# ID: svediakorp-gov415347
# author: Provan (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 751
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Tillåt mig att i egenskap av ordförande för parlamentets delegation till förlikningskommittén tacka alla de personer som har varit engagerade för att nå ett resultat i fråga om detta direktiv.
Jag skulle vilja tacka ordförandeskapet för dess arbete, liksom Europeiska kommissionen - och i synnerhet kommissionär Bolkestein, som har fungerat som kontaktperson.
Jag tackar även alla mina kolleger i parlamentets delegation, som har suttit i flera invecklade möten och som förlorade en natts sömn i Luxembourg i försöken att nå detta resultat.
Jag måste också tacka föredraganden, Lehne, som hela tiden kraftfullt har försvarat Europaparlamentets ståndpunkt och sina egna åsikter.
Vi har i dag framför oss resultatet av delegationens överväganden, och vi måste godkänna eller förkasta det gemensamma utkast som man enades om i Luxembourg den 6 juni.
Denna befogenhet att förkasta eller godta är en befogenhet som tilldelas Europaparlamentet i enlighet med Amsterdamfördraget.
Kommissionen och rådet har arbetat i tolv år för att frambringa regler och skyddsåtgärder som är godtagbara för alla medlemsstater.
De lyckades med detta bara för att finna att Europaparlamentet intog en annan hållning i ett antal frågor och artiklar.
Femton ändringsförslag i parlamentets andra behandling var inte godtagbara för rådet.
Den 29 maj nådde vi en överenskommelse om åtta ändringsförslag, vilket innebar att tre stora tvisteområden återstod: försvarsåtgärder, forcerade överlåtelser och minoritetsaktieägare samt lika villkor.
Forcerade överlåtelser och minoritetsaktieägare har tagits upp i en förklaring från kommissionen, och man håller på att tillsätta en grupp sakkunniga på bolagsrätt som skall se på den övergripande situationen - inklusive frågan om skäligt pris.
Vi hade dessutom problem med rådet i fråga om anställdas rätt till information.
I alla dessa frågor förde parlamentets delegation en hård linje i förhandlingarna med rådet och tvingade fram många eftergifter.
I de flesta avseenden kunde och skulle man i själva verket anta att förhandlingarna var en framgång.
Artikel 9 - och särskilt ändringsförslagen 20 och 17 - förblev emellertid en stor tvistefråga.
Bakgrunden är därför viktig i det här fallet.
Femton medlemsstater enades om en gemensam ståndpunkt, jämte kommissionen.
Det innebar att två europeiska institutioner var överens, medan Europaparlamentet intog en annan ståndpunkt.
En medlemsstat drog sig sedan ur den gemensamma ståndpunkten - det var första gången någonsin som detta har hänt.
Rådet befann sig då i den belägenheten att det inte kunde göra några eftergifter till parlamentet i förhandlingarna om dessa saker.
Om det hade gjort det, skulle alla fjorton medlemsstater ha känt sig lurade, då de redan hade gjort stora eftergifter för att uppnå en gemensam ståndpunkt.
Om det hade gjort det för att en medlemsstat skulle uppnå någonting, efter att ha dragit sig ur den gemensamma ståndpunkten, skulle det ha vållat rådet stora svårigheter i framtida förhandlingar.
Parlamentets delegation befann sig därför i en mycket svår belägenhet.
Jag vill tala om för parlamentet att delegationen själv var delad i kärnfrågan, och det är ingen trevlig situation för en delegationsordförande.
Europaparlamentet hade redan klargjort sin åsikt, och vad det ville var att få till stånd ett direktiv.
Vi var tvungna att fatta ett beslut.
Det var nödvändigt med en omröstning i delegationen, och omröstningen genomfördes.
Med minsta erforderliga majoritet godkände vi uppgörelsen med rådet, och vi hade faktiskt stöd av ordföranden i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
I egenskap av ordförande klargjorde jag min ståndpunkt, vilken alla förstod.
På samma gång som det gällde Europaparlamentets befogenheter, skulle det ha varit fel om halva delegationen hade förkastat detta direktiv en sen natt i Luxembourg utan att parlamentet som helhet hade fått möjlighet till den tredje behandling som vi har i dag.
Den verkliga frågan är om det är företagscheferna som har makten eller om det är aktieägarna, som äger företaget, som bör bestämma.
Med andra ord: en man, en röst.
Vi har i dag en tredje behandling och i morgon en omröstning för att godta eller förkasta det här förslaget.
Jag rekommenderar att Europaparlamentet godtar denna uppgörelse, annars kommer vi allvarligt att skada Europas framtida ekonomiska utveckling.
Vi skulle också allvarligt kunna skada Europaparlamentet, då den europeiska pressen, tillsammans med rådet och kommissionen, tycks vara helt emot det som vi eftersträvar.
