# ID: svediakorp-gov415718
# author: Michel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,785
# sentences: 145
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Det är en stor ära för mig att få tala inför er kammare och inleda detta ordförandeskap.
De mänskliga rättigheterna är, det tror jag ni vet, en fråga som omfattar en stor del av mitt personliga politiska engagemang.
Jag skall därför utnyttja detta lyckliga tillfälle för att säga på vilket sätt ordförandeskapet avser att konkret främja de universella värden som ligger till grund för vår union.
Jag vill samtidigt, i min egenskap av ordförande, betona det nödvändiga i att försvara dessa värderingar hos oss till att börja med, men även i resten av världen.
Europeiska unionen är bara drygt fyrtio år.
Den är alltså fortfarande mycket ung.
Egentligen har Europa hela sin framtid framför sig.
Jag är för min del övertygad om att Europas framtid huvudsakligen kommer att avgöras av dess förmåga att bevara och sprida sina humanistiska värderingar.
Den europeiska modellen stöder sig mer än någonsin på de grundläggande värderingarna: frihet, framsteg och jämställdhet.
Dessa värderingar har visat sig mycket fruktsamma varje gång som de kombinerats för att inleda dialog och utbyte.
De har också tyvärr alltför ofta missbrukats och använts för sekteristiska ändamål och ibland totalitära.
Frihet: det är ett ideal som aldrig kan slå sig till ro.
Europas historia skulle kunna beskrivas som en lång kamp mot alla godtyckliga makter.
Framstegen inom friheter, civila rättigheter, liksom politiska och sociala, bekräftelsen från folket, demokratin och rättsstaten förblir de mest motiverande målsättningarna för den europeiska konstruktionen.
Dessa målsättningar har till största delen uppnåtts.
Och ändå vet vi att det återstår många kamper att bedriva, även i våra gamla demokratier, för att genomföra dem fullständigt, och inget är någonsin förvärvat för evigt.
Friheten kan också skada minoriteternas rättigheter eller de svagastes rättigheter.
När den motiverar egoism, leder friheten alltid till intolerans och utslagning.
Bland friheterna finns det en som unionen fäster särskilt stor betydelse vid, nämligen yttrandefriheten.
Mediafriheten förblir en garanti för en offentlig debatt som är nödvändig för demokratin och som gör det möjligt för medborgarna att bedriva en kontroll som är minst lika stark som den som utövas av våra parlament.
Denna pressfrihet kränks fortfarande där regimerna inte känner sig tillräckligt perfekta för att våga angripa kritiken och där lögnen är det enda sättet för makten att överleva.
Men att skydda och främja medias frihet åligger till att börja med staterna.
Det är de offentliga myndigheternas uppgift att garantera var och en yttrandefrihet för sina åsikter, något som gör denna frihet desto svårare att förvärva, och ibland att bevara.
Låt oss erkänna att till och med de demokratiska regeringarna är ibland frestade att minska denna rätt och har ofta svårt att acceptera kontroverser och kritik.
Det är lika oacceptabelt när pressen tar demokratin som gisslan.
Pressfriheten är en grundläggande rätt, som är existentiell för rättsstaten.
Denna rätt motsvarar också en skyldighet till ärlig information som strävar efter att förklara eller att lära sig, eller övertyga, men inte luras.
Det är anledningen till att yttrandefriheten måste få oss att reagera när det gäller problem som opinionspressen möter.
Det andra europeiska idealet består av framsteg, som åstadkommit ett kraftfullt uppsving åt vetenskapen, tekniken och ekonomin till förmån för människan.
Detta ideal har gjort det möjligt för det europeiska projektet att gå framåt i förtroende, och sannolikt på ett oåterkalleligt sätt.
Det är detta som ligger till grund för tankens och handlingens obevekliga åtgärder.
Framstegen är en källa till effektivitet, men även den har alltför ofta spårat ur i merkantila avsikter.
När de dåligt kontrollerade framstegen får en egen dynamik åstadkommer de rädsla och förvirring.
Det tredje idealet är jämlikheten.
Jämlikheten är en fantastisk hävstång i Europa.
Det är i dess namn som de europeiska länderna försöker garantera samma rättigheter, en rättvis fördelning av frukterna av den ekonomiska verksamheten och ett demokratiskt företräde av vars och ens intressen.
I Västeuropa leder det till att en omfattande social lagstiftning antas, som försörjer konceptet med lika möjligheter och rättvisa.
