# ID: svediakorp-gov416276
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,314
# sentences: 168
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru rådsordförande, mina damer och herrar ledamöter!
Nästan ett år har gått sedan den förra stora debatten om utvidgningen i Europaparlamentet.
Jag välkomnar därför tillfället att titta på resultatet av detta år, och beskriva de uppgifter som vi fortfarande har framför oss.
Först vill jag hjärtligt tacka Europaparlamentet, alla dess grupper och alla dess utskott för deras starka engagemang när det gäller förfarandet i samband med EU: s utvidgning.
De har alla i stor utsträckning bidragit till att ge trovärdighet åt detta historiska projekt och att demokratiskt legitimera utvidgningsförfarandet.
Kommissionen räknar även i fortsättningen, i förhandlingarnas avgörande slutfas, med parlamentets stöd, och det gläder mig att kunna slå fast att det efter föredraganden Broks inlägg, och efter den skildring som rådets ordförande gjort, även i fortsättningen finns en stor, bred och bärkraftig samstämmighet mellan de tre institutionerna parlamentet, rådet och kommissionen.
Efter toppmötena i Nice och Göteborg står det fast att det blir en utvidgning, och detta snart.
The point of no return ligger definitivt bakom oss.
Projektet kan nu inte avbrytas.
Jag vill inte än en gång ta upp kontroversen gällande Nicefördraget, men jag vill påpeka att detta fördrag innehåller förutsättningar för slutförandet av anslutningsfördragen som vi inte kan avstå från.
Också jag tvivlar på om fördraget utgör den bästa tänkbara lösningen både när det gäller frågan om den institutionella anpassningen och när det gäller den som många - även jag - anser vara den nödvändiga kombinationen av fördjupning och utvidgning.
Men jag befarar att det alltid kommer att finnas olika uppfattningar om vad som är den bästa tänkbara lösningen på detta problem.
Att leva i Europa betyder nu en gång att man tvingas leva med kompromisser.
Kommissionen propagerar därför nu eftertryckligen för att Nicefördraget ratificeras här i Europaparlamentet och i medlemsstaternas parlament.
Vi är alla medvetna om att fördraget redan har missat det första hindret - folkomröstningen i Irland.
Svaret på en sådan folkomröstning kan inte bli något enkelt " fortsätt på det viset ".
Med devisen " Blunda och fortsätt " kommer vi att lida skeppsbrott och missa ett stort historiskt tillfälle.
Utvidgningen får inte bli offer för en tilltagande alienation mellan Europas medborgare och de europeiska institutionerna och beslutsprocesserna.
Svaret på varningssignalen från Irland är också - men inte bara - en fråga om att förmedla saker på ett riktigt sätt.
Kanske begär Europas medborgare ett svar som är mer principiellt och flerbottnat.
Det finns i mina ögon en inre koppling mellan debatten om Europas framtid och debatten om våra framtida gränser.
Denna koppling måste vi åstadkomma.
Nice har skapat förutsättningar för att förhandlingarna skall inriktas på de egentliga substantiella frågorna, vilket kandidatländerna absolut önskat.
Den skiss för utvecklingen som kommissionen lagt fram och som stats- och regeringscheferna godkänt är mer än en tidtabell för förhandlingarna.
Det handlar i själva verket om ett eget åtagande för de 15 medlemsstaterna att inom vissa tidsrymder också finna gemensamma ståndpunkter på de områden där intressena ligger långt ifrån varandra.
Därigenom säger man samtidigt till kandidatländerna att deras ansträngningar lönar sig, och att ingenting kommer att dras i långbänk.
Efter närmare ett år kan vi konstatera att Nicestrategin har motiverat kandidatländerna enormt, och att införlivandet av gemenskapsrätten förlöper snabbare och mer friktionsfritt.
Samtidigt visar kandidatländerna mer flexibilitet när det gäller att anpassa sina ståndpunkter, så att man kunnat uppnå verkliga genombrott i förhandlingarna.
Behandlingen av frågan om arbetstagarnas fria rörlighet är ett lärorikt exempel på detta.
I Göteborg definierades sedan tydligt den önskade tidsramen för de första anslutningarna.
Detta skedde vid rätt tidpunkt.
