# ID: svediakorp-gov416707
# author: Neyts-Uyttebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,499
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Sedan slutet av 1999 förekommer stora demonstrationer vid varje viktigt internationellt toppmöte.
Vid Världshandelsorganisationens ministermöte, IMF: s eller Världsbankens möte och World Economic Forums möte i Davos, överallt såg vi demonstranter samlas.
Sedan slutet av förra året är också Europeiska rådets möten föremålet för massiva protestaktioner.
Tänk bara på Nice och Göteborg.
Allra senast var det G8: s möte i Genua som var anledningen till omfattande protester.
Om dessa demonstrationer skulle ha förlöpt utan våld, så skulle vi bara ha behövt tänka på att svara på de frågor och funderingar som de demonstrerande och deras sympatisörer kommer med.
Tråkigt nog förenades demonstrationerna i Nice, Göteborg och Genua med en hel del våld trots det faktum att de som organiserar demonstrationer tar avstånd från våldet.
Vid sidan om den olägenhet som det här har orsakat för invånarna i de städer där demonstrationerna har ägt rum, vid sidan om de materiella skadorna på hus och annan egendom, så har även människor kommit till skada under sammandrabbningarna och dessutom - och det är det värsta av allt - har två demonstranter omkommit.
Vi är beredda att föra en konstruktiv dialog med det civila samhället, med icke-statliga organisationer, med alla som på ett fredligt sätt ger uttryck för sin oro över globaliseringen, men vi förkastar och fördömer det våld som har svärtat ned den senaste tidens demonstrationer.
Fru talman, mina damer och herrar!
Europeiska unionen måste ge två svar på de händelser jag just tog upp.
Å ena sidan bör vi förhindra våld, vilken form det än antar, för att bevara det område med frihet, säkerhet och rättvisa som unionen är, inte bara rättsligt sett utan också i praktiken.
Förutom denna ytterst viktiga fråga måste vi också bemöta den oro och de frågor som framförs av dem som demonstrerar.
Som ni säkert vet ägnade sig rådet (rättsliga och inrikes frågor) åt den första aspekten vid mötet den 13 juli och den 16 juli ägnade sig rådet (allmänna frågor) åt den andra frågan.
Ministerrådet (rättsliga och inrikes frågor) har uttalat sig för ett nära internationellt samarbete med stöd av befintliga rättsliga instrument och med hjälp av instrument som Schengenavtalets tillämpningskonvention och den gemensamma åtgärden av den 26 maj 1997 om samarbete på området för allmän ordning och säkerhet.
Faktum kvarstår dock att ansvaret för att bibehålla den allmänna ordningen på EU-medlemmarnas territorium under alla omständigheter uteslutande är en behörighet för myndigheterna i varje medlemsstat.
Rådet har inte befogenhet att inta en ståndpunkt på ett område där fördraget inte ger rådet någon behörighet.
Jag kan försäkra parlamentet att mitt land kommer att låta sig vägledas av omsorg om förebyggande arbete, och inte en vilja till repression.
Rådet (allmänna frågor) har framhållit, jag citerar: " nödvändigheten av att Europeiska unionen och dess demokratiskt valda regeringar bemödar sig om att tolka den politiska dimensionen av globaliseringen och bemöter den oro som globaliseringen väcker i samhället genom att på ett passande sätt hantera de strukturella förändringar som pågår, i syfte att bidra till politiska, sociala och ekonomiska framsteg i det internationella samfundet. "
I detta sammanhang, och jag citerar fortfarande: " anser ministrarna att det är värdefullt att föra den konstruktiva dialogen med arbetsmarknadens parter, enskilda organisationer och andra representanter för det civila samhället om globaliseringen och dess följder.
Parlamenten måste anslutas till denna dialog.
Kommissionen och rådet kommer att offentliggöra en detaljerad redogörelse som visar Europeiska unionens redan mycket positiva roll i detta sammanhang.
Rådet anser att den politiska debatten om globaliseringen och dialogen med det civila, europeiska samhället är en uppgift som det åligger Europeiska unionen att fylla under de kommande åren för att påverka följderna av den och fullt ut utnyttja dess fördelar.
Rådet betonar behovet av att inleda en mer djupgående dialog med utvecklingsländerna för att beakta deras farhågor i samband med globaliseringen. "
Fru talman!
Unionens ordförandeskap tillmäter den här typen av frågor ett särskilt intresse, och inom de kommande veckorna kommer den belgiske premiärministern Guy Verhofstadt att offentliggöra sina personliga idéer i ett öppet brev, som kommer att få mycket bred spridning.
