# ID: svediakorp-gov416239
# author: Neyts-Uyttebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-09-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,396
# sentences: 88
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Till att börja med ber jag om ursäkt för min lilla försening, men jag kommer direkt från Bryssel.
Jag hoppas att ni har förståelse och tackar er för det.
Mina damer och herrar!
Såsom minister Louis Michel angav redan när han inställde sig vid utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik den 28 augusti, stegras sedan flera månader våldet i Mellanöstern vilket resulterar i att förtroendet mellan parterna fullständigt raserats och att en djup känsla av maktlöshet uppstått bland alla berörda befolkningar.
Det går tyvärr knappast en dag utan att blodiga händelser och nya provokationer äger rum och därmed skjuter upp verkställandet av ett eldupphör på obestämd tid, liksom slutet för en fruktansvärd serie av repressalier, samtidigt som listan över offer bara blir längre.
Denna situation, som nyligen beskrevs av minister Vedrine som förfärlig och upprörande, orsakar självfallet djup oro när det gäller stabiliteten för en region som ligger så nära oss.
Det internationella samfundet kan inte längre tolerera denna upptrappning och måste bestämt fördöma de faktorer som gör att situationen förvärras och som för närvarande bl. a. utgörs av palestiniernas terrorism och självmordsattacker i Israel.
Dessa terroristhandlingar är extra avskyvärda, eftersom de drabbar oskyldiga civila och bara leder till att Israel tillämpar en alltmer repressiv politik.
Palestinska aktivisters angrepp på israeler, vare sig de är bosättare eller militärer, från tätbebyggda områden under palestinsk kontroll, men även Israels överdrivna och oproportionerliga maktutövning ger bara ytterligare näring åt raden av våldshandlingar.
Användning av stridsflygplan i bostadsområdena, missilernas systematiska förstörelse av byggnader som hyser polisen och den palestinska myndighetens säkerhetstjänst och morden på palestinska aktivister är inte händelser som övertygar i en strategi som syftar till fred och säkerhet.
Den israeliska militärens inkräktande i de områden som övergått i palestinsk kontroll är också ett brott mot de avtal som undertecknats.
Stängningen av de palestinska institutionerna i östra Jerusalem, bl. a.
Orient House, och beslagtagandet av arkiven är politiska åtgärder som knappast gagnar en lugnare situation.
Fru talman, mina damer och herrar!
Om vi i dag ser på utsikterna för ett återupptagande av en direkt dialog, hur långt har vi då kommit?
Till att börja med är det i ett mycket oroväckande sammanhang av radikalisering av de olika parter som är inblandade i konflikten, som Israels utrikesminister, Simon Peres, nyligen offentligt föreslog att en direkt dialog med den palestinska myndigheten skulle återupptas i syfte att minska våldet och se till att vapenstilleståndet följs, två målsättningar som hittills verkat vara omöjliga att uppnå.
Vid ett besök i området nyligen lyckades den tyska utrikesministern, Joshka Fischer, få den palestinska ledaren att gå med på ett sådant möte, alltså mellan Arafat å ena sidan och Simon Peres å den andra.
Vi hoppas att det nuvarande dödläget när det gäller säkerheten kan brytas tack vare ett sådant möte, vilket naturligtvis måste förberedas mycket noga och alltså måste föregås av diverse kontakter på mellannivåer.
Det är för övrigt för att hjälpa till vid dessa förberedelser som Europeiska unionens särskilda sändebud, ambassadör Moratinos, åkte till området i slutet av augusti.
Tyvärr blev han mycket snabbt tvungen att ändra sitt uppdrag, eftersom det uppstått en ny härd av våldsamheter och spänningar på grund av Israels mord på ledaren för Palestinas befrielsefront, Abul Ali Mustafa, den 27 augusti.
Det mordet gav upphov till en väldigt våldsam konfrontation i södra Jerusalem, där den judiska kolonin Gilo finns, samt i ytterområdena kring den palestinska västra Jordanbanken i sektorerna Beit Jalla och Betlehem.
Under mycket hårda internationella påtryckningar och tack vare den mycket intensiva pendeldiplomatin av Moratinos, av hans säkerhetsrådgivare och av gruppen europeiska observatörer men även tack vare direktkontakter per telefon mellan Peres och Arafat har ett lokalt vapenstillestånd åstadkommits, vilket lett till att den israeliska armén morgonen den 29 augusti dragit sig tillbaka från Beit Jalla.
Inom ramen för förberedelserna inför ett möte och ett samtal mellan Peres och Arafat har den höge representanten, Solana, tillsammans med ambassadör Moratinos, på nytt rest till området.
Han anlände i Jerusalem söndag den 2 september i år.
Den 3 och 4 september för han ett antal samtal med de palestinska och israeliska myndigheterna.
Han kommer alltså att kunna meddela utrikesministrarna sina intryck och sin analys vid mötet i Genval, inte långt från Bryssel, den 8 och 9 september.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar!
