# ID: svediakorp-gov416464
# author: Wallström (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,398
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Tack för att ni bjudit in mig för att rapportera till denna kammare om konferensen om klimatförändringar i juli.
Konferensen var en framgång, i synnerhet för Europeiska unionen.
Den 23 juli nådde konferensen i samförstånd ett politiskt avtal om ett system för att genomföra Kyotoprotokollet.
Den löste därigenom alla de stora politiska frågor som hade lämnats öppna efter konferensens första del i Haag i november förra året.
Detta banar väg för en ratificering av protokollet.
Låt mig ge er en kortfattad analys av Bonnkonferensen innan jag övergår till de viktigaste besluten i sak.
Bonnkonferensens resultat utgör en betydelsefull landvinning för Europeiska unionen.
Sedan Förenta staterna dragit sig tillbaka från Kyotoprotokollet har Europeiska unionen tagit ledningen i försvaret av protokollet.
Detta inkluderade en förklaring från Europeiska rådet i Stockholm och Göteborg och resolutioner från Europaparlamentet.
Delegationer på hög nivå från de svenska och belgiska ordförandeskapen och kommissionen besökte Förenta staterna, Kanada, Ryssland, Iran, Kina, Australien och Japan för att söka stöd för vår ståndpunkt.
EU: s engagemang för att Kyotoprotokollet skall träda i kraft före det globala toppmötet om hållbar utveckling - Rio + 10 - i september i år delades av många andra parter.
Det var detta som gjorde framgången i Bonn så viktig.
Det avtal man kom fram till i Bonn förhindrade ett sammanbrott för de internationella ansträngningarna för att bekämpa klimatförändringar efter misslyckandet för Haagkonferensen och president Bushs tillkännagivande att Förenta staterna inte kommer att stödja Kyotoprotokollet.
Vad som också hade kunnat inträffa var att Förenta staterna hade lagt fram ett alternativt förslag till Kyotoprotokollet.
Detta skulle ha bringat oreda i de internationella ansträngningarna för att upprätta en effektivt internationell struktur för kampen mot klimatförändringar.
Därför var förhandlingarna i Bonn en kamp mot klockan.
Det måste sägas att Förenta staterna höll president Bushs löfte att inte hindra andra parter från att gå vidare med Kyotoprotokollet.
Vid det slutliga plenarmötet av konferensens ministerdel var det inte någon part som gjorde invändningar mot antagandet av det politiska avtal som man kommit fram till.
Samtidigt har EU och andra parter uttryckt sina förhoppningar att Förenta staterna skall återinträda i Kyotoprocessen.
Ingenting i avtalet hindrar dem från att göra det.
Europeiska unionen visade en stark och enad ställning under förhandlingarna och det belgiska ordförandeskapet gjorde ett gott arbete med att samordna vår ståndpunkt.
Jag bör även uttrycka min erkänsla för det politiska stödet från de icke-statliga organisationer och Europaparlamentariker som var närvarande vid mötet och deltog på ett mycket konstruktivt sätt.
Bonnkonferensens resultat utgör en seger för multilaterala internationella förbindelser.
Mot bakgrund av den nuvarande debatten om globalisering skickar den ut en signal att det internationella samfundet kan gripa sig an globala problem till gagn för alla länder.
Avtalet var ett genombrott, men det återstår naturligtvis att antal steg som måste tas innan Kyotoprotokollet kan träda i kraft.
För det första måste de politiska element som man har kommit överens om överföras till lagtexter.
Detta kommer att avslutas och antas formellt av parternas samarbetskonferens vid dess nästa session, COP 7 i Marrakech i november.
Vilka är utsikterna för ratificering av Kyotoprotokollet nu?
Ikraftträdande kräver ratificering av 55 parter som står för minst 55 procent av industriländernas utsläpp av koldioxid 1990.
Eftersom Förenta staterna tills vidare inte har för avsikt att ratificera protokollet innebär det att utöver EU och kandidatländerna måste det ratificeras åtminstone av Japan och Ryssland för att det skall kunna träda ikraft.
Eftersom kandidatländerna stödjer EU: s ståndpunkt fokuserar vi vår uppmärksamhet särskilt på Japan, men även på Ryssland.
Japan känner sig starkt knutet till Kyotoprotokollet och har upprepade gånger uttalat sin målsättning att det skall träda i kraft senast 2002.
Samtidigt har Japan hittills avstått från ett tydligt åtagande att ratificera protokollet, även om det blir utan Förenta staterna.
Rysslands ståndpunkt förblev oklar genom förhandlingarna och först i sista stund stod det klart i Bonn att ryssarna inte skulle göra några invändningar.