I likhet med många andra ledamöter av Europaparlamentet hör jag till den generation som höll på att avsluta mina studier och som började arbeta när en storm av protester bröt ut, en storm som hade sitt ursprung i Förenta staterna, men som här fick en helt egen europeisk prägel.
Traditionen säger att det var det magiska året 1968, men missnöjet hade grott i många år och tvisterna skulle pågå i många år efter det.
Det var en oerhört fängslande tid, det brusade av idéer, förslag och handlingar.
Jag är glad att jag fick uppleva den.
Men jag minns också att jag skämdes för dem som då var lika gamla som jag är nu och påstod att de stod på vår sida, att de förstod oss fullkomligt och att de var helt överens med oss.
Jag skall alltså inte göra mig skyldig till samma sak, men jag vill för ordförandeskapets och även egen räkning säga klart och tydligt att oenighet och debatt i sig är en bra sak.
En pensée unique, vilken pensée unique det än rör sig om, är aldrig fruktbar på lång sikt, och historien upphör aldrig, vad än Marx, Engels och långt senare även Fukuyama kan ha trott om den saken.
Som rådets ordförande vill jag inte våga mig på en ideologisk diskussion.
Jag vill emellertid understryka att det just är de internationella, ja, till och med globala organisationernas uppgift att kontrollera och reglera globaliseringen, och att Europeiska unionen är ett utmärkt exempel på det.
Det är alltså paradoxalt att de som motsätter sig densamma vänder sig mot dessa inrättningar och organisationer.
Världshandelsorganisationen organiserar exempelvis inte den ekonomiska och kommersiella anarkin som vissa tycks tro.
Världshandelsorganisationen ordnar och reglerar handeln, bestämmer de regler som gäller för alla och fungerar i samråd med alla anslutna stater, som för närvarande uppgår till mer än 140.
Mina damer och herrar!
Det vore skamligt att påstå att det endast följer fördelar av handelns och industriproduktionens globalisering och utvecklingen av ekonomins penningaspekter.
Det vore falskt att hävda att uppkomsten och utvecklingen av ny teknik endast har varit till nytta.
Vi måste erkänna att denna utveckling ger upphov till nya klyftor, nya former av utslagning.
Förutom den gamla klyftan mellan fattiga och rika - vare sig det handlar om enskilda personer eller om nationer - har det uppkommit en ny klyfta: mellan dem som har tillgång till den nya tekniken och dem som inte har tillgång till den, eller som saknar utbildning för att kunna använda sig av den.
Eftersom samhällskritiken ställer alla dessa frågor måste vi ge svar på dem.
Och eftersom debatten är ideologisk, t.ex. då samhällskritiken angriper kapitalismen, är det uppenbart att svaren kommer att variera i enlighet med våra respektive ideologiska ståndpunkter.
Vad som däremot obestridligen tycks vara oberoende av ideologiska splittringar, är frågan om att kontrollera globaliseringen.
Hur skall vi utnyttja den på bästa sätt?
Hur skall vi minimera de skador som globaliseringen orsakar?
Hur skall vi undvika utslagning och låta det stora flertalet gagnas av dess fördelar?
Det åligger våra samhällen, och framför allt våra samhällens politiska instanser, att ge svar på dessa frågor.
Förutom att det krävs regler som skall styra globaliseringen, måste världssamfundets medlemmar föra en viljestark politik för att bevara den internationella freden, göra en bättre uppdelning av vinsterna från världshandelns tillväxt, i syfte att skapa större respekt för principerna om rättvisa, demokrati och de mänskliga rättigheterna.
I det sammanhanget måste de internationella organisationerna, särskilt Förenta nationerna, spela den roll som deras grundare hade avsett.
Europeiska unionen är särskilt väl rustad för att bemöta globaliseringen.
På europeisk nivå är unionen på något sätt en förebild när det gäller att hantera globaliseringen.
Unionen har haft förmåga att förena uppbyggnaden av en inre marknad med respekt för normer i fråga om social rättvisa och miljö.
På det här området är unionen en föregångare.
Att den är en av samhällskritikens främsta måltavlor är ytterligare en paradox.
Europeiska unionen och dess instanser har således ett oändligt upplysningsarbete framför sig.
Jag sade er att vi har för avsikt att ge oss i kast med detta, men det är endast möjligt under fredliga förhållanden, utan våld.
(Applåder)
