# ID: svediakorp-gov415573
# author: Verhofstadt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,790
# sentences: 179
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar!
Det är en stor ära för mig att få lägga fram det nya ordförandeskapets arbetsprogram för er.
Det är för övrigt inte första gången, fru talman, som jag talar till Europaparlamentet eftersom jag i min egenskap av ordförande i rådet (budgetfrågor) 1987 lade fram 1988 års budget för Europaparlamentet.
Jämfört med i dag var det den budgetmässiga förhistorien.
Det fanns då varken budgetplan eller Berlintak, och utarbetandet av en europeisk budget var på den tiden ett fullständigt hantverksmässigt och ofta nattligt arbete.
Tillåt mig till att börja med att uttrycka min tacksamhet till det svenska ordförandeskapet.
Sverige hade satt upp tre prioriteringar, i detta fall de tre E: na: employment, environment, enlargement, och avsevärda framsteg har gjorts på vart och ett av dessa områden: en ny satsning har gjorts på Lissabonprocessen, en gemensam strategi för hållbar utveckling har satts på banan och ett utmärkt arbete har genomförts när det gäller unionens utvidgning.
Det råder emellertid inga tvivel om att det största framsteget skett inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Jag skall som exempel gärna nämna mötena med president Putin och president Bush - där de femton medlemsländerna talade med en röst - Javier Solanas framstående roll i Balkankonflikten och Europeiska unionens och Förenta staterna gemensamma åtgärder i Mellanöstern.
Fru talman!
Detta är också ett bevis på att Europeiska unionen erkänns som fullständig partner på internationell nivå: när Europeiska unionen talar med en röst lyssnar man på den.
Fru talman, mina damer och herrar!
Trots de många ljusglimtarna under de gångna månaderna tornade också mörka moln upp sig vid den europeiska horisonten.
Efter det danska nejet förkastades Nicefördraget under en folkomröstning i Irland och, om det nu skulle vara nödvändigt, stod det för andra gången klart att det råder en identitetskris inom Europeiska unionen.
Det gapar en klyfta mellan medborgaren och de europeiska institutionerna.
Det skulle tyda på en högdragen, ja till och med arrogant inställning att bara förbigå detta, vilket därför skulle vara ett stort misstag.
Medborgarens rädsla, bekymmer och klagan måste verkligen tas på allvar.
Man måste också tillmötesgå hans förväntningar.
Det är motivet till att det i själva verket bara finns en enda stor utmaning för det nya ordförandeskapet, nämligen att på nytt få medborgaren att försonas med Europa, med Europeiska unionen och med de europeiska institutionerna.
Att på nytt få medborgaren att försonas med Europa, att återigen ge de europeiska folken tro på och förtroende för Europeiska unionen, det är vårt uppdrag.
Europeiska unionen är ju den enda framtiden för den gamla kontinentens folk, stater och nationer.
Det är bara som union vi kan vara en aktör på det globala planet, en makt som är i stånd att vända allt till rätta.
Det kan till exempel handla om konflikten i Mellanöstern, kampen mot klimatförändringar eller kampen mot hunger och orättvisa på det södra halvklotet.
Låt oss vara ärliga: ensamma är vi inte i stånd till detta, utan vi måste som européer samarbeta i en enda union, agera tillsammans och även upplåta vår stämma tillsammans.
På samma sätt kan Europa enbart vara något att räkna med på det ekonomiska området genom att fortsätta att arbeta på den inre marknaden och ge startskottet för den gemensamma valutan den 1 januari nästa år.
Det är för övrigt av alla dessa anledningar som jag inte förstår dem som är motståndare till en globalisering.
Naturligtvis talar jag då inte om några våldsamma demonstranter som vi såg i aktion i Göteborg, för det är bråkmakare som bara intresserar sig för våldet.
Nej, jag talar om dem som med indignation protesterar mot mondialiseringen och globaliseringen.
Det kanske är en generation som inte råkat födas i överflöd och välstånd.
Inom Europeiska unionen är globaliseringen inget hot utan en välgärning.
Unionen är tack vare ett gemensamt globalt agerande i stånd att förverkliga saker som tidigare omöjligen kunde förverkligas på den gamla kontinenten som var uppdelad av järnridån och nationella gränser.
Ett gemensamt tillvägagångssätt i fråga om den organiserade brottsligheten, till exempel, avtal om genomförandet av Kyoto-protokollet, miniminormer för kampen mot fattigdom och social uteslutning.
Kort sagt, unionen är inget hot utan en välsignelse.
Det behövs naturligtvis mer än god retorik för att på nytt ge medborgaren förtroende.
