# ID: svediakorp-gov416286
# author: Martelli (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 765
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
I den debatt om utvidgningen som vi hade tidigare i dag framkom att det i huvudsak föreligger ett samförstånd både vad gäller inriktningen och metoderna.
För övrigt har det flera gånger påpekats att utvidgningen inte bara är en fråga om unionens utbredning i geografiskt, ekonomiskt och politiskt hänseende, om medlemskap för tio, tolv eller kanske tretton länder företrädesvis från Europas centrala och östliga delar som har tragiska erfarenheter av femtio års kommunism, utan att utvidgningen handlar om själva unionen som sådan.
Det var dessutom ordförande Prodi som i det kanske vackraste tal han har hållit som ordförande, det vid universitetet i Lublin, ordagrant sade att " i och med utvidgningen måste den politiska pakt unionen grundar sig på förändras och förnyas ".
Detta innebär således naturligtvis inte bara att vi måste vara noga med att tillse att kandidatländerna uppfyller de tre kriterier som fastställdes i Köpenhamn: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, en konkurrensutsatt och konkurrenskraftig ekonomisk marknad som kan möta de inre utmaningarna i unionen och sedan ett successivt införlivande av gemenskapens regelverk, vilket som kommissionär Verheugen påminde om i förmiddags även innebär att den europeiska rätten införlivas till fullo, vilket kanske kommer att visa sig bli den svåraste övergången, den största svårigheten för kandidatländerna.
Nej, det handlar just om att diskutera, utforma och motivera ett europeiskt projekt från grunden igen.
Vi kan inte heller genast leta upp en nödutgång, så att säga, i reformerna, i det institutionella bluddret.
Som både Michel Barnier och Pascal Lamy så riktigt påpekade kan inte diskussionen om de institutionella reformerna komma före framtagandet av en politisk plan.
Genomförandet kan inte komma före idén, annars löper vi risken att vi genom att vi inte talar om vad Europa gör inte heller kommer att veta vad Europa är längre.
Vilket är då det projekt som först och främst debatten i detta parlament skall koncentrera sig på, detta parlament som är den enda verkligt demokratiska instansen och kanske den enda kraft som också kan involvera den allmänna opinionen?
Ett Europa som är federalt vad dess valuta beträffar, som är mellanstatligt vad dess försvar beträffar och som är ett öppet handelsområde vad dess ekonomi beträffar innebär uppenbart betydande möjligheter, men också betydande tvetydigheter.
Det finns de som tror att man kan lösa dessa tvetydigheter genom att upprätta ytterligare ett dokument vid sidan av stadgan med rättigheter, det vill säga en riktig konstitution.
Det finns också de som frågar sig om vi verkligen behöver en europeisk konstitution, en konstitutionell patriotism som efter tyskt föredöme skulle ersätta en patriotism som annars inte finns.
Andra anser att projektets kärna är förstärkandet, fördjupandet av det ekonomiska samarbetet kring euron, och detta skulle bättre än något annat klargöra Europas förhållande till globaliseringen och bli ett mått på vår förmåga att, åtminstone på europeisk nivå, verkligen vara globala.
Ytterligare andra anser att kärnpunkten är en utrikes- och säkerhetspolitik som i verklig mening är gemensam.
Nå, om jag skall uppehålla mig vid denna punkt ett ögonblick visar den debatt om Mellanöstern vi just hade i förmiddags att detta verkligen är kärnan i våra svårigheter, om än inte projektets kärnfråga.
Kommissionär Patten sade med rätta i förmiddags att vi känner oss frustrerade med vår vilja att bidra till fredsprocessen, eller snarare återupptagna förhandlingar, eller ännu hellre eld upphör i Palestina på grund av de händelser som har tilldragit sig under de senaste timmarna.
Självfallet gläder det oss att höra att vi inte finansierar antisemitiska läroböcker med europeiska pengar, men jag tycker uppriktigt sagt inte att detta är huvudsaken i den diskussion vi måste starta oss emellan.
Det som saknas är politiken, den politiska beslutsamheten, den politiska handling som när det gäller Mellanöstern till exempel skulle kunna vara det medlemskap för Israel i Europeiska unionen som många gånger har föreslagits av våra radikala vänner och andra: detta vore ett beslut som verkligen skulle ändra på sakernas tillstånd, genom att det skulle trygga Israel samtidigt som landet och hela regionen engageras i en ny säkerhetspolitik.
Genom att sätta dessa frågor - om en starkare euro, om det institutionella bygget och om en i verklig mening gemensam utrikes- och försvarspolitik - i centrum skulle vi kunna ge det europeiska projektet det innehåll det saknar i dag och som utvidgningen kräver av oss.
