en komplex fråga.
Jag håller därför helt med Evans om att frågan om domarnas utbildning kräver en noggrann behandling.
Kommissionen kan bidra i frågan och ställa materiella och mänskliga resurser till förfogande.
Vi håller också på med att undersöka möjligheten att samarbeta med de nationella myndigheterna i detta ämne och att lämna finansiering utifrån de befintliga utbildningsprogrammen.
Herr talman!
Jag vill avsluta med att rikta ett uppriktigt och varmt tack till Europaparlamentet för den gemensamma vandring vi gör i denna terräng som är så komplicerad men som samtidigt, vilket diverse olika inlägg i kväll har belyst, så nära berör ekonomins vitala intressen och även de enskilda medborgare som ni företräder.