I det kommunistiska Europa har jämlikhetsivrare som gått till överdrift till slut offrat rätten till personlig identitet på kollektivismens altare.
Frihet, framsteg, jämlikhet är inte bara teoretiska värderingar.
De är hjärtat i den europeiska konstruktionen.
De ger den dess mest specifika och starkaste mening.
Dessa texter ingår i unionens grundande texter och förankrar definitivt humanismen i den europeiska identiteten.
Förra året antog de femton medlemsländerna i unionen denna grundläggande text i stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Stadgan innehåller just de europeiska medborgarnas rättigheter och skyldigheter, såväl gentemot nästan som gentemot den mänskliga gemenskapen och kommande generationer.
Begreppen frihet, framsteg och jämlikhet återfinns på framskjuten plats i förordet till denna stadga.
Frågan om denna text skall bli en verklig europeisk konstitution har nu ställts.
Att en motstridig debatt kan animera diskussionen om denna fråga måste betraktas som ett sätt för Europa att ifrågasätta sin egen framtid.
Det är också en möjlighet som erbjuds medborgaren för att han skall ta parti, för att ta parti innebär redan att smaka på friheten.
Det innebär att låta honom återta sin möjlighet till fritt val.
Alltför ofta har emellertid medborgaren en känsla av att ha förlorat denna rätt, till förmån för olika makter, som är allt mindre identifierade, såsom exempelvis teknokratin.
I artikel 7 i fördraget föreskrivs ett system för att reagera mot allvarliga och upprepade brott mot de europeiska värderingarna.
I ett enat Europa har varje medlemsstats respekt för de grundläggande värderingarna blivit en fråga för alla.
Alla länder berörs nu av det som händer i hela det europeiska området.
Om Europeiska unionen vill övertyga tredje land om det välgrundade i sina humanistiska värderingar måste den föregå med gott exempel innan den läxar upp någon annan.
De grundläggande värderingarna återfinns inte bara i texterna, de tillämpas även i Europeiska unionens politik.
Ett första exempel på tillämpningen av de europeiska värderingarna i det dagliga livet gäller politiken för unionens utvidgning.
Som ni vet innebär utvidgningen av Europeiska unionen en enorm utmaning.
Inom våra allmänna opinioner oroar man sig, i onödan enligt min mening, för obalansen mellan utvecklingen av unionens medlemsländer och den i kandidatländerna.
Konsekvenserna för säkerheten, för de sociala rättigheterna, för immigrationen och för jordbruket, exempelvis, kan man inte bortse från.
Om man inte passar sig skulle denna utvidgning kunna leda till att de framsteg som med tålamod uppnåtts under fyrtio år ifrågasätts.
Varför då ta denna risk, kommer vissa att säga?
Svaret finns i den generösa politiska djärvheten hos Europas grundare som bekräftar begreppet internationell solidaritet bredvid det nationella intresset.
Att utvidga Europeiska unionen är dessutom en historisk skyldighet, som består i att återförena folken som under alltför lång tid varit skilda åt av historien.
Dessa två goda skäl som låg till grund för den vackraste politiska idén under 1900-talet, har fortfarande stor betydelse, det känns tydligt.
Att utvidga Europeiska unionen motsvarar den öppna och generösa bilden av det ursprungliga europeiska projektet.
Den andra gäller Europeiska unionens utrikespolitik.
De senaste två åren har denna europeiska politik utvecklats på ett spektakulärt sätt.
I slutet av det belgiska ordförandeskapet borde Europeiska unionen kunna förklaras ha förmåga att hantera internationella kriser, vilket i klartext betyder att den skulle kunna bygga upp humanitära uppdrag, evakueringsuppdrag och fredsbevarande uppdrag för att stabilisera regionala konflikter.
Utöver att försvara sina ekonomiska och kommersiella intressen måste Europa också se till att försvara sina värderingar genom konkreta åtgärder.
Europa kan inte förbli passivt inför det oacceptabla.
Frihet, framsteg och rättvisa är bara möjligt i ett fredssammanhang.
Europa existerar tack vare freden.
Jag skulle för övrigt våga påstå att " Europa är freden ".
Försoning mellan gårdagens fiender, och olika länders enande genom fredliga medel, är en politisk innovation som kan fungera som exempel för tredje land.
Det finns en anledning till att man ofta talar om behovet att europeisera Balkan.
