# ID: svediakorp-gov415769
# author: Jackson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 919
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag är sen.
Mänskliga rättigheter verkar ha tagit en hel del tid i anspråk, och det med rätta.
Jag vill ge uttryck för parlamentets farhågor att Kyoto-protokollet kommer att vackla och misslyckas, och lämna världen utan något sammanhängande nätverk med åtaganden för att minska utsläppen av växthusgaser.
Vi i Europaparlamentet ger kommissionen och ordförandeskapet vårt fulla stöd i deras strävan att se till att Kyoto-protokollet överlever och träder i kraft.
Vi skulle vilja använda denna korta diskussion till att utforska vad Europa kan göra för att leda världen i frånvaron av ett amerikanskt ledarskap och på vilka sätt de ledamöter av Europaparlamentet som närvarar vid Bonnkonferensen kan tala för Europas folk och aktivt delta i överläggningarna.
Vi uppskattar verkligen den nederländske ministern Pronks arbete med att försöka finna en väg att lösa de olösta frågor som blivit över efter Haag, och skulle uppskatta om kommissionen ville ge oss sin åsikt om hur framgångsrik han har varit hittills och huruvida det arbete han nu utfört har underlättat på vägen framåt eller inte.
Men den stora frågan för oss är om det kommer att vara möjligt att visa att Europeiska unionen, och de andra stora parterna i protokollet, är beredda att fatta beslut utan USA.
Här är den nya japanska regeringens inställning avgörande.
Utan Japans och Kanadas röster kommer protokollet inte att kunna träda i kraft.
Vi förstår att tecknen inte är goda och att Japan troligen, och Kanada säkerligen, saknar den politiska viljan att gå vidare utan USA.
Om Japan är redo att gå vidare, finns misstanken att japanerna kanske vill skriva om de avgörande förslagen inom protokollen, och kanske särskilt använda år 2000, snarare än år 1990 som utgångsår för beräkningen av minskningen av utsläpp av växthusgaser.
En av mina kolleger, Moreira Da Silva, som kommer att leda parlamentets delegation i Bonn, vill ha ett muntligt ändringsförslag om denna punkt i den resolution som vi lagt fram, eftersom problemet med Japan egentligen inte kom fram förrän vi lade fram resolutionen.
I punkt 3 i vår resolution behandlas våra grundläggande förväntningar på den åtgärd som kommer att följa på ratificeringen av protokollet.
Men som européer måste vi göra en sansad utvärdering av vad detta kommer att innebära för oss om det skulle inträffa och än mer om det skulle inträffa utan USA.
Först och viktigast: pengar.
I protokollets nuvarande utformning kommer ekonomiska bidrag från enskilda parter att baseras på varje parts andel av koldioxidutsläppen.
Det är inte svårt att se att USA, med 39 procent av de totala utsläppen år 1990, skulle betala den största delen.
Den fråga som jag ställer mig, som kanske borde ha ställts tidigare, är hur Clintonregeringen någonsin kunde tro att de kunde övertala kongressen att underteckna avtalet.
Kanske en större ärlighet i början hade hjälpt till att ge en mer realistisk atmosfär.
Utan USA kommer bördan att falla på Japan, Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike, Kanada och Australien.
Den tillgängliga ekonomin för åtgärder för att minska koldioxidutsläppen i fattigare länder kommer att minskas väsentligt utan USA: s deltagande.
Påfrestningen kommer att bli större.
Jag frågar mig om vi är redo för det?
För det andra, om vi ratificerar Kyoto-protokollet ensamma eller utan USA kommer det att innebära att vi måste vidta vissa åtgärder som kommer att vara smärtsamma.
Vi parlamentsledamöter som följer dessa frågor inser det.
Varje dag, varje månad, långt in på nätterna, handskas vi med direktiv som är avsedda att minska utsläpp, men vi vet också att vid de flesta tillfällen när vi träffar rådet eller deras företrädare är det mycket svårt att få medlemsstaterna att komma överens om dessa förslag i deras ursprungliga mycket krävande utformning.
Vi står nu inför en situation där endast Förenade kungariket, Tyskland och Luxemburg enligt Europeiska miljöbyrån minskade sina utsläpp av växthusgaser mellan 1990 och 1998.
Alla andra länder i Europa ökade dem.
Så hur kommer Danmark, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland, Italien och, i mindre utsträckning, Sverige och Frankrike, att uppfylla Kyoto-målen?
Eller kommer vi, som USA misstänker, inte vara villiga att vidta de åtgärder som kommer att förverkliga våra ambitioner?
Vi hoppas att Bonnkonferensen och det belgiska ordförandeskapet kommer att kunna få européerna att gå från ord till handlingar.
Slutligen några ord om EU-delegationens medverkan vid Bonnkonferensen.
Vi är trötta på att vara en grekisk kör i denna tragedi.
Vi är trötta på att komma in på scenen när huvudhandlingen redan har ägt rum för att beklaga eller hylla det som har hänt och ge filosofiska funderingar om mänsklighetens trista tillstånd - " Ïßìïé ç ôÜëáéíá " (ung. "; Ve den stackarn ";) minsann!
Detta är otillfredsställande eftersom vi själva borde erkännas som föregångare eftersom vi måste anta den lagstiftning som kommer att följa av Kyoto-protokollet och vi måste förklara den för Europas folk.
Vi kanske inte själva vill vara de som förhandlar, men våra ambitioner är att spela en fullödig roll i mötena med Europeiska unionens delegation som beslutar hur Europa kommer att agera.
Vi är nöjer oss inte med att förbli en kör.
