# ID: svediakorp-gov416881
# author: Titford (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 606
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
I går tog jag i denna kammare upp frågan om en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, när jag konstaterade att det sätt på vilket detta uppnåddes var genom gradvis integrering av de nationella systemen.
Som ni skulle kunna förvänta er från mig i egenskap av ledare för ett parti som sätter den nationella suveräniteten framför EU: s integrationstendenser, vänder jag mig naturligtvis bestämt emot förfarandet med gradvis integrering.
I dag upptäcker jag att jag, under en annan rubrik med en reform av konkurrenspolitiken, står inför exakt samma sak - ännu ett försök från kommissionens sida att uppnå en gradvis integrering av nationella system.
Men det som gör detta försök särskilt olycksbådande är att det marknadsförs under det bedragande och fullständigt missvisande påståendet att reformen skall - jag citerar från sammanträdets nyhetsgenomgång - " frigöra kommissionens hårt belastade personal inom avdelningen för konkurrenspolitik från rutinmässiga ärenden för att göra det möjligt för dem att koncentrera sig på större ärenden som uppvisar icke-konkurrensbetingat beteende ".
Trots att en följd av detta förslag skulle vara att underlätta livet för kommissionens tjänstemän, genomförs detta genom att man ger de nationella konkurrensmyndigheterna begränsade befogenheter att genomföra konkurrensreglerna hitom kommissionens monopol.
Men dessa myndigheter är vare sig oberoende, som det påstås, eller fria att agera.
De beviljas tillstånd att agera för kommissionen i enlighet med gemenskapens regler, under kommissionens överinseende och såsom ansvarsskyldiga inför kommissionen.
Kommissionen vill att konkurrensmyndigheterna skall utgöra ett nätverk som kommissionen skall befinna sig i centrum av.
Kommissionen vill med andra ord att statstjänstemännen i de olika medlemsstaterna, vars löner betalas av medlemsstaterna, i regeringsbyggnader som medlemsstaterna betalar, och som använder resurser som tillhandahållits och betalats av medlemsstaternas regeringar, inte skall arbeta för de medlemsstater som finansierar dem, utan med att genomföra gemenskapsrätten för kommissionen.
Otroligt nog - och det är en återspegling av hur ytliga så många kommentatorers åsikter och förståelse är - uppfattas och läggs detta fram som subsidiaritet och decentralisering.
Det är allt utom decentralisering.
Det är motsatsen, och statstjänstemännen i många länder införlivas i en stor centraliserad kedja.
Det är vad detta nätverk är: alla arbetar för en central myndighet - kommissionen.
När det gäller subsidiariteten, är det inte en fråga om att medlemsstater har möjlighet att fatta sina egna beslut och sköta sina egna angelägenheter på lokal nivå.
Det är kommissionen som sköter medlemsstaternas angelägenheter, och använder dessa medlemsstaters resurser och faciliteter som om det vore dess egna.
Det tycks som om dessa förhållanden också gäller de domstolar som skall pröva ärenden i medlemsstaterna.
Även om de formellt är medlemsstaternas domstolar och om deras löpande kostnader betalas av medlemsstaterna, är de - som föredraganden av yttrandet så tydligt påminde oss om - domstolar inom gemenskapsrätten som bär upp hela gemenskapens rättssystem.
Det är med andra ord inte bara medlemsstaternas statstjänstemän som dras in i gemenskapens gap, utan också domstolarna.
Allt detta sker i effektivitetens namn.
Det bör inte glömmas bort att den mest effektiva styrelseformen är den centraliserade diktaturen.
Den minst effektiva är demokratin.
Effektivitet är därför på betydelsefulla sätt demokratins fiende.
Jag är orolig för att vi i effektivitetens påstådda intresse avstår från något mycket mer värdefullt - själva den demokrati som är grunden för alla våra nationer - till förmån för den centraliserade teknokrati som kommissionen utgör.
Det handlar inte så mycket om integration som om assimilering.
Allt detta kommer att sluta med elände.