Processen pågår för övrigt.
Det var med några ord en beskrivning av de värderingar som vårt fantastiska europeiska företag bygger på.
Att ifrågasätta dessa värderingar innebär också att upptäcka sin europeiska identitet.
De värden som den europeiska konstruktionen är baserad på är universella.
För att försvara dessa värden måste vi till fullo sträva efter enhetlighet och öppenhet.
Jag föreslår att vi koncentrerar oss på vilket sätt unionen bestämmer, organiserar och utvärderar dialogen om mänskliga rättigheter med tredjeländer.
Vi måste också göra allt för att förstärka enhetligheten i våra initiativ, i våra ståndpunkter och i vårt agerande.
Det är enbart en stark union som kommer att kunna övertyga världssamfundet om att fortsätta den världsomfattande spridningen av de befintliga internationella instrumenten.
Vi måste samtidigt koncentrera oss på förslaget från rådet om det går att utarbeta en gemensam strategi i fråga om mänskliga rättigheter.
Att bättre försvara de allmängiltiga värdena innebär också att ett så nära samarbete som möjligt med tredjeländer måste ske inom de behöriga internationella organisationerna.
I sådana internationella forum som Förenta nationerna, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och Europarådet måste unionen protestera mot systematiska och organiserade kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.
Inom unionen själv äger ett nära samordningsarbete rum i fråga om de ståndpunkter som Europeiska unionen försvarar, men denna samordning skulle kunna förbättras ytterligare.
I fråga om sammansättningen för 2002 av den nya kommissionen för de mänskliga rättigheterna kommer vi att behöva föra ständiga överläggningar med våra traditionella partner.
På den tredje världskonferensen mot rasism som inom kort kommer att äga i Durban kommer vi för första gången att kunna ge ett bevis på vår enighet.
Som ordförande för rådet kommer jag att göra allt för att Europeiska unionen aktivt skall bidra till att den konferensen blir lyckad.
Vi får inte låta detta unika tillfälle gå förbi.
Tragiska missförhållanden, som slaveriet, människohandeln eller kolonialismen, måste utan omsvep fördömas.
Vi måste dra lärdom av dem så att sådana tragedier inte återupprepas.
Därför vill Europeiska unionen att det handlingsprogram som kommer att antas i Durban skall koncentreras på åtgärder för en ändamålsenlig kamp mot rasismen.
Via ett sammanhängande och ändamålsenligt agerande skall vi övertyga alla stater om att utan förbehåll ratificera och fullständigt tillämpa konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Vi måste sträva efter att de erkända principerna på det området tillämpas överallt i världen och att staterna uppfyller sina förpliktelser.
Förenta nationernas extra sammanträde om barnets rättigheter i New York i september kommer för unionen att vara ytterligare en möjlighet att göra deras värden gällande.
Detta extra sammanträde äger rum i kölvattnet efter världstoppmötet för barn som ligger till grund för konventionen om barnets rättigheter.
I det avseendet måste Europeiska unionens länder göra allt för att så snabbt som möjligt ratificera de två nya protokollen om barnets rättigheter.
Det handlar om ett protokoll om barn i väpnade konflikter och ett protokoll om sexuell exploatering av barn.
Ett sammanhängande agerande från unionens sida är en absolut nödvändighet, företrädesvis då man skall undersöka om länder som åtnjuter utvecklingshjälp respekterar de mänskliga rättigheterna.
Att föra en politik som baseras på de mänskliga rättigheterna kräver ett strikt tillvägagångssätt.
Ändå måste vi visa prov på tålamod och flexibilitet och ta hänsyn till landets politiska och ekonomiska sammanhang, för vem är det egentligen vi straffar om vi noggrant tillämpar klausulen om respekt för de mänskliga rättigheterna och följaktligen äventyrar sådana viktiga frågor som hälsa, undervisning, transport, rättsstaten, den administrativa organisationen eller återinrättande av domstolar?
Till de värden som unionen förespråkar inom ramen för sin politik för de mänskliga rättigheterna hör ett värde som vi försvarar regelbundet, nämligen avskaffande av dödsstraffet.
Detta värde måste tillämpas i alla demokratier.
Detta straff går inte att tolerera, och det är oacceptabelt eftersom det kränker den allra väsentligaste rättigheten, nämligen rätten till liv.
Avskaffandet av dödsstraffet utgör en del av handlingslinjerna för de femton medlemsstaterna, handlingslinjer som Belgien absolut kommer att försvara.