Å ena sidan gjorde framstegen i förhandlingarna det möjligt att fastslå mållinjen för de kandidatländer som är tillräckligt förberedda, och å andra sidan ger beslutet från Göteborg det nödvändiga stödet för parlamenten och regeringarna i kandidatländerna för att mobilisera alla krafter och bemöta de skeptiker som finns.
Att välja Europavalet år 2004 som en referenspunkt för anslutningarna är en idé som dök upp för ett år sedan här i Europaparlamentet.
I vår debatt förra året uppnådde vi samförstånd om detta.
Jag är mycket glad över att vi lyckats att faktiskt genomföra det som man beredde marken för vid toppmötena i Nice och Göteborg.
Jag tror att det var ett klokt beslut att inte fastslå några specifika anslutningsdatum för enskilda länder i Göteborg, eller att definiera grupper för anslutning.
De grundläggande principerna i processen fungerar - nämligen individuella förtjänster, differentiering och möjligheten att ta igen försprång.
Om vi håller fast vid dessa principer får vi ett naturligt, faktiskt anslutningsscenario som enbart är avhängigt av förhandlingsresultaten.
Kommissionen kommer att beslutsamt hålla fast vid denna linje.
Jag säger detta också för att bemöta uppfattningen att det i slutändan ändå kommer att handla om rent politiska beslut, politiska här i ordets sämsta betydelse.
Kommissionen kommer att föreslå varje enskild kandidat att ett anslutningsfördrag avslutas först när den är övertygad om att kandidatlandet är väl förberett och alla villkor är uppfyllda.
Jag kommer därför inte heller i dag att spekulera över hur många och vilka nya medlemmar som kommer att vara representerade redan i nästa Europaparlament.
Jag kan i dag bara säga att av de 12 länder som vi förhandlar med har 10 länder beslutat sig för att man vill utnyttja tidsperspektivet från Göteborg.
Det vore en svår indiskretion om vi nu skulle säga till enskilda kandidater: " Ni kommer i vart fall att vara med " eller " Ni måste hur som helst vänta lite ".
Således måste vi inom oss förbereda oss på att vi måste godkänna en första anslutningsgrupp om upp till 10 kandidatländer.
Det låter dock mer dramatiskt än det är, ty dessa 10 representerar tillsammans ca 75 miljoner medborgare, medan alla 13 kandidaterna tillsammans ändå uppgår till 185 miljoner invånare.
Rådets ordförande har redan påpekat hur långt vi har kommit i förhandlingarna.
I själva verket kan jag bekräfta att frågan om substans i de enskilda kapitlen är viktigare än en ren sammanställning av siffrorna.
Man kan nämligen helt och hållet föreställa sig att länder som har avslutat färre kapitel än andra ändå har kommit längre i sina förberedelser.
Hur svåra de frågor är som nu skall behandlas har visat sig i exemplet med arbetstagarnas fria rörlighet.
Den kompromiss man kommit fram till på grundval av kommissionens förslag kommer att ge den hittills mest liberala och flexibla lösningen på detta problem.
Vi kommer att ha så stor fri rörlighet som möjligt, men för en rad av år också så stor säkerhet som vi behöver.
Jag vill också använda detta exempel till att än en gång visa på kommissionens förståelse för sin egen roll vid utvidgningen.
Kommissionen skall tillvarata hela unionens intressen.
Det ligger i hela unionens intresse att man vid utvidgningen inte ställer högre krav på någon medlemsstat än det som är faktiskt möjligt.
Likaså måste kommissionen i sina förslag ta hänsyn till vad som är drägligt för kandidatländerna och de blivande medlemmarna, och vad som inte är det.
Utan förmåga till kompromiss kommer vi inte att uppnå de nödvändiga framstegen, i synnerhet som vi nu har mycket kontroversiella frågor framför oss, nämligen inre angelägenheter och lagstiftning, konkurrens, skatter, transport, budget, regionalpolitik och jordbruk.
När det gäller förhandlingskapitlet inre angelägenheter och lagstiftning är en central fråga skyddet av de blivande yttre gränserna.
Här har vi att göra med en klassisk målkonflikt.
Å ena sidan skall utvidgningen inte orsaka någon ny uppdelning av Europa.
Det skall inte skapas någon ny skiljelinje.
De ofta hundratals år gamla traditionella kontakterna över gränserna skall inte omöjliggöras eller försvåras på ett outhärdligt sätt, framför allt inte där man på båda sidor av gränsen talar samma språk och där det finns nära kulturella bindningar.
