# ID: svediakorp-gov416274
# author: Neyts-Uytebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,556
# sentences: 115
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionär, damer och herrar!
De senaste femtio åren har det skett stora framsteg i uppbyggnaden av Europa.
Det europeiska projektet har en stor dragningskraft och har bidragit till fred, stabilitet, demokrati och välfärd.
Den dragningskraften är så stor att Europeiska unionen i dag gör sig klar att fördubbla sitt medlemsantal.
Utvidgningsprocessen är i sig ingen ny erfarenhet för unionen men på grund av omfattningen, kandidatländernas mångfald och den politiska och historiska dimensionen saknar den nuvarande utvidgningsprocessen motstycke.
Under dagens debatt skulle jag tillsammans med er vilja ta upp tre frågor: 1 varför denna utvidgning?; fastän jag tror att det är en självklarhet på det här halvklotet, 2 och det kommer antagligen att intressera er ännu mer: hur långt har förhandlingarna nu kommit exakt och 3 hur skall vi förbereda oss inför framtiden?
Varför denna utvidgning?
Ni, fru talman och ärade kolleger, vet det men kanske sipprar något av det jag skall säga ändå igenom väggarna till den här lokalen och hamnar det hos den allmänhet som regelbundet undrar över den frågan och som naturligtvis är i sin fulla rätt att göra det.
Europas framtid och unionens utvidgning är framgent oupplösligt sammanbundna med varandra.
Utvidgningen är Europas framtid.
I enlighet med de mål som fastställdes i Helsingfors har Europeiska rådet i Nice gjort det möjligt för EU att ta emot nya medlemsstater.
I Nice hade vi enkelt kunnat förkasta den kompromiss som nåtts, men vi valde att inte göra det för att inte sända ut ett felaktigt budskap, nämligen ett budskap om ett obeslutsamt och ett hjärtlöst Europa och det dessutom vid en illa vald tidpunkt, nämligen aftonen innan Europas återförening.
Utvidgningen ger konkret form åt den storsinta och öppna visionen i det ursprungliga europeiska projektet.
Det beslutet, som vid Europeiska rådet i Göteborg helt riktigt stämplades som irreversibelt, återspeglar den vikt som Europas grundare på den tiden lade vid internationell solidaritet och som medlemsstaterna fortfarande gör i dag.
Att utvidga unionen är en historisk skyldighet.
De folk som genom historien varit åtskilda alltför länge, måste få chansen att återförenas.
Förutom den verkligt historiska utmaningen är utvidgningen även ett politiskt projekt.
Det projektet kräver en större ansvarskänsla av oss, europeiska ledare och folkvalda.
Vi måste i fortsättningen göra allt för att garantera våra medborgare en stabil, säker och lyckosam framtid i ett utvidgat Europa.
Den utvidgningen trängde sig på och tränger sig fortfarande på för att förhindra varje destabilisering i de länder som nu är kandidatländer och även symtomen på en sådan destabilisering.
I det sammanhanget tänker jag på den växande flyktingströmmen, den ökande brottsligheten och så vidare.
De tragiska händelserna på Balkan det senaste tio åren har visat att ett område inte kan stabiliseras utan att driva på och förstärka utvidgningsprocessen och associeringsprocessen.
I vissa länder i före detta Jugoslavien har den destabiliseringen lett till en försämring av rättsstaten och till att nya härdar av internationell kriminalitet uppstått.
EU måste satsa mycket hårt för att bekämpa de transnationella kriminella nätverken.
Det var inom ramen av en strävan efter stabilisering som en associerings- och stabiliseringsprocess inleddes efter Zagrebkonferensen, vilket naturligtvis utmynnar i ett europeiskt perspektiv.
För övrigt är de gynnsamma följderna av utvidgningen påtagliga redan nu.
I Central- och Östeuropa har det bildats stabila regimer som antagit de gemensamma värdena eller de värden som de har gemensamt med oss, såsom demokratin, rättsstaten, respekten för de mänskliga rättigheterna och skyddet av minoriteter.