Inte i något fall får dödsstraff utdömas då det handlar om personer som var minderåriga vid brottstillfället, gravida kvinnor eller förståndshandikappade.
Vi kommer under vårt ordförandeskap att vaka över att denna fråga systematiskt kommer upp i den politiska dialog som vi kommer att föra med tredjeländer.
Den tredje och sista frågan som jag vill ta upp gäller straffrihet.
Händelser har visat att när det gäller straffrihet utvecklas saker och ting snabbt.
Vi kan inte påstå oss försvara värderingar som demokrati, frihet och jämlikhet eller rättvisa och samtidigt offra rätten till straffrihet.
Det har de demokratiska länderna förstått och den internationella rätten har genomgått en spektakulär utveckling, bl.a. när det gäller att bekämpa allvarliga brott mot den humanitära internationella rätten.
FN: s säkerhetsråds inrättande av internationella straffdomstolar för att döma brott som begåtts i f.d.
Jugoslavien och i Rwanda har varit ett första avgörande steg mot att administrera rättvisan i det internationella samfundets namn.
Det är nu möjligt att på medellång sikt inrätta en internationell brottmålsdomstol.
Dess stadga antogs i Rom 1998 i form av en konvention.
Den har redan undertecknats av unionens samtliga medlemsstater och har ratificerats av åtta av dem.
Det åligger nu Europeiska unionen att övertyga sina samarbetspartner för att gränsen på sextio deltagande stater skall uppnås och den internationella brottmålsdomstolens stadga skall kunna träda i kraft.
Domstolen kan ta upp krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord till prövning.
Den blir resultatet av en balans mellan staternas universella befogenhet och suveränitet.
Domstolen kommer att vara ett komplement till de nationella domstolarna.
Det är ett grundläggande kännetecken, och argumentet att staterna skulle frånhändas sina företrädesrätter kan inte motivera tvivlen eller förbehållen när det gäller att underteckna eller ratificera konventionen.
En förutsättning för att kampen mot straffrihet skall bli effektiv är att staterna vägrar att fungera som fristad för de ansvariga för krigsbrotten, brotten mot mänskligheten eller folkmorden.
Kampen mot straffrihet förutsätter alltså ett aktivt och verkligt åtagande från staternas sida.
Det räcker inte att vältra över ansvaret på det man kallar " det internationella samfundet ".
Det är i den andan som " Rwanda-processen " organiserades för några veckor sedan i Bryssel.
Mina damer och herrar parlamentsledamöter!
I dag är man inom delar av den allmänna opinionen skeptisk när det gäller den europeiska konstruktionens förtjänster.
Det räcker att titta på resultatet av folkomröstningen på Irland.
Endast de uttalade motståndarna mot Europa förefaller engagera sig för Europafrågan.
De tar fältet i besittning medan övriga är offer för tvivlet.
Eliten är ofta obeslutsam och medborgarna alltmer skeptiska.
Den försämrade ekonomiska konjunkturen och rädslan inför utvidgningen ökar riskerna att ett företag som alla inte bedömt rätt skall komma av sig.
Jag för min del vägrar att ge efter för pessimismen.
För att använda Bronislaw Geremeks ord kan Irlands " nej " orsaka ett hälsosamt uppvaknande.
Att få européerna intresserade av Europa, att entusiasmera dem för ett ambitiöst projekt, övertyga dem om de fördelar det innebär, det kommer vi att lyckas med om vi erinrar dem om Europas inneboende värderingar.
Vi borde kanske bättre förklara att Europa innebär frihet, framsteg, rättvisa och att utan Europa skulle vi sannolikt inte ha den fred vi har det enorma privilegiet att leva i.
Kanske medborgarna till slut kommer att kräva mer Europa.
Det är vår skyldighet som politiska ledare att oavbrutet erinra om de humanistiska värderingar som vår europeiska modell vilar på, det är dessa grundläggande rättigheter som gjort det möjligt för oss att överbrygga våra olikheter och våra fördomar.
Den europeiska politiken för mänskliga rättigheter, men även den europeiska politiken i allmänhet, skall återspegla dessa gemensamma grundläggande värderingar.
I en alltmer global värld är det viktigt att försvara grunderna till vår identitet, eftersom jag tror att de är en avgörande del av svaret på medborgarnas ovisshet.
(Applåder)
