# ID: svediakorp-gov415715
# author: Wuori (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 794
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FI) Herr talman!
Behandlingen av detta betänkande har på många sätt påvisat hur olidligt lätt de mänskliga rättigheterna väger under den tunga dagspolitikens tryck.
Trots det är de mänskliga rättigheterna, vilka till och med har kallats för vår tids sista världsliga religion, mera grundläggande än dagspolitiken.
Politik är nödvändigt för att vi inte skall behöva se historien i vitögat.
Men samtidigt kan det faktum fördunklas, att de mänskliga rättigheterna inte bara är ett behändigt redskap för att driva politiska mål, eller i värsta fall ett alibi för företaganden eller oföretagsamhet dikterade av realpolitiken.
De mänskliga rättigheterna är tematiska, systematiska och framför allt normativa.
De är resultatet av vår kulturella evolution, de representerar de värderingar som den historiska omvandlingen, vilken inkluderar Europeiska unionens utveckling, förankras i.
De skall inte och kan inte offras enbart på den politiska ändamålsenlighetens eller retoriska utfästelsernas altare.
För att EU en dag skall kunna ha en reell gemensam utrikes- och säkerhetspolitik måste den stödjas på en gemensam strategi för mänskliga rättigheter.
Jag anser att vi just nu är på väg åt rätt håll.
Internt sett innehåller EU: s egen stadga om de grundläggande rättigheterna och externt sett såväl EU: s årliga rapport om mänskliga rättigheter som framför allt kommissionens färska meddelande värdefulla synpunkter på genomförandet av arbetet med mänskliga rättigheter.
Ordförandelandet Belgien, vars utrikesminister Michel glädjande nog deltar här i denna diskussion, har betonat behovet av att öka koherensen och följdriktigheten, vilket förhoppningsvis överstiger kraven på enbart politisk korrekthet, liksom också ett genomslag för de mänskliga rättigheterna, öppenhet och uppställandet av klara kriterier, vilka även kompletteras i slutsatserna som givits av rådet (allmänna frågor) den 25 juni 2001.
I årsrapporten betonas vikten av dialog och samarbete mellan regeringarna och det civila samhället.
Såsom kommissionär Patten konstaterade vid EU: s första diskussionsforum om mänskliga rättigheter som hölls under Finlands ordförandeperiod år 1999, vore det intellektuell vandalism att lämna de icke statliga medborgarorganisationernas åsikter obeaktade, eftersom det europeiska samfundets kunskap och erfarenhet i fråga om mänskliga rättigheter är unikt i hela världen.
Men vi måste börja med att förbättra vårt eget sätt att arbeta.
Om det inte finns en strategi blir taktiken en strategi, vilket betyder att politiska ad hoc-åtgärder tränger undan till sin natur grundläggande och i sig värdefulla människorättsliga och rättsstatliga principer.
Vi föreläser gärna för andra om dem, men kan förbigå dem av tvingande politiska skäl, liksom i samband med Slobodan Milosevics brådskande utlämning förra veckan.
Låt vara att det var en viktig juridisk och politisk milstolpe och gav uttryck för en ny doktrin som håller på att växa fram, enligt vilken statssuveräniteten kan vara tvungen att vika undan när de världsomfattande mänskliga rättigheterna får företräde.
Vi måste även vara konsekventa när vi bedömer tredje länder och framför allt vissa av EU: s kandidatländer, till och med Turkiet.
För att hård kritik skall vara berättigad måste den basera sig på rent spel och rättvis behandling.
I annat fall kan utvidgningen av EU allt mer börja likna dialogen i Potemkins kulisser, där kandidaterna genomdriver kosmetiska förändringar för att anpassa sig till de krav som ställts bakom EU: s vilseledande, till och med skenheliga, fasad.
Årets betänkande om mänskliga rättigheter, vilket utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensamma säkerhet och försvarspolitik enhälligt godkände, behandlar ett flertal förslag med syfte att genomföra EU: s politik i fråga om mänskliga rättigheter i förhållande till tredje land.
Tematiska, ämnesinriktade val verkar i den dagern som den bästa metoden, liksom redan nu är fallet beträffande EU: s riktlinjer och gemensamma ställningstaganden avseende dödsstraff och tortyr.
Att öka dialogen och öppenheten mellan EU: s egna experter är ytterst viktigt, men för att förebygga konflikter och främja mänskliga rättigheter bör vi även allt mer konsekvent kunna utnyttja befintliga metoder, såsom klausuler om mänskliga rättigheter i avtal med tredje länder, även då objektet är till exempel Ryssland.
Det viktigaste temat i betänkandet är yttrandefriheten, inte enbart därför att den hotas av både traditionella och alldeles nya faror, utan för att den har en strategisk betydelse för att förbättra allas mänskliga rättigheter - både den första, andra och tredje generationens rättigheter - och avslöjandet av kränkningar av dem.
Det vore naivt att underskatta betydelsen av de mänskliga rättigheterna.
Det är hög tid att omsätta principerna i praktiken och målmedvetet vidta pragmatiska åtgärder för att skapa en gemensam strategi för mänskliga rättigheter för hela EU.