Den påtagliga förbättringen av säkerheten i Europa och nya perspektiv för den ekonomiska utvecklingen är en direkt följd av detta.
Utvidgningen, även om den fortfarande måste omsättas i praktik, gör Europa redan nu mer välmående och ökar redan Europas inflytande.
Dessutom ser vi även, för att ta det rent materialistiskt, att antalet utländska direktinvesteringar och då menar jag europeiska investeringar i kandidatländerna, bara ökar.
EU är i dag den viktigaste handelspartnern för de tretton kandidatländerna.
Medlemsstaterna får alltså en hel del fördelar.
Det utvidgade Europa kommer att ha 500 miljoner invånare och i ekonomiska termer kallar vi dem då för 500 miljoner konsumenter.
Det är tillräckligt för att göra det möjligt för EU att, även på det ekonomiska området, göra sin specifika karaktär gällande och försvara denna i en värld som allt mer blir " en by " för att uttrycka det som en kanadensisk sociolog gjorde.
Mina damer och herrar!
I kandidatländerna har utvidgningen visat sig vara ett starkt incitament för att garantera övergången till en marknadsekonomi.
Det visar sig alltid svårt att genomföra denna övergång, till och med mycket svårt.
I flera stater har dessa omvandlingar emellertid redan lett till en snabb och sund tillväxt som gör det möjligt att höja folkets levnadsstandard.
Hur långt har nu förhandlingarna kommit?
Såsom det belgiska ordförandeskapet lovat fortsätter man sedan juli det arbete som inleddes av det svenska ordförandeskapet, med respekt för de principer som man kom överens om i Nice, och enligt den tidsplan som fastställdes vid toppmötet i Göteborg.
Ordförandeskapet är mycket noga med att inte frångå sin roll att underlätta processen, att inte ersätta kommissionen utan låta den och behöriga kommissionärer ta hand om uppgiften och uppdraget att bedriva förhandlingarna.
Presentationen av vårt arbetsprogram när det gäller utvidgningsförhandlingarna, vid rådet (allmänna frågor) i juli, mottogs väl av medlemsstaternas regeringar, som alla betonade betydelsen av att kontrollera det verkliga genomförandet av de åtaganden som kandidatländerna gjort, såsom Elmar Brok gjorde i utvecklingen av den fråga han ställde till oss.
När det gäller förhandlingskapitlen vill vi se till att alla påbörjas.
För Malta saknas ännu kapitlet om jordbruk och för Bulgarien måste ytterligare åtta kapitel inledas.
I enlighet med slutsatserna från Göteborg kommer också det belgiska ordförandeskapet att stödja de ansträngningar som gjorts och görs av Rumänien, där fjorton kapitel fortfarande måste inledas.
För flera kandidatländer är den " kritiska massan " för det kapitel som provisoriskt avslutats på väg att uppnås.
Med " kritisk massa " avser jag att antalet kapitel som redan förhandlats och där provisoriska avtal slutits, är sådant att frågan om att behandla kandidatländerna olika utifrån deras egna meriter blir alltmer konkret och därmed alltmer brådskande, liksom frågan om hur förhandlingarna skall avslutas.
Och detta tillfälle kan mycket väl komma tidigare än man kunde ha trott för bara kort tid sedan.
Det belgiska ordförandeskapet bemödar sig att upprätthålla den snabba takten i förhandlingarna.
Vid det första mötet med suppleanterna, som ägde rum den 27 juli, kunde sju kapitel granskas och fem avslutas.
Hittills har alltså sju kapitel kunnat avslutas med samtliga kandidatländer.
Det gäller kapitlen om statistik, små och medelstora företag, forskning, utbildning, hälsa och konsumenter, liksom utrikesfrågor.
De kapitel som återstår att förhandla om är - vilket sannolikt inte kommer att förvåna er - bland de svåraste.
Utöver de som gäller fri rörlighet för arbetstagare samt miljön har vi tagit upp rättsliga frågor och inre angelägenheter, konkurrens, transporter, energi, fiske, jordbruk och beskattning.
