# ID: svediakorp-gov415716
# author: Cornillet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,171
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Jag skulle vilja säga - och det är absolut inte min kollega Wuoris fel - att det ligger något surrealistiskt i att ha blandat mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter i en och samma gemensamma diskussion.
De grundläggande rättigheterna i Europa är vårt fulla ansvar, medan vi bara kan ta oss an de mänskliga rättigheterna i världen med ödmjukhet, och med vetskap om att vi inte kan ha mycket tyngd där.
Det finns kanske ett mellanliggande område, nämligen kandidatländerna, där frågorna om mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter smälter samman på grund av att dessa länder snart skall bli medlemmar i unionen.
Jag skulle vilja förklara anledningen till den nya beteckningen på betänkandet och godkännandet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor av den metod som valts för detta års betänkande.
Vårt betänkande heter numera betänkande om de grundläggande rättigheterna och inte längre betänkande om de mänskliga rättigheterna.
Vi har velat anta ett bredare och neutralare koncept.
Den nya metoden bygger på Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna som fungerar som referens eftersom det är en ny beståndsdel, en nyskapande beståndsdel i det politiska livet, och det åligger parlamentet att se till att denna stadga lever.
Det var alltså fullständigt naturligt att det behöriga utskottet tog stadgan som vi antagit vid sammanträdet i kammaren som referens för detta betänkande.
Vi har kommit fram till att eftersom det fanns en årsrapport, skulle det bli ett betänkande och den skulle vara årlig.
Jag skall förklara mig.
Ett betänkande bygger på fakta.
Det krävdes därför en analys av verifierbara fakta och det krävdes att betänkandet var årligt, eftersom det är intressant att jämföra fakta från ett år till ett annat och kontrollera påföljande år vad det blivit av resolutionerna från vårt parlament.
Varför har då stadgan om de grundläggande rättigheterna valts?
Jag tror att det var nödvändigt.
Det handlar faktiskt om en i högsta grad europeisk text eftersom den kommer från konventet, dvs. från blandningen av de tre berättigade enheter den bestod av.
Detta konvent nämns för övrigt som exempel för att få andra europeiska texter att utvecklas.
Stadgan är en komplett text, eftersom den för första gången införlivar civila och politiska rättigheter, men också ekonomiska och sociala, och därmed möjliggör en stor avsökning av de grundläggande rättigheterna.
Det är slutligen en referenstext.
Bortom debatten om att införliva den i fördragen eller ej är den redan en referenstext, eftersom EG-domstolen använder den och kommissionen själv har åtagit sig att låta sina enheters verksamhet granskas utifrån stadgan.
Den är avslutningsvis också en referenstext för kandidatländerna - jag hänvisade nyligen dit - eftersom man inte i unionen skulle kunna godkänna ett land som när det gäller sina invånare inte respekterar värderingarna i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Det gäller för övrigt vår trovärdighet, och där instämmer jag med min kollega Wuori: för att kunna bedöma andra kritiskt måste man också ha det politiska modet att kritiskt bedöma sig själv.
Vi har här med detta betänkande ett instrument för att göra det.
Vilken har då arbetsmetoden varit?
Jag erinrar om att stadgan om de grundläggande rättigheterna räknar upp ett minimum av rättigheter som varje medborgare i unionen kan göra anspråk på.
Vi har därför tagit de 50 artiklarna i denna stadga och kontrollerat om de tillämpades i de femton länderna och på unionsnivå.
Betänkandets plan följer stadgans plan, en plan som återfinns både i resolutionen, eftersom man använt kapitlen i stadgan, och i motiveringen.
Källorna är många och varierande: Europarådet naturligtvis, med arbetet i dess utskott, de nationella parlamenten, de icke-statliga organisationerna, det civila samhället, byrån i Wien och ett nätverk av jurister.
Vi har faktiskt använt alla källor, vi har inte ansett oss kunna avstå från någon av de viktiga och kontrollerbara källor som vi förfogar över.
Jag skulle här vilja betona avsaknaden av medel i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter för att utföra detta arbete.
Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhets- och försvarspolitik förfogar över nio personer och en administrativ enhet för att genomföra arbetet.
Det är inte fallet med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och ni kommer i resolutionen att finna en begäran om att medel ställs till förfogande för att vi skall kunna utföra detta arbete korrekt.
Vi begär också - och jag tar tillfället i akt för att tacka dem som hjälpt mig att skriva detta betänkande - ett nätverk av jurister.
Det förefaller viktigt att kunna stödja sig på ett nätverk av nationella jurister som skulle kunna försörja gruppen av föredragande och hjälpa till att samla information.
Vi begär slutligen att få arbeta tillsammans med övriga utskott i parlamentet, för så snart stadgan talar om bl.a. miljörättigheter och ekonomiska och sociala rättigheter, bör naturligtvis behöriga utskott på dessa områden få säga sitt om tillämpningen av stadgan i Europeiska unionen.
Filosofin i detta betänkande består i att inte vilja kritisera den ena eller den andra staten, att framhäva den enes eller den andres brister.
Tvärtom.
I vilket fall som helst anser föredraganden att " noll brister " är en utopi när det gäller mänskliga rättigheter men att de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna i Europa innebär att när man konstaterar en brist skall man kunna klaga, få se upphovsmannan dömd, en administrativ undersökning skall genomföras, liksom lagstiftningsbeslut som förhindrar att bristen upprepas: det är det som är respekten för de mänskliga rättigheterna som vi har rätt att hävda.
Avslutningsvis består detta betänkande av två delar.
Det är arbetsordningen som kräver det.
Här finns resolutionen som är det ändrade resultatet av diskussionerna i utskottet för mänskliga fri- och rättigheter eller i kammaren, samt motiveringen.
Jag vill bara säga att inget land förskonats, och de som orkar läsa betänkandet kommer att se, såväl i motiveringen som i resolutionen, förslag till lösningar i den anda som jag nyss talade om.
Detta första betänkande är tänkt att vara ett utkast, en matris till en ny metod.
Om kammaren följer föredragandens förslag och det betänkande som röstats igenom i utskottet, kommer vi alltså att få ett betydligt mer kollegialt arbete, som stöder sig på samarbete både inom och utom parlamentet, på en dialog med de icke-statliga organisationerna, på en dialog med våra naturliga samarbetspartner som de nationella parlamenten utgör, och vi får också en rapport som är detaljerad, kontrollerad av ett helt utskott och en rapport som jag tror kommer att vara väntad, kanske fruktad, av den allmänna opinionen.
Det är i alla fall min önskan.
(Applåder)