Å andra sidan kommer vi att i slutet av denna utvidgningsrunda ha en östgräns som kommer att sträcka sig nästan från Nordkap till Bosporen.
Denna gräns måste motsvara de nuvarande EU-medborgarnas säkerhetsbehov.
Gränssäkerheten hör till de förutsättningar som man inte kan avstå från.
Nya medlemmar kommer att kunna integreras i Schengensystemet fullt ut först när gränskontrollen i full utsträckning motsvarar Schengenstandarden.
De andra frågorna, exempelvis skatter och konkurrens och i stor utsträckning även jordbruk, väcker enorma sociala frågor.
Här handlar det å ena sidan om den inre marknadens funktion, men å andra sidan också om social sammanhållning i länder under omvandling.
Vi måste besluta om hur stor flexibilitet som unionen kan acceptera, så att utvidgningen i de blivande nya medlemsländerna inte upplevs som en social chock vid dagen för anslutningen.
När det gäller jordbruket har vi att göra med ett regelverk som kan förändras väsentligt under de närmaste åren.
Detta får många iakttagare att tro att det vore bättre att först besluta om jordbruksreformen och först därefter tala med kandidatländerna om jordbruket.
Om vi gjorde på så vis, då vore detta en ny förutsättning.
Det skulle inte finnas någon tillnärmelsevis tillförlitlig tidtabell för utvidgningen.
Avslutningen på projektet skulle ligga i ett obestämt fjärran.
Med tanke på finansieringen av utvidgningen kommer kommissionen att se till att effekterna på budgeten av dess förslag till förhandlingspositioner helt och hållet överensstämmer med de utgiftstak som man kom överens om i Berlin för tiden fram till 2006.
Här måste man naturligtvis ta hänsyn till de nödvändiga anpassningar som föreskrevs i Agenda 2000 för antalet nya medlemsstater.
Men vi kommer inte heller i fråga om dessa anpassningar att överskrida det tak som beslutades om i Berlin 1999.
Nu vill jag ta upp läget i själva kandidatländerna.
Övertagandet av gemenskapsrätten går nu överallt mycket snabbt framåt.
De flesta länder har vidtagit mycket effektiva organisatoriska åtgärder för att kunna bli klara med det väldiga lagstiftningsarbetet i rätt tid.
Även de instrument man tagit till, i synnerhet the twinning och det interparlamentariska samarbetet, har visat sig hålla måttet.
Läget för uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna kommer kommissionen att skildra i framstegsrapporterna för år 2001.
Dessa rapporter kommer att diskuteras och slutbehandlas i kommissionen i början av november.
Redan i dag kan man säga följande: De senaste årens trend fortsätter.
Alla kandidatländer som är med i förhandlingarna fortsätter att uppfylla de politiska kriterierna.
Det är entydigt att utsikterna till ett medlemskap på ett avgörande sätt har gynnat stabiliseringen i de unga demokratierna i Öst- och Centraleuropa.
Hur värdefull denna stabilitet i systemen är för hela Europa, ser vi överallt där det inte finns några konkreta utsikter till en anslutning.
Det visar sig i allt högre utsträckning att konkreta förväntningar på en anslutning är den starkaste och mest effektiva motorn för nödvändiga reformer.
Jag vill göra det helt klart att kommissionen även i fortsättningen i förhandlingarna kommer att insistera på att mänskliga rättigheter och rättigheter för minoriteterna respekteras i full utsträckning.
Hit hör också förbudet mot varje diskriminering på grund av ålder, kön, sexuell läggning eller religiös övertygelse.
Vi iakttar även i fortsättningen noga situationen för minoriteterna och den demokratiska utvecklingen.
Det är betecknande att nationella minoriteter i kandidatländerna är särskilt intresserade av en snabb anslutning, ty för dem är ett medlemskap i Europeiska unionen det effektivaste skyddet.
Medan läget för de ryska minoriteterna i de baltiska länderna kontinuerligt förbättras, fortsätter integrationen av romerna att utgöra en stor och besvärlig fråga.
Det vore en ren illusion att tro att den sociala och kulturella diskrimineringen av romerna skulle kunna avskaffas före anslutningen.
Innan vi hunnit så långt kommer det att dröja årtionden.
