# ID: svediakorp-gov415581
# author: Vanhecke (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 398
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade rådsordförande, bästa kolleger!
Jag har här hört ordförandeskapet som allra hastigast tala om en Laekenförklaring, men jag måste emellertid påminna om att Nicefördraget nu inte längre existerar, eftersom det förkastades vid en i allra högsta grad demokratisk folkomröstning i Irland.
Det sätt på vilket detta definitiva faktum ignoreras av det officiella Europa är ytterst kännetecknande för den odemokratiska, farliga totalitära vändning som Europeiska unionen har tagit.
I andra europeiska medlemsstater vågar man för övrigt inte ens hålla folkomröstningar.
Ingen folkomröstning om de europeiska utvidgningsplanerna, ingen folkomröstning om införandet av euron, ingen folkomröstning om Europas allt större grepp om strikt nationella befogenheter, som till exempel kultur eller social trygghet.
Herrarna som talar vitt och brett om demokrati vägrar att låta folket välja självt.
I den ledande flamländska veckotidningen Trends formulerade Frans Crols det på följande sätt i förra veckan: " Den 1 juli är Belgien ordförande för maffian i Bryssel.
En blandning av icke valda manschettarbetare i Bryssel som försöker bygga upp en ersatz-supermacht i samförstånd med europeiska politiker som övertrumfar varandra i fråga om otydlighet. "
Det är i det avseendet mycket symboliskt att det belgiska ordförandeskapet här företräds av premiärminister Verhofstadt och av utrikesminister Michel.
Michel, det är mannen bakom hatkampanjerna mot Österrike och mot Italien, eftersom folket där vid demokratiska val inte tog hänsyn till den förmyndaraktiga röstrekommendationen från en självbelåten belgisk excellens.
Verhofstadt, det är den oomtvistade mästaren, inte bara i fråga om cykling utan i fråga om lögner och löftesbrott.
Han är mannen som i Belgien kom till makten och håller sig kvar där genom att förneka sina egna medborgarmanifest och vallöften och genom en politik som kännetecknas av systematiskt schackrande och lögner till förfång för hans eget folk.
Verhofstadt är mannen som inte kan besegra oppositionspartiet Vlaams Blok vid valen och som på bekostnad av skattebetalarna försöker att förbjuda mitt parti genom domstolar med metoder som skulle ha varit på sin plats bakom järnridån eller i Nazityskland.
För Verhofstadt gäller de ord som den franske advokaten Isorni en gång yttrade om Michel Debré: Qu ' il marche à plat ventre sous le poids lourd de ses reniements, han marscherar platt på sin buk, böjd under tyngden av sina egna förnekelser.