Det behövs mer än bara en god berättelse för att på nytt få européerna att försonas med sina institutioner.
Det krävs ett dubbelt ingripande: Å ena sidan behövs en hel serie praktiska beslut för att presentera märkbara, synliga beslut för verkliga problem som medborgaren konfronteras med dagligen, å andra sidan måste en bred vision i fråga om Europas framtid utarbetas.
Vi har behov av en union som undviker de brister som den lider av i dag, nämligen en brist på effektivitet, en brist på öppenhet och framför allt en brist på demokratisk legitimitet.
Låt oss till att börja med ta upp de konkreta frågor som vi vill arbeta med.
Den första blir naturligtvis införandet av euron den 1: a januari och utvecklingen av en enhetlig ekonomisk politik för att främja den monetära unionen.
Jag tror inget kommer att närma Europa till dess medborgare såsom ett lyckat införande av euron: det är ordförandeskapets uppgift att likt en god familjefar se till att det sker.
Stats- och regeringscheferna kommer därför i oktober att granska en rapport vars syfte är att garantera att införandet av euron den 1 januari äger rum utan problem.
Bedömningen kommer att åtföljas av en informationskampanj som särskilt vänder sig till små och medelstora företag och de ömtåligaste sociala grupperna: att förklara euron för dem tror jag är det bästa sättet att skingra den fruktan som alltid går hand i hand med en operation av en sådan omfattning.
Allt detta, mina damer och herrar, förefaller mig mycket viktigare än de eviga diskussionerna om eurons värde.
Som om vi hade infört euron som ett instrument för spekulation på valutamarknaden!
Det var inte syftet med euron.
Vi får inte glömma att syftet - som kommer att uppnås först när euron fysiskt används såväl inom som utanför unionen - var att skapa en gemensam marknad, utan vare sig fluktuerande kurser eller valutarisker, för att ge en stor impuls till unionens ekonomiska tillväxt.
För övrigt - låt oss erkänna det - vad ville vi uppnå med euron?
Vi ville ge Europa ett påtagligt uttryck för sin existens.
Men för att på ett optimalt sätt kunna utnyttja fördelarna med den gemensamma marknaden måste vi också integrera finansmarknaderna, vi måste avreglera gasen, elen, telekommunikationerna, posten och transporterna, vi måste minska det statliga stödet och genomföra skattepaketet.
Ordförandeskapet anser emellertid att det på den senaste punkten krävs framsteg inom alla delar av detta paket.
På det ekonomiska planet skulle jag återigen vilja betona införandet av ett europeiskt patent, fastställandet av en gemensam ståndpunkt när det gäller det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling, genomförandet av den europeiska stadgan för småföretag och avslutandet av förhandlingarna om Europabolagets ställning.
När jag studerade EG-rätt vid universitetet - för nära trettio år sedan - förespeglade man oss att europabolaget skulle vara verklighet några månader senare, eller högst några år senare.
Jag tror att det nu är dags att genomföra det: det är nödvändigt för de europeiska företagen som vill kunna angripa den internationella konkurrensen genom sammanslagningar eller allianser.
Fru talman, mina damer och herrar!
Om vi vill försona medborgaren med Europeiska unionen måste vi snabbt ta itu med genomförandet av det sociala Europa.
Det är ordförandeskapets andra riktlinje, nämligen en fortsatt utveckling av den europeiska sociala modellen, som är just det som skiljer oss från den andra stora inre marknaden, Förenta staternas, och konkret vill vi också fastställa kvantitativa och kvalitativa indikatorer för sysselsättningen och även avsluta direktivet om information och samråd med arbetstagarna.
Alla medlemsstater ställs i dag inför samma utmaningar när det gäller befolkningens åldrande och de ökade hälsovårdsutgifterna.
Före årets slut kommer en gemensam rapport om pensionerna att överlämnas till Europeiska rådet.
Den tredje riktlinje som vi kommer att följa är genomförandet av ett europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa, dvs. genomförandet av slutsatserna från Tammerfors.
Det låter kanske pompöst, men det handlar egentligen om ärenden som direkt berör medborgaren: asyl, immigration, kampen mot organiserad brottslighet och människohandel.
Mina damer och herrar!
I stället för att göra en sammanfattning över framstegen vid Europeiska rådet i Laeken, eller snarare bristen på framsteg, hoppas jag justitie- och inrikesministrarna med kommissionär Vitorino och Europaparlamentets fulla stöd tillsammans kommer att göra framsteg inom fem konkreta områden: ett direktiv om asyl, som harmoniserar förfarandena för erkännande och mottagande av flyktingar, inrättandet av Eurojust och tilldelning av en operativ styrka till Europol - efter de senaste händelserna bör för övrigt kontrollen över Europol radikalt förstärkas -, inledande av en high impact -åtgärd för att förstärka unionens nya yttre gränser och på så sätt bekämpa människohandeln, erkännandet eller inledandet av ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut och domar och slutligen, men det är viktigt, måste vi inleda arbetet för ett mandat för europeiskt utlämnande.