Men vi kräver av alla kandidatländer att de utvecklar och genomför trovärdiga strategier för att bättre integrera romerna, och detta före anslutningen.
En strimma av hopp vid horisonten ser jag äntligen också i Rumänien i fråga om situationen för barnhemsbarnen och beträffande geschäftet med adoptioner.
Jag vill vara försiktig, eftersom vi redan upplevt många besvikelser, och eftersom tidigare många vackra ord inte åtföljts av handling.
Detta börjar nu att ändras med den nuvarande regeringen.
Ett viktigt tecken var beredvilligheten att låta ett moratorium för internationella adoptioner träda i kraft.
Vi har så överväldigande belägg för att det hittillsvarande systemet medvetet och avsiktligt har gynnat missbruket av barn att internationella adoptioner får möjliggöras först efter en grundläggande reform av hela systemet.
Jag är övertygad om att föräldrar med seriösa önskemål om barn och seriösa icke-statliga organisationer, som hjälper dem att uppfylla denna önskan, är de första att förstå att skyddet av barnen mot eventuellt missbruk måste vara vår första prioritering.
Här vill jag nämna att man i första hand kan tacka Europaparlamentets föredragande för Rumänien, Baroness Nicholson, personligen för att det otroligt korrupta systemet upptäcktes, och att de nu märkbara framstegen väl inte hade skett utan hennes envisa insisterande.
(Applåder)
Beträffande de ekonomiska kriterierna kan vi också vid utformningen av de nödvändigtvis stränga måttstockarna konstatera att den positiva trenden fortsätter också här.
Marknadsekonomiska reformer har ännu inte genomförts överallt, men marknadsekonomin har överallt drivits igenom.
Till största delen finns det redan konkurrensförmåga på den inre marknaden, eftersom utbytet av varor och tjänster mellan EU och kandidatländerna redan i hög utsträckning avreglerats.
En annan fråga är den totala ekonomiska situationen.
Här bör man vara mycket, mycket realistisk.
Visserligen uppnår kandidatländerna högre tillväxtsiffror än de 15 medlemsländerna i EU genomsnittligt gör, men det ekonomiska avståndet är fortfarande jättelikt.
Någon verklig harmonisering kommer man att kunna tala om först efter mycket lång tid.
Även här bör man snarare tänka i tidsrymden av en hel generation.
Likaså kommer inte heller efter anslutningarna någon dramatisk ekonomisk effekt av utvidgningen att inträffa i de nuvarande medlemsländerna.
De positiva ekonomiska effekterna märks i stor utsträckning redan.
De kommer att öka kontinuerligt.
Någon stark årlig tillväxt kommer dock utvidgningen till att börja med inte att medföra, men gränsregionerna och grannarna till de blivande medlemsstaterna kommer generellt sett att märka starkare positiva effekter.
Den ekonomiska effekten bör dock inte underskattas.
EU: s tillväxt kommer att stärkas långsiktigt och hållbart.
Europeiska unionens roll i den internationella konkurrensen blir starkare.
Ekonomi- och finansministrarna och kommissionen följer med argusögon den makroekonomiska inriktningen hos de blivande nya medlemsländerna.
Inflationssiffror och budgetunderskott är delvis för höga.
Bytesbalanserna i några kandidatländer uppvisar strukturella svagheter.
Dialogen med kandidaterna om makroekonomisk stabilitet är intensiv, och målsättningen är obestridlig.
Mot bakgrund av det förestående införandet av euron vill jag än en gång erinra om att de nya medlemsstaterna inte automatiskt kommer att höra till euroområdet.
Detta kräver särskilda förberedelser och ett särskilt beslut.
Maastrichtkriterierna måste uppfyllas fullständigt.
Men det kommer heller inte att finnas någon opting out ur den monetära unionen.
För närvarande finns det en klar prioritering: först Köpenhamnskriterierna för anslutningen, sedan Maastrichtkriterierna för euron.
Jag kan redan i dag säga att kärnpunkten i kommissionens nästa strategidokument kommer att vara bedömningen av det tredje Köpenhamnskriteriet, nämligen den fullständiga tillämpningen av gemenskapsrätten.
Detta är en helt logisk följd.
Hittills handlade det i första hand om övertagandet av regelverket i sig.
Nu handlar det i första hand om förmågan att helt genomföra och tillämpa det.