När det gäller Europeiska unionens ansträngningar skulle jag vilja understryka att Belgien inom ramen för sitt ordförandeskap ställt upp tre målsättningar för att bidra till att lösa krisen i Mellanöstern, nämligen främjande av en ekvidistanspolitik som är absolut nödvändig om Europeiska unionen inte vill diskvalificera sig i israelernas ögon, en ökad roll för Europeiska unionen i regionen, bl. a. genom ett optimalt utnyttjande av det anseende som Europeiska unionens höge representant för utrikespolitiken, Javier Solana, åtnjuter sedan han deltog i toppmötet i Sharm El Sheikh, och inom ramen för utarbetandet av Mitchellkommissionens rapport, och slutligen större enighet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, med tanke på den centrala roll som amerikanerna spelar i varje lösning av Mellanösternfrågan.
Låt oss nu ett ögonblick återgå till ekvidistansen, vars princip och motivering inte alltid uppfattas rätt.
Vissa går så långt som att påstå att Europeiska unionen nu instämmer i de palestinska och arabiska ståndpunkterna.
Det anser jag vara en villfarelse.
Låt oss till att börja med komma ihåg att en av svårigheterna just beror på att Israel motsätter sig varje inblandning av FN i lösningen av konflikten, med motiveringen att denna världsorganisation skulle vara partisk genom att de tjugotvå länderna i arabförbundet och de femtiofem medlemmarna i organisationen för den islamiska konferensen skulle missbruka sitt numerära övertag.
Försöken - och i dag handlar det om mer än bara försök ­, det faktum alltså att man i Durban assimilerat sionismen med rasismen och därmed omvandlat den israelisk-arabiska konflikten till en ras- och religionskonflikt, när det egentligen handlar om en politisk konflikt som kräver en politisk lösning, kommer naturligtvis inte att göra saken bättre.
Lyckligtvis har FN: s generalsekreterare Kofi Annan personligen genom en betydligt mer nyanserad inställning lyckats vinna den hebreiska statens aktning och förtroende.
Hur skulle Europeiska unionen, när det gäller ekvidistansen, kunna vara partisk och agera till förmån för en av parterna i en konflikt, när den har en partnerskapsrelation med både Israel och den palestinska myndigheten?
Unionen har för övrigt också förbindelser med Syrien och Libanon inom ramen för Barcelonaprocessen, vars målsättning bl. a. är just att upprätta ett område för stabilitet, fred och välstånd i Europa-Medelhavsområdet.
Avslutningsvis, mina damer och herrar, är ekvidistansen förenlig med Osloavtalen.
Dessa utesluter faktiskt alla åtgärder som innebär ett förhastat omdöme om resultaten av, jag citerar, " slutförhandlingarna genom vilka parterna förhandlar direkt sinsemellan om en slutlig lösning av Palestinafrågan ".
Efter ordförandeskapets målsättningar skall vi nu titta på vad som hänt med Europeiska unionens senaste ansträngningar.
Europeiska unionen stödde rapporten från kommissionen som skulle fastställa fakta, allmänt kallad Mitchell-kommissionen, och vars rekommendationer publicerades den 21 maj i New York och accepterades av båda parter.
Europeiska unionen har även givit sitt stöd till Tenetplanen om eldupphör, som trädde i kraft den 13 juni när den accepterades av båda parter.
När det gäller respekten för detta avtal vet vi hur långt vi kommit.
Icke desto mindre syftar denna plan till att förstärka säkerhetssamarbetet mellan den israeliska och palestinska säkerhetstjänsten.
För att fylla tomrummet som uppstått genom avsaknaden av en direkt dialog har man inom Europeiska unionen kommit överens om en strategi för närvaro i området genom att kontinuerligt låta höga politiska ledare besöka det.
Inom ramen för förberedelserna av det belgiska ordförandeskapet besökte vår utrikesminister Louis Michel själv de sex mest berörda länderna under en sexdagars resa mellan den 18 och 25 april.
Sedan dess har utrikes- och premiärministrars liksom Solanas resor till området avlöst varandra i en jämn ström, vilket också våra tyska och italienska kollegers turnéer nyligen vittnar om liksom de som planeras inom kort av den irländska utrikesministern och Luxemburgs premiärminister.
Trots ett mycket fulltecknat tidsschema hoppas ordförandeskapet kunna återvända till området inom kort, exempelvis i början av november om situationen tillåter det.
Fru talman!
Jag måste också erkänna de ansträngningar som gjorts av olika institutioner och personer inom Europeiska unionen och betona den extremt aktiva roll som kommissionär Patten spelar för att garantera mer än den palestinska myndighetens ekonomiska överlevnad.
Han gör självfallet betydligt mer än så.
Det är uppenbart - och det är inte tillräckligt känt - att Europeiska unionen hittills är den största givaren i området och till den palestinska myndigheten, och utan våra ekonomiska ansträngningar, utan den stora fantasi och uppfinningsrikedom som krävs för att fortsätta att ställa tillräckliga likvida medel till myndighetens förfogande för att den skall kunna fungera, skulle situationen vara oändligt mycket svårare.
Fru talman, mina damer och herrar!