Under de kommande månaderna måste även en bred debatt om migration komma i gång.
Kommissionen har redan publicerat ett dokument om detta.
Jag vill dock varna för att använda en ensidig och alltför lätt taktik för problemet, i synnerhet kravet på att kontingentera ekonomisk migration, framför allt i syfte att kompensera brister i så kallade " flaskhalsyrken ".
I Förenta staterna har det visat sig att kontingentering inte får den illegala migrationen att försvinna.
Borde vi inte också se upp så att en sådan åtgärd får klyftan mellan nord och syd att öka ytterligare genom att de som har högre utbildning lockas iväg?
Det är min övertygelse att det bästa sättet att vända migrationsströmmar ligger i att skapa välfärd i ursprungsländerna, att avreglera världshandeln och att avskaffa protektionismen.
Det är i själva verket mycket enkelt.
Om människorna inte kan bygga upp ett gott liv hemma i sitt eget land genom att resultatet av deras arbete inte kan avsättas fritt på våra marknader, kommer de alltjämt att försöka immigrera.
(Applåder)
Ordförandeskapets fjärde handlingslinje handlar om förbättrandet av livskvaliteten.
I efterföljden till toppmötet i Göteborg måste vi fastställa exakta målsättningar och konkreta indikatorer för den nya strategi vi skall följa i fråga om hållbar utveckling.
Dessutom kommer ordförandeskapet att koncentrera sina ansträngningar till två konkreta frågor vad gäller transport och rörlighet: normeringen i fråga om förorening och buller som förorsakas av den civila luftfarten och de så kallade Erika-åtgärderna beträffande säkerheten till havs.
Ordförandeskapet kommer att rikta den största uppmärksamheten mot Kyoto.
Klimatförändringarna utgör ju det största hotet mot hela planeten, och i Göteborg lovade den amerikanske presidenten att respektera de övergripande målsättningarna från Kyoto, även om hans uppfattning om hur detta skall förverkligas kraftigt avviker från vår.
I varje fall lovade han i Göteborg mer konkret att inte blockera processen och den kommande konferensen i Bonn.
Jag tror att vår bestämda hållning bär frukt och att vi konsekvent måste hålla fast vid denna bestämda hållning.
Till sist, livsmedelssäkerheten.
Belgien vill avsluta inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedel så att den kan vara i funktion i början av 2002.
Efter alla kriser under de gångna åren - dioxin, BSE, mul- och klövsjukan - är det den enda vägen för att återställa konsumentens förtroende.
Fru talman!
Den femte riktlinjen är utvidgningen av unionen.
Det nya ordförandeskapet har i den frågan ambitionen att uppnå lika goda resultat som det svenska ordförandeskapet.
Planeringen från Nice har följts minutiöst och vi kommer att hålla samma höga takt i förhandlingarna.
På detta område förtjänar de kvalitativa aspekterna lika mycket uppmärksamhet som de kvantitativa.
Jag vill därmed säga att det är viktigt att kandidatländerna införlivar gemenskapens regelverk, men det är inte bara viktigt att de införlivar detta regelverk i sin inhemska rättsordning, de måste också modernisera sin förvaltning, utveckla sin rättskapacitet och verkligen genomföra regelverket på fältet.
Kommissionen har ombetts att till oktober genomföra en utvärdering i den riktningen.
Inget av detta får naturligtvis innebära något tvivel om min övertygelse.
Unionen måste utvidgas så snart som möjligt.
Vi måste genomföra Europas enande.
Det som aldrig har kunnat uppnås genom krig och våld finns nu inom räckhåll med demokratiska medel via en utvidgad union.
Mina damer och herrar!
Som jag sade i min inledning har det svenska ordförandeskapet tagit ett enormt steg framåt när det gäller utvecklingen av en enhetlig europeisk utrikespolitik.
Vi vill fortsätta på den vägen.
Utöver intensifieringen av förbindelserna både med Förenta staterna och den ryska federationen, och även utöver inledandet av en ny runda handelsförhandlingar, vill ordförandeskapet framför allt koncentrera sig på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Jag tror att medborgaren kommer att uppfatta Europa som en verklighet först när han, utöver euron, kommer att uppleva utvecklingen av ett gemensamt försvar.