Inom vissa av dessa områden har påtagliga framsteg gjorts.
Men, fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionär!
Utvidgningsprocessen kan självfallet inte endast begränsas till att avsluta kapitel.
Varje land måste också fortsätta att anpassa sig till de ekonomiska och politiska kriterierna från Köpenhamn och verkligen genomföra dem.
Detta gäller särskilt ett land med vilket vi ännu inte inlett några förhandlingar.
Jag talar självfallet om Turkiet.
Vid sitt besök i Ankara i juli erinrade den belgiske utrikesministern Louis Michel de turkiska myndigheterna om att det verkligen ligger i deras intresse att koncentrera sig på att genomföra partnerskapet inför anslutningen, vilket kommer att göra det möjligt för Turkiet att anpassa sig till de politiska kriterier som fastställdes i Köpenhamn.
När det gäller Cypern gläds vi åt de framsteg som gjorts i anslutningsförhandlingarna.
Men förhandlingstakten beror inte enbart på kommissionens, rådets eller ordförandeskapets ansträngningar.
Ibland kan yttre händelser påverka dem eller störa dem.
Jag tänker exempelvis på inledningen av valkampanjen i Polen, eller den nya bulgariska regeringens tillträde.
Jag räknar emellertid med en positiv utgång i båda fallen, ja jag tror att dessa förändringar inte kommer att bromsa förhandlingstakten som hittills varit hög för dessa två länder.
Kommissionens publicering i november av fördjupade rapporter om läget för kandidatländernas förberedelser kommer också den att vara viktig.
De uppgifter de innehåller kommer att göra det möjligt för ordförandeskapet att vid Europeiska rådet i Laeken ge kommande ordförandeskap tydliga angivelser om det fortsatta arbetet.
Hur kan man slutligen, fru talman, mina damer och herrar, förvalta framtiden?
Slutsatserna från Europeiska rådet i Nice och Göteborg gav ny fart åt utvidgningsprocessen.
Kvaliteten i denna process är nu lika viktig som kvantiteten förhandlade kapitel.
I det sammanhanget skulle jag till Elmar Brok vilja säga att han gör rätt i att uppmana oss att inte kräva mer av kandidatländerna än vi kräver av oss själva, det är åtminstone min personliga uppfattning.
Det är helt sant, men kandidatländerna har ändå allt intresse av att på bästa sätt garantera genomförandet av regelverket, annars riskerar det inledande stadiet av deras anslutning till Europeiska unionen att bli mycket plågsamt och besvärligt för dem, och jag tror att vi måste hjälpa dem att undvika en sådan situation.
Genomförandet av de målsättningar som fastställdes i Nice och i Göteborg kommer att bero på två mycket viktiga faktorer.
Till att börja med viljan hos medlemsstaterna, dvs. hos oss, att omsätta de åtaganden vi gjort i handling.
Det åligger oss att fastställa gemensamma ståndpunkter med respekt för de tidsfrister som fastställs i färdplanerna och i förekommande fall fastställa övergångsperioder, även om det kan och kommer att leda till svårigheter.
Den andra faktorn är, som jag sade, kandidatländernas möjlighet att i tid tillhandahålla inte bara tillräcklig och substantiell information om sin förmåga att anpassa sig till de kriterier som krävs, men även sin förmåga att visa prov på att det inletts.
Fru talman, damer och herrar!
Jag skall avsluta det här, men först vill jag ändå säga något om resultatet av den irländska folkomröstningen och då främst med avseende på utvidgningen.
Resultatet av folkomröstningen har lett till diverse spekulationer om utvidgningens genomförbarhet.
Även om utvidgningen rent juridiskt är genomförbar utan att alla medlemsstater ratificerar fördraget skall det dock understrykas att om fördraget inte ratificeras så ger det en helt felaktig politisk signal till kandidatländerna nu när opinionen där börjar ifrågasätta nyttan med den här processen och upplever det som en begränsning av den nyss återvunna suveräniteten.
Jag måste då alltid tänka på premiärministern i ett av kandidatländerna som för inte så länge sedan i Bryssel sade: man har nu i tio år sagt oss att vi skall ansluta oss om tio år.
