# ID: svediakorp-gov416539
# author: Schmid, Gerhard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,656
# sentences: 90
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
För drygt ett år sedan tillsatte Europaparlamentet ett särskilt utskott med uppgift att undersöka förekomsten av ett system för avlyssning av kommunikation, drivet av den amerikanska underrättelsetjänsten.
Systemet skulle svara mot följande kriterier: Det skulle arbeta globalt och kunna avlyssna alla telefonsamtal, alla telefax och all e-post i Europa.
Det skulle drivas av en grupp stater dit även Förenade kungariket, alltså en medlemsstat i Europeiska unionen hör, och i slutändan skulle systemet stå i kalla krigets och framför allt industrispionagets tjänst.
Detta system, påstods det, bar kodnamn Echelon.
Detta, herr talman, har varit ett svårt uppdrag, eftersom Europaparlamentet inte under några omständigheter har tillgång till material som tillhör säkerhetstjänsterna i EU: s medlemsstater och verkligen inte till detaljerad information om amerikansk underrättelseverksamhet.
Ändå kan vi nu efter ett års noggrant undersökningsarbete meddela plenum följande utan att några tvivel kvarstår: Det finns inget system, drivet av någon som helst underrättelsetjänst, som klarar av att avlyssna varje form av kommunikation i Europa.
Detta påstående får förvisas till den kreativa journalismens värld!
Inte heller blir det hela mer verklighetsförankrat genom att påståendet dessvärre återfinns även i en analys som genomförts på uppdrag av Europaparlamentet, som därmed har gett påståendet en sorts kvalitetsstämpel.
Detta handlar inte alls om vad man tror.
Telekommunikationen lyder under fysikens lagar, och har man ingen tillgång till bärarna av kommunikationen så kan man heller inte avlyssna något, och det finns ingen magisk specialfysik som gäller speciellt för underrättelsetjänster!
För det andra existerar det faktiskt ett övervakningssystem med följande egenskaper: Det arbetar globalt och drivs av en allians mellan de så kallade UK-USA-staterna - det vill säga USA, Förenade kungariket, Kanada, Australien och Nya Zeeland.
Detta är ingen tillfällig sammanslutning, utan det är en försvarsallians som har sina historiska rötter i andra världskriget.
I allt väsentligt har systemet endast tillgång till den typ av interkontinental kommunikation som antingen förmedlas via kommunikationssatelliter eller löper genom undervattensledningar med ovan nämnda länder som mål.
Därför berörs den inomeuropeiska kommunikationen knappast av detta, men däremot den kommunikation som går exempelvis till de afrikanska staterna, till de arabiska staterna och till Latinamerika.
Vad ambassader kan avlyssna av radiotrafiken i sitt närområde vet vi inte, men en sak är klar, nämligen att det inte rör sig om något större spionage.
Till skillnad från polisiära avlyssningsoperationer som alltid berör en person eller en klart definierad grupp av personer, arbetar det avlyssningssystem som vi här har att göra med på ett annorlunda sätt.
Det fångar upp all kommunikation som man har åtkomst till och lägger in det i en datoriserad sökmaskin.
Denna filtrerar med hjälp av kriterier i en sökordskatalog ut den kommunikation som är av intresse för underrättelsetjänsterna.
Systemet arbetar sålunda som en dammsugare, och det är underrättelsetjänsterna som ställer in filtret.
Rent tekniskt kallas detta strategisk teleövervakning.
Sökmaskinen kan avläsa telefonnummer, röster tillhörande högintressanta personer, innehållet i e-postmeddelanden och maskinskrivna telefax.
Med utgångspunkt i dagens teknik kommer handskrivna telefax eller talade meddelanden inte att kunna avläsas av sökmaskinen inom överskådlig framtid och är därmed inte heller tillgängliga för underrättelsetjänsternas analys.
I övrigt har vi fått upplysningar som säger att systemet bär kodnamn Echelon.
Namnet är dock oväsentligt.
Det skulle kunna heta precis vad som helst, det väsentliga för oss är vad det klarar av!
Detta är vad undersökningen har kommit fram till, och, vill jag tillägga, inte något som vi bara påstår.
Vi kan bevisa detta med hjälp av en indiciekedja som är så stark att den skulle stå pall inför domstol.
Den som önskar ytterligare detaljer kan helt enkelt läsa rapporten.
Jag skall nöja mig med att ta upp en sak: Om rapporten skulle innehålla en enda felaktighet så kan ni lita på att underrättelsetjänsterna i nämnda stater med nöje skulle ha slaktat oss offentligt!
Detta har de emellertid inte gjort, vilket får tala för sig.
Hur utvärderar vi då resultatet av undersökningen?
En måttstock för utvärderingen måste vara följande: Vad gör egentligen våra egna underrättelsetjänster?
Detta är inte den enda måttstocken, men det är en måttstock som krävs för en ärlig diskussion.
Säkerhetstjänsterna i majoriteten av EU: s medlemsstater bedriver strategisk teleövervakning.
Det är endast Belgien, Grekland, Irland, Österrike, Portugal och Luxemburg som inte utnyttjar denna teknik.
För det andra: Givetvis spelar även syftet med användandet en roll för utvärderingen.