En av de senaste mätningarna visade att i alla medlemsstater - och jag säger verkligen alla - var befolkningen positiv till att utveckla en självständig och igenkännbar europeisk interventionsmakt, utöver den nationella armén.
Vi måste därför här, i slutet av detta år, åtminstone vara beredda att operativt förklara det initiativ som togs i Helsingfors.
Den andra stora utmaningen på det yttre planet gäller tre konflikter.
Till att börja med Balkan.
När demokratin nu återkommit till Belgrad och Milosevic utlämnats måste vi göra allt för att undvika att nya krishärdar uppstår på andra ställen i området, och Javier Solana har därför ordförandeskapets fullständiga stöd i alla sina ansträngningar.
Vidare Mellanöstern.
Ordförandeskapet kommer i samarbete med den höge representanten och kommissionen att fortsätta att uppmuntra parterna att lösa sina meningsskiljaktigheter genom dialog.
En fullständig tillämpning av Mitchellrapporten, som Europeiska unionen bidragit till, skall utgöra utgångsläget för processen.
Avslutningsvis, mina damer och herrar, skulle jag framför allt vilja fästa er uppmärksamhet på en annan konflikt: konflikten i Centralafrika, i regionen med de stora sjöarna.
Jag har just återkommit från Kongo, Kinshasa och Kisangani.
Balkan och Mellanöstern är kanske politiskt viktigare.
Det säger jag inte emot.
Men ur humanitär synvinkel är den tragedi som utspelas i regionen med De stora sjöarna tusen gånger större.
I denna region ruvar ett krig på kontinental nivå som omfattar inte mindre än sju länder och deras arméer.
Om något sådant skulle ske här, med vårt Europacentrerade synsätt, skulle vi helt naturligt tala om världskrig.
Under tre år har över tre miljoner människor dött, och då räknar jag inte offren för det etniska våldet i Burundi, eller de 800 000 personer och ännu fler som massakrerades under folkmordet i Rwanda 1994.
Unionen kan inte längre stå vid sidan om.
En politisk, diplomatisk och ekonomisk åtgärd krävs snarast och ordförandeskapet kommer att lägga fram en handlingsplan för detta.
(Applåder) Fru talman!
Jag räknar med Europaparlamentets fullständiga enighet för att tillsammans med rådet och kommissionen stödja och genomföra denna plan.
Europa har inte bara en nutid, naturligtvis har Europa framför allt en framtid.
Det är en sak att kunna erbjuda konkreta lösningar på konkreta problem.
Att erbjuda medborgaren en förhoppning om Europeiska unionens framtid är lika viktigt.
I Nice gavs därför uppdraget att mot slutet av året upprätta Laekenförklaringen som kan staka ut kursen.
Laekenförklaringen måste dock vara mer än bara ett förfarande.
Den får inte vara begränsad till, vad jag skulle vilja kalla, en torr uppräkning av punkter på dagordningen eller ingenting annat än ett fastställande av ett arbetssätt.
Jag tror att vår ambition måste sträcka sig längre.
I Laeken måste vi ta initiativ till den stora reformering som vi har ansvaret för och även dra upp riktlinjerna för den nya Europeiska unionen efter utvidgningen.
En utvidgning som, om jag får säga det, i själva verket inte är någon utvidgning utan en förvandling, en riktig transformation.
Naturligtvis kan inte syftet vara att föregripa svaret, men de riktiga frågorna måste ställas, och de frågeställningar som kommer att bestämma Europas framtid måste tas upp till diskussion.
I det sammanhanget får inte en enda fråga, inte ett enda ämne vara tabu.
I Laekenförklaringen skulle jag vilja föra följande avgörande frågor på tal.
Min utgångspunkt är att Europeiska unionen verkligen har ett enormt problem.
Unionen har förlorat kontakten med medborgaren, och åtminstone inom en del av den allmänna opinionen är man övertygad om att unionen alltför ofta, ibland alltför starkt ingriper i medborgarens dagliga liv.
Han eller hon anser också att unionen inte är öppen, för byråkratisk och för lite demokratisk.
Och med rätta.
Allt detta måste kunna komma upp till diskussion i förklaringens första kapitel, för hur kan man lösa problem i verkligheten om man inte först vågar erkänna dem i förklaringen?
Självfallet leder detta till frågan om vilka Europeiska unionens värden och målsättningar skall vara.
Vad innebär egentligen den europeiska identiteten?
Hur känner medborgaren igen sig i denna?
Detta för oss självfallet till en grundlag för unionen som också hör samman med en förenkling och en reformering av fördragen.
