# ID: svediakorp-gov415686
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 466
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Europaparlamentets betänkande om budgetåret 2000 för ECB och bankens rapport om samma fråga försöker undanröja skillnaderna i bedömning och lägga fram en enad fasad inför det fysiska utbytet av mynt och sedlar.
Men om man skrapar lite på ytan visar sig motsättningarna, och de har omfattande konsekvenser, eftersom de hänvisar till brister som är mycket svåra att korrigera i byggandet av den gemensamma valutan.
Låt oss exempelvis se på de institutionella frågorna.
Den första skillnaden gäller makten för ministerrådet: Europaparlamentets betänkande förespråkar en förstärkning av den ekonomiska samordningen och stabilitetsprogrammen (punkt 5 i resolutionen), vilket förutsätter en förstärkning av Eurogruppen och dess möjligheter till åtgärder.
I rapporten från ECB betonas i stället att de två första åren med euron har visat att ramen för den ekonomiska politiken på europeisk nivå varit tillfredsställande (sid 3).
Det visar sig därför att banken hårdnackat försvarar sitt oberoende, och tydligt känner att politikens ökande makt vid förvaltningen av den gemensamma valutan, inom ett icke optimalt valutaområde, riskerar att leda till svåra konflikter.
Men är en teknokratisk förvaltning att föredra?
Uppriktigt sagt är båda vägar omöjliga att genomföra.
Den andra skillnaden gäller öppenheten: I Europaparlamentets betänkande krävs på nytt (punkt 4) att protokollen från ECB-rådets möten skall publiceras vilket väcker motvilja hos ECB, av en anledning som Europaparlamentet envisas med att inte se: i det särskilda fallet med euroområdet, som består av distinkta nationer, skulle konflikter mellan rådsmedlemmar enkelt uppgå i konflikter mellan nationer, vilket skulle skada eurons trovärdighet, som redan är alltför svag.
Ännu en gång hänvisar man till den icke-optimala karaktären i de tolv medlemmarnas valutaområde.
Den tredje skillnaden gäller röstningen i ECB-rådet: I ECB: s rapport försvaras principen " en ledamot, en röst ", eftersom de nationella centralbankernas rådsmedlemmar fattar beslut utan personligt ansvar, och inte som företrädare för sitt land (sid 181).
I Europaparlamentets betänkande noteras å sin sida reformen som Nicefördraget tillför artikel 10 i ECB: s stadga, som skulle kunna göra det möjligt att i framtiden vikta rösterna i förhållande till ländernas storlek (punkt 17 i resolutionen).
En sådan reform skulle vara förenlig med de stora ländernas önskemål, bl. a.
Tysklands, som klagar över ECB: s " orörlighet " som underförstått tillskrivs de små ländernas oproportionerliga betydelse i ECB-rådet.
Operationen är långtifrån genomförd, eftersom den förefaller strida mot andan i Maastricht, ECB: s ställning och de små ländernas intressen, som kommer att få säga sitt.
Ännu en gång diskuteras den gemensamma valutan för flera nationer under motsatsförhållanden.