Detta är trots det faktum att Ryssland kommer att gynnas ekonomiskt av Kyotoprotokollet och införandet av ett internationellt system för handel med utsläppsrätter, eftersom det kommer att befinna sig i en position där det kan sälja utsläppsrätter tack vare dess generösa utsläppsmål.
Båda länderna har nu ett stort ansvar för att avgöra huruvida det internationella samfundet kommer att ta ett viktigt steg i kampen mot klimatförändringar eller inte.
Bonn utgör således ett viktigt steg men det är ännu inte slutet på processen.
Jag vill även framhålla den konstruktiva roll som utvecklingsländer, G4-77 / Kina, under Irans ordförandeskap spelade i Bonn, där man på många punkter intog samma ståndpunkt som EU.
Våra goda relationer med denna grupp visade sig vara en viktig faktor för att nå ett framgångsrikt resultat.
I den besvärliga situation som vi befann oss i tvingades EU att göra eftergifter för andra parter i syfte att komma fram till ett avtal i Bonn och rädda Kyotoprotokollet.
Dessa eftergifter rör i huvudsak en generös beräkning av kolsänkor mot utsläppsmålen för industriländerna, och under den sista natten av förhandlingarna kontrollsystemets rättsligt bindande karaktär.
Avtalet om sänkor innebär att omkring 70 procent av det totala målet på minskade utsläpp med 5,2 procent för industriländer under protokollet kan täckas med sänkor istället för verkliga minskningar av utsläppen.
Icke desto mindre krävs det ändå en betydande ansträngning för att minska utsläppen, eftersom utsläppen i de flesta industriländer har ökat sedan 1990.
Att ge upp den rättsligt bindande karaktären av påföljderna vid åsidosättande var en annan eftergift som var nödvändig för att få med Japan.
I utbyte är systemet i sig emellertid riktigt ambitiöst och skapar starka incitament för parterna att följa det, även om det för närvarande endast är politiskt bindande.
När det väl har genomförts kommer Kyotoprotokollet att ha ett mera genomarbetat och strängare kontrollsystem än något tidigare multilateralt avtal om miljön har haft.
Avtalet inkluderar en förklaring av EU och ett antal andra länder om ett stödpaket på 450 miljoner euro per år senast 2005 för kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring och anpassning till klimatförändringar för utvecklingsländer.
Det viktigaste framsteget med Kyotoprotokollet är, under alla omständigheter, att det har skapat konstruktionen och de allmänna reglerna för ett internationellt regelverk kring klimatförändringar: till exempel: bindande utsläppsmål, de flexibla mekanismerna för att uppnå de målen, ett kontrollsystem och stöd till utvecklingsländer på vilka ytterligare beslut kan bygga.
Vid sidan av dess betydelse för att ta itu med en av de största globala utmaningarna - klimatförändringar - kommer Kyotoprotokollet att skapa en ny stor internationell marknad för utsläppsrätter mellan industriländer.
Det kommer även att överföra resurser till utvecklingsländerna och övergångsekonomierna i Central- och Östeuropa.
Det är förvisso också viktigt för den politiska acceptansen av Kyotoprotokollet att investeringar i kärnkraftsanläggningar är uteslutna från gemensamt genomförande och mekanismerna för ren utveckling.
Som jag sade tidigare, avtalet i Bonn banar väg för ratificeringen av Kyotoprotokollet.
Europeiska unionen har bundit sig för ratificering genom våra stats- och regeringschefer.
Jag har därför för avsikt att inom kort och säkerligen i god tid före årets slut för det första lägga fram ett förslag till ratificering av Kyotoprotokollet för rådet och Europaparlamentet.
Det kommer att inkludera ett rådsbeslut om hur bördorna skall fördelas mellan gemenskapernas medlemsstater.
Det samlade målet är en minskning av utsläppen med 8 procent på grundval av den politiska överenskommelsen i rådet (miljö) av den 16 juni 1998; för det andra, ett meddelande om en strategi för kostnadseffektivt genomförande av minskade utsläpp av växthusgaser i EU på grundval av slutrapporten från kommissionens europeiska klimatförändringsprogram, ECCP; för det tredje, ett förslag till ramdirektiv om ett system för handel med utsläpp över hela EU som ett kärninslag i en strategi för ett kostnadseffektivt genomförande av Kyoto.
Jag skulle vilja uttryck min uppskattning för Europaparlamentets fortsatta stöd för EU: s ståndpunkt i de internationella klimatförhandlingarna och ert fortsatta engagemang i denna fråga.
Det återspeglades i er manstarka parlamentsdelegation i Bonn.
Jag hoppas att vi kan fortsätta vårt goda samarbete i framtiden.