Så kommer vi till en tredje fråga, kanske den mest avgörande, nämligen hur unionens befogenheter skall ordnas, med andra ord fördelningen av uppgifter inom unionen.
Vi har behov av tydliga avtal.
Vem gör vad på vilken nivå?
Medborgaren å sin sida vet redan i dag förbaskat väl vilka viktiga uppgifter han kräver av Europeiska unionen.
Den senaste tidens Eurobarometer-undersökningar ger genomgående samma resultat i fråga om unionens huvuduppgifter: socioekonomisk politik som den monetära unionen skall stötta, grundläggande normer vad gäller socialt skydd, en gemensam asyl- och migrationspolitik, en gemensam utrikespolitik och en gemensam försvarsstrategi.
Samtidigt anser denna medborgare att unionen ägnar sig för mycket åt att genomföra politiken på ett alltför detaljerat sätt när det handlar om sådant som borde ligga på nationell nivå.
Kort sagt, medborgaren anser att unionen i första hand måste ägna sig åt att skapa den reglerande ramen, åt förhandskraven, åt kontrollen, åt regionernas och medlemsstaternas sätt att genomföra politiken.
Vi får hur som helst inte undvika denna diskussion.
Det måste handla om en befogenhetsfördelning i båda riktningar.
Vad är det som hör till unionen, vad går till medlemsstaterna?
Laekenförklaringen måste också vara en inledning till eftertanke när det gäller ett annat problem, nämligen den okontrollerade tillväxten, spridningen, inflationen skulle jag nästan vilja säga, i fråga om politiska instrument.
I ett tal som jag höll nyligen i Göttweig i Österrike summerade jag de inte mindre än trettio olika politiska instrument som förekommer i fördragen.
Det är angeläget med en genomgripande förenkling av dessa instrument.
Finansieringssättet för Europeiska unionen får inte heller saknas i Laekenförklaringen.
Unionen förfogar för närvarande inte över en fullvärdig egen budgetbefogenhet.
Den har inte några egna medel, med tanke på att den till största delen finansieras på grundval av BNP-avgifter.
Vi måste åtminstone våga ställa frågan om denna indirekta finansieringsmetod verkligen är den riktiga och om en direkt finansiering inte skulle vara mer legitim och demokratisk.
(Applåder)
I Laekenförklaringen kommer vi naturligtvis inte heller undan en diskussion om institutionerna.
Vill vi eller vill vi inte ha en direktvald kommissionsordförande?
(Applåder)
Är det inte bättre att göra Europaparlamentets medbeslutanderätt allmän?
(Applåder)
Varför inte göra en andra kammare av rådet och på något sätt göra bättre åtskillnad mellan rådets lagstiftande och genomförande uppgifter?
(Applåder)
Borde inte genomförandet av unionens utrikespolitik nu äntligen anförtros en enda person?
(Applåder) Det är inte omöjligt att båda kommer att ringa upp mig.
Slutligen, måste vi fatta ett beslut om vilken metod som skall följas mellan Laekenförklaringen och starten för regeringskonferensen.
Vad metoden beträffar är det inte så viktigt för mig om vi nu talar om ett konvent eller ett forum.
Vad som däremot är viktigt är följande två punkter.
Den metod som väljs måste göra det möjligt för alla parter att vara delaktiga i debatten: Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, medlemsstater, nationella parlament och också kandidatländer.
Vidare måste vi ge konventet eller forumet möjlighet att utarbeta olika handlingsplaner och att lägga fram olika alternativ, för om vi låser fast konventet eller forumet vid samförståndsregeln och ger det i uppdrag att ge ut en enda text, då löper vi risken att konfronteras med ett dokument som inte är särskilt ambitiöst, kanske resultatet av minsta gemensamma nämnaren.
Det belgiska ordförandeskapet betraktar Europaparlamentet som en bundsförvant.
Vi vill föra en intensiv dialog under de kommande sex månaderna.
Detta är desto viktigare eftersom detta parlament är det främsta instrumentet för att äntligen (det är också en av Europas brister) få till stånd en enda europeisk allmän opinion som är någonting mer än summan av femton nationella åsikter, vilket fortfarande är fallet alldeles för ofta.
Men det är naturligtvis så att vi har många planer för de kommande sex månaderna.
Jag säger sex månader, men i själva verket handlar det om så lite som, vi har räknat efter, 99 arbetsdagar, vilket naturligtvis inte kommer att betyda att våra medarbetare inte kommer att arbeta under helgerna.
Tiden är således kort, men jag tror, och med detta vill jag sluta, att tidsbrist inte får hindra oss att med mod och kurage se in i den europeiska framtiden.
Jag tackar för er uppmärksamhet.
(Livliga applåder)