I samband med rådet (allmänna frågor) den 16 juli definierades tydligt vad man inom Europeiska unionen förväntade sig av parterna.
För att bidra till att lugnet i området återvänder uttalade sig unionen särskilt till förmån för principen att inrätta ett opartiskt övervakningssystem och man ansåg att detta system skulle tjäna båda parters intresse.
Detta förslag fanns med i den korta förklaringen från statscheferna efter G8-toppmötet den 21 juli i Genua, som jag verkligen måste nämna här.
De femton medlemsländerna fortsätter att diskutera villkoren för detta system.
Avslutningsvis har naturligtvis också ordförandeskapet uttalat sig för rådets räkning varje gång som vi bedömt det nödvändigt.
Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionär!
Den förödande galenskapen - det finns inga andra ord - som förkroppsligats av det fortsatta våldet och terrorismen, visar sig varje dag fullständigt oförmögen när det gäller att ta sig ur krisen.
Den allvarligt försämrade säkerhetssituationen och den totala avsaknaden av förtroende mellan parterna gör sannolikt alla framtidsutsikter bedrägliga när det gäller att få huvudpersonerna att själva sätta stopp för konfrontationerna.
Stöd utifrån förefaller därför nödvändigt.
På detta plan skulle ett opartiskt övervakningssystem - även ett blygsamt sådant - kunna tjäna båda parters intresse och garantera att Tenetplanen verkställs och att rekommendationerna från Mitchellplanen genomförs omedelbart och i sin helhet, med respekt för tidsplaner och ordningsföljder.
I avvaktan på detta måste ett återställande av lugnet betraktas som båda parternas ansvar.
Det betyder att de båda måste ompröva sin hållning.
Å ena sidan måste de palestinska myndigheterna vidta åtgärder för att tygla våldet och terrorismen, annars kommer den politiska processen att misslyckas.
Israel måste å sin sida skapa förutsättningar som gör det möjligt att återvända till förhandlingsbordet, främst genom att så snabbt som möjligt mildra alla de restriktioner som tynger det palestinska folket.
Det fortfarande mycket lokala vapenstilleståndet som avtalades den 28 augusti i sektorn Beit Jalla Betlehem-Gilo och som följs, måste konsolideras och utvidgas till andra konflikt- och spänningsområden i Gazaremsan och Västra Jordanbanken.
Inledandet av en direkt dialog måste göra det möjligt för parterna att - på villkor att läget är stabilt ute på fältet - stegvis övergå från att hantera en kris till att söka efter lösningar på krisen.
Den stegvisa utvidgningen och vapenstilleståndets efterlevnad tycker jag är de omedelbara målen med den direkta dialogen.
Sektor för sektor egentligen - samt förbättring av palestiniernas levnadsförhållanden och arbetsvillkor.
(NL) Det räcker dock inte med det.
Politiska perspektiv måste också kunna ges mycket snabbt.
De politiska perspektiven får vi genom Mitchell-rapporten, vilken i sin tur endast är en deletapp på vägen mot ett definitivt återupptagande av förhandlingarna om en permanent stadga för de palestinska områdena.
Det är hög tid att vi återgår till orden och andan i Osloavtalet.
Vi får inte glömma att det avtalet givit viktiga resultat som absolut måste bevakas.
De problem som uppstått är inte så mycket en följd av ofullkomligheten i det avtalet som det faktum att parterna inte lyckats följa alla delar av avtalet lika noggrant.
Fru talman, mina damer och herrar!
Även om de intensiva slutförhandlingarna, förhandlingar som skulle vara slutliga och som ägt rum mellan juli 2000 och januari 2001, från Camp David till Taba, inte gjort det möjligt att uppnå ett ramavtal, dels på grund av misstag som begåtts av samtliga berörda parter, men också artificiellt tvingande tidsplaner, kan man ändå aldrig nog betona i vilken grad djärva framsteg uppnåtts i skissandet av möjliga lösningar på extremt känsliga och komplexa frågor vars omfattning för båda lägren verkligen är grundläggande.
Att klättra uppför sluttningen kommer förvisso att blir svårt.
Men man måste i första hand sträva efter att återupprätta det förlorade förtroendet dels mellan de två parterna, dels i möjligheterna med en tillfredsställande lösning förhandlingsvägen.
Det är anledningen till att de två parternas regeringar snabbt måste ersätta pessimismen som genomsyrar den allmänna opinionen, som skakas av katastroferna, med hoppet om en bättre framtid grundat på säkerhet, ömsesidig respekt och fred.
Endast en politisk process som konkretiserar utbytet av mark mot fred, som sätter stopp för ockupationen och gör det möjligt att låta en hållbar suverän palestinsk stat växa fram som är demokratisk och fredlig och åtar sig att samexistera med Israel, endast då kan när allt kommer omkring den hebreiska staten, och i förlängningen hela regionen, garanteras säkerhet, stabilitet och fred som deras folk hoppas på.
Mina damer och herrar!
Vi kan inte slå oss till ro med en framväxande krigs- och våldslogik hos båda sidor.
Det blir en hård kamp, men vi måste börja den.
(Applåder)