Som ni vet såg vi förra året fortfarande många brister på detta område.
Vi har energiskt uppmanat kandidatländerna att undanröja dessa brister.
Här måste jag upprepa det som jag sagt vid ett tidigare tillfälle: Fortsatta graverande brister när det gäller administrativ förmåga och rättsväsende kan utvecklas till allvarliga hinder för en anslutning.
Innan jag slutar vill jag säga ett par ord om två regionala problem, nämligen Cypern och Kaliningrad.
Vårt strategiska mål är fortfarande att ansluta ett förenat Cypern som en ny medlemsstat.
Därför stöder vi även i fortsättningen med eftertryck FN: s generalsekreterares ansträngningar att lösa Cypernkonflikten.
Det gläder mig mycket att kunna säga att vi har ett nära och tillitsfullt samarbete med Förenta nationerna i denna fråga.
Det var inte någon tillfällighet att FN: s generalsekreterares möte med ledaren för turkcyprioterna, Denktas, förra tisdagen i Salzburg föregicks av ett möte mellan Denktas och mig dagen innan.
Jag har anledning att tacka utrikesministrarna i Grekland, Turkiet och Cypern samt ordförandeskapet och den särskilde representanten från FN, Förenade konungariket och USA för en nära samordning och en konstruktiv dialog i denna fråga.
Jag hoppas verkligen att det nu åter kommer att hända något i Cypernfrågan och att samtal om substantiella frågor snart kommer i gång!
Vi bör nu koncentrera alla ansträngningar på att lösa konflikten och ta avstånd från spekulationer om vad vi skall göra om detta inte lyckas.
Besluten från Helsingfors gäller, och de ger oss all den handlingsfrihet som vi behöver.
Kaliningrad är en helt annan fråga.
Den gäller effekterna av utvidgningen på våra grannar, i detta fall på Ryssland.
Med fullt erkännande av den ryska suveräniteten över Kaliningradområdet har vi lämnat förslag till Ryssland om hur Kaliningrad i framtiden kan dra nytta av sitt läge som en sorts ö inom EU.
Dialogen om detta har kommit i gång, även om det går något trögt.
Vi önskar oss här ett snabbare tempo.
De omedelbara grannarna i regionen, Polen och Litauen, delar vårt sätt att se på saken.
Det gäller rent allmänt att utvidgningen inte skall tillfoga tredje part någon skada.
Just när det gäller Ryssland är jag djupt övertygad om att Ryssland kommer att ha fördelar av det, så snart den politiska och ekonomiska dynamiken i den utvidgade unionen ger full effekt vid de ryska gränserna.
Nu kvarstår en enda fråga: Hur skall vi säkerställa att människorna i Europeiska unionen och kandidatländerna samtycker till målet med utvidgningen?
Här måste vi göra fortsatta ansträngningar.
Jag stöder det som Brok sagt om detta.
Jag känner en rejäl skepsis mot opinionsundersökningar.
Men man kan inte ignorera resultaten av Eurobarometern och åsiktstrenderna i kandidatländerna.
Jag vill dock varna för att betrakta frågan om acceptans som ett rent förmedlingsproblem.
När man inom politiken har problem med att förmedla saker och ting, ligger orsaken enligt min erfarenhet i politiken.
Utvidgningen utlöser ängslan hos många människor.
Såvitt denna ängslan hänför sig till fakta, kan vi bemöta den genom att informera dem och göra dem delaktiga.
Men om denna ängslan är obestämd eller en del av ett rent allmänt obehag över hur de europeiska frågorna utvecklas, då krävs det mer än en kommunikationsstrategi.
Då handlar det om kärnfrågan: Vad betyder Europa egentligen fortfarande för människorna i Europeiska unionen?
Hur kan vi återigen göra idén med det europeiska enandet så begeistrande som den en gång var?
Om dagens europeiska union inte inspirerar människorna, hur skall vi då kunna räkna med att utsikterna till ett ännu större EU skall utlösa positiva förväntningar?
Svaren på dessa frågor måste vi finna i en annan debatt, men denna debatt har börjat.
Om vi därvid utvecklar klarhet om målen och språket, om vi uppbringar tillräckligt mycket mod och visioner, då kommer det heller inte att saknas samhällelig acceptans av utvidgningen!
(Applåder)
