# ID: svediakorp-gov416255
# author: Morgantini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 572
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Jag hade helst inte velat tala i dag, för egentligen är orden värre än stenarna i Palestina.
Jag är väldigt trött på ord som inte har någon förankring i verkligheten och jag börjar tvivla på parlamentets och våra institutioners styrka och inflytande.
Ibland känner jag mig som barnet i sagan " Kejsarens nya kläder ".
Vi vet alla precis vad det är som händer.
Sharon talar och handlar tydligt och säger det i sina inlägg i parlamentet: att bomba, döda med sikte på bland annat de palestinska ledarna, att jämna husen med marken, inte bara för att förstöra hus, utan enligt en klar plan.
Under perioden från den 23 juli till den 22 augusti då jag var i Palestina och Israel såg jag hur man jämnade husen i bosättningarna med marken för att erövra mer mark.
Jag såg ockupationen av Orient House och den israeliska flaggan som hissades omedelbart, en rent kolonialistisk gest.
Sharon fortsätter alltså efter sin plan, som innebär att endast 42 procent av territoriet skall återlämnas till palestinierna, vilka tvingas leva i bantustan, utan en stat, utan några gränser.
Han säger det rent ut.
Varför tror vi inte på det Sharon uttryckligen säger?
Varför jämställer man ockuperade och ockupanter?
Liksom rådets ordförande anser jag också att situationen är vedervärdig och monstruös, men jag tycker också att det är vedervärdigt och monstruöst hur vi beskriver fakta ibland.
Jag anser självklart att det är vidrigt och kriminellt att kasta bomber mot civilbefolkningen i Tel Aviv, men jag tycker att det är viktigt att säga att kärnfrågan är att sätta punkt för den israeliska militära ockupationen.
Jag har träffat Arafat flera gånger - senast tillsammans med franska och amerikanska delegationer - och han sade: " Vi begär inte det omöjliga.
Vi begär att internationell rätt skall följas.
Det är detta vi vill, och jag har gått med på allt: G8, Sharm el Sheik, Mitchell. "
Det var inte Arafat som sade nej till Mitchell-planen utan Sharon, eftersom Mitchell-planen innebär ett stopp för bosättningarna och de fortsätter att breda ut sig än i dag.
Bakom sammandrabbningarna och våldet ligger egentligen en plan som man fortsätter att följa: flera förstörda hus och flera bosättningar.
Detta är ett grundläggande hinder för möjligheterna till fred.
Jag var med när Hanan Ashrawi, Yaser Abed Rabbo, Yossi Beilin och Galia Golan lade fram sitt dokument i Ramallah: de vill ha fred, en rättvis fred.
Det är också vad de modiga israeler vill ha som försvarar allas rättigheter och som tillsammans med mig och många andra sov över i de bombade palestinska husen i Beit Jala.
Europa måste verkligen handla!
Jag tackar kommissionär Patten för det han sade och instämmer i Galeotes förslag som syftar till att förstärka vår politiska närvaro i området.
Jag anser verkligen att det är viktigt att det skickas internationella observatörer, men den som säger nej till dem är åter igen Israel.
Varför skall inte detta sägas?
Varför skall det inte spela in?
En dialog är avgörande för freden, men respekt för rättigheter och respekten för mänskliga rättigheter är lika viktig och kan inte ses som en separat fråga.