När det gäller kampen mot den internationellt organiserade brottsligheten, narkotikasmuggling, människohandel, vapenhandel, terrorism, spridning av kärnvapen eller om att embargon eller frågor som rör den nationella säkerheten skall respekteras finns inget att invända mot syftet som sådant.
Om man däremot utsätter företag för spionage i syfte att ge den egna ekonomin fördelar, då måste utvärderingen se annorlunda ut.
För det tredje: Målet helgar inte medlen.
Sålunda handlar det inte enbart om syftet, för varje avlyssningstillfälle, varje enskilt fall innebär ett intrång i den privata sfären.
Detta är inte fråga om ett mängdproblem.
De mänskliga rättigheterna är individens rätt och ingen fråga för statistiken.
Ett sådant intrång kan endast tillåtas under särskilda premisser.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har en glasklar rättspraxis i fråga om detta.
Förutsättningarna lyder i korthet som följer: Ett ingrepp skall vara rättsligt förankrat och får inte vara godtyckligt.
Det skall således göras en avvägning mellan intrånget i den privata sfären och syftet.
Det skall vara möjligt att förutse, det vill säga att medborgarna skall veta att systemet existerar.
Och avlyssning får endast ske om det inte finns några andra möjligheter.
Detta är alltså ultima ratio (ett sista alternativ).
Det finns kolleger här i kammaren som säger att detta är i sin ordning så länge det handlar om en rättslig åtgärd, ifall polisen utför detta på order av en domare.
Handlar det däremot om underrättelsetjänsterna så säger man att det är en kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Jag har djup förståelse för att man säger att man av rent politiska skäl inte vill att underrättelsetjänsterna skall göra detta.
Jag kan förstå det.
Det är inte min ståndpunkt, men jag kan förstå sådana tankegångar.
Men när man säger att det skulle vara olagligt, då kör man över den rättspraxis som råder i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Industrispionage är absolut inget tillåtet syfte.
Nu befattar sig alla underrättelsetjänster även med ekonomiska sakförhållanden, till exempel med utvecklingen på finans- eller råvarumarknader.
I så måtto bedriver de flesta säkerhetstjänster industrispionage.
Detta är heller inte den punkt som kritiken gäller.
Problemet uppstår inte när man kastar ljus över allmänna sakförhållanden utan när detaljer läcker ut till det egna landets industri i syfte att ge vederbörande konkurrensfördelar.
Mellan EU-länder vore ett sådant förhållningssätt för övrigt oförenligt med EG-rätten, eftersom det vore fråga om en form av förbjudet statsbidrag.
På det internationella planet vore det mer än bara ett ovänligt agerande, och mellan allierade vore det skandal!
För övrigt är avlyssning inte den metod man väljer för industrispionage, detta utförs i regel med hjälp av klassiska metoder.
Dock finns det enstaka fall där detta instrument kan användas med framgång.
Nu har framför allt Förenta staterna utsatts för en korseld av kritik.
USA har hela tiden tillbakavisat att man skulle förmedla underrättelsetjänstens information direkt till amerikanska företag.
USA har dock medgivit att man bedriver detaljerad avlyssning när det rör sig om internationellt upphandlade stororder.
Argumentet och rättfärdigandet av detta är att de europeiska företagen skulle betala mutor och att man måste försvara sig mot detta.
Detta förhållningssätt - jag säger det mycket taktfullt och försiktigt - måste ifrågasättas.
För det första vet vi att även amerikanska företag betalar mutor.
I den globala korruptionsanalysen ligger USA någonstans i mitten när det gäller mutaffärer.
För det andra: Numera är sådant förbjudet inom OECD genom en konvention, och Europeiska unionens medlemsstater har anammat detta i sin nationella rätt.
Om USA med sin cowboymentalitet trots detta vill ta till nävrätten, är detta inte förenligt med idén om att sådant regleras genom internationella rättsavtal.
(Applåder)
För det tredje: Om det är så att de amerikanska underrättelsetjänsterna inte bedriver något detaljerat industrispionage, varför finns det då ingen lag i Förenta staterna som förbjuder säkerhetstjänsten att göra så?
Varför inte?
Det egentliga politiska problemet är i grund och botten att européerna i den offentliga debatten tror USA om detta.
Det politiska problemet är en avgrundsdjup misstro som blir uppenbar här.
Detta måste ur världen!
Vi har utvecklat en lång rad förslag, även när det gäller kontroll av våra underrättelsetjänster, även när det gäller en kodex mellan unionens medlemsstater och liknande.
I slutändan står vi dock där med ett enkelt grundläggande problem.
Privatlivets helgd garanteras av nationalstaternas rättsordning.
Men kommunikationen blir allt mer internationell.
Det finns ingen världsstat som skyddar den.
För att åstadkomma ett skydd för den privata sfären även här måste vi sluta internationella rättsliga avtal - detta är ett av de många problemen med globaliseringen.
I övrigt återstår ett problem som jag har placerat i inledningen av betänkandet.
Detta är en latinsk mening som lyder: Sed quis custodiet ipsos custodes, det vill säga: vem bevakar väktarna?
Detta är och förblir ett ständigt problem!
(Applåder)