Om det här pågår för länge så börjar folk och regeringar att tappa sitt tålamod.
Med tanke på utvidgningens omfattning och på dess institutionella följder yrkar jag för en realistisk, ansvarsfull och ambitiös hållning från unionens sida.
Utvidgningen av EU måste verkligen vara försvarbar, det betyder att unionens vitala funktioner måste garanteras.
Det är ju tydligt, fru talman, damer och herrar, herr kommissionär, att utvidgningen sätter press på grundläggande delar av gemenskapspolitiken - och då tänker jag på den gemensamma jordbrukspolitiken och politiken med avseende på strukturfonderna.
Det kommer att krävas mod och beslutsamhet av medlemsstaterna, och alltså av oss alla, för att lösa det här.
Utvidgningen kräver dessutom en ambitiös hållning när det gäller utstakandet av en ny gemensam politik.
En riktig gemensam politik för bekämpning av brottsligheten och harmonisering av vår asyl- och invandringspolitik är mer nödvändig än någonsin.
Dessutom måste unionen även göra större insatser när det gäller den gemensam utrikes- och säkerhetspolitiken.
Unionen måste skaffa sig de medel som behövs för att angripa en destabiliserande kris vid det utvidgade Europas gränser, alltså morgondagens Europa.
Det är livsviktigt att unionen har tillgång till de medel som behövs för att göra något åt situationen i instabila områden.
Vartefter de första anslutningarna närmar sig, måste unionen förstärka dialogen med det utvidgade Europas grannländer.
Det kommer att handla om och det handlar redan nu om att lugna dessa länder angående utvidgningens följder för partnerskaps- och samarbetsavtalen - och jag tänker då speciellt på en mycket fruktsam och omfattande dialog med Ryssland, men inte bara med Ryssland.
Till sist skulle jag vilja säga att utvidgningen fortsätter vara ett politiskt projekt.
Genom att driva det här projektet bra eller dåligt kommer Europas enighet att förstärkas eller försvagas.
Det måste i vårt samhälle föras en bred debatt för att tydligt förklara riskerna och fördelarna med projektet.
Missförstånd måste arbetas bort.
Den oro som medborgarna i medlemsstaterna, och även i kandidatländerna, känner måste tas på allvar och välgrundade svar måste ges på alla frågor.
Nu när de första anslutningarna närmar sig måste det ges tydligare information än vad som hittills varit fallet.
Utvidgningen ger enorma möjligheter.
Det finns dock villkor och begränsningar för båda parter.
För trovärdighetens skull är det nödvändigt att båda parter anstränger sig för detta.
Det belgiska ordförandeskapet, fru talman, herr kommissionär, damer och herrar, har åtagit sig att hålla kvar den höga hastigheten i förhandlingarna.
Det skall se till att villkoren för anslutning uppfylls.
Kandidatländerna måste göra ännu större insatser när det gäller införandet av gemenskapens regelverk.
Vägen är lång, vägen är mycket lång, men målsnöret är i sikte.
Vi kan nu snarare börja räkna i månader i stället för i år.
Från och med nu kan vi också säga till alla kandidatländer som vi inlett förhandlingar med att de är blivande medlemsstater.
Det är utan tvivel så, damer och herrar, och det vill jag sluta med, att anslutningen av på sikt minst tolv länder och på längre sikt kanske tretton länder kommer att göra vår union annorlunda än den varit hittills.
Det har varit fallet vid varje ny anslutning.
Varje ny stat som ansluter, varje ny befolkning, har medfört något extra.
Jag skall inte gå in på detaljer, eftersom det kan ge upphov till avundsjuka och det är inte meningen.
Det är tydligt att det även kommer att vara så när de nya medlemsstaterna kommer med.
Det äventyr som vi började på för cirka tio år sedan - vad gäller idén i alla fall - närmar sig alltså ett framgångsrikt slutförande, men den framgången kommer endast att bli av om vi alla gör de insatser som kommer att behövas.
