# ID: svediakorp-gov415307
# author: Persson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,308
# sentences: 121
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Fru talman, ärade ledamöter av denna viktiga församling!
Låt mig allra först börja med att tacka för ett gott samarbete under det svenska ordförandeskapet.
Det är viktigt att unionens olika institutioner stöder varandra, samarbetar, inspirerar och kritiserar varandra, men aldrig glömmer att vi har ett gemensamt uppdrag att utveckla vår union.
Det svenska ordförandeskapet hade som målsättning att gå från viktiga beslut till verkställighet av dessa beslut.
Vi hade inte ambitionen att tillföra nya beslut, utan ambitionen var att verkställa redan fattade beslut.
Vi ville koncentrera oss på tre områden, som jag kunde berätta om när jag vara i parlamentet i början av ordförandeskapet.
Det var utvidgningen av unionen, sysselsättningsfrågorna och miljöfrågorna.
Därutöver ville vi utveckla unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Jag gör inte anspråk på att helt täcka det svenska ordförandeskapet i min redovisning, utan gör några reflektioner med anledning av det halvår vi nu har bakom oss.
Vi har arbetat oerhört hårt tillsammans med kommissionen för att driva på förhandlingarna om utvidgningen.
Det har varit ett arbete som hade som målsättning att visa att den plan för utvidgningens förhandlingsarbete, som kommissionen har utarbetat, var realistisk.
Vi kan nu se att vi under det svenska ordförandeskapet genomförde allt det vi skulle genomföra samt lite till.
Det visade sig att den mycket ambitiösa tidsplan som kommissionen satt upp är realistisk.
Detta var underlaget för Europeiska rådet när vi i Göteborg sade att vi bedömer att vi före utgången av år 2002 kommer att vara färdiga med förhandlingarna för de bäst förberedda länderna och att vi då också kunde säga att vi ser framför oss att de första av dagens kandidatländer skall delta i valet till Europaparlamentet år 2004 som medlemmar av unionen.
Vi fick den tydliga signal om utvidgningen som vi ville ha.
Vi fick den därför att förhandlingsarbetet hade varit framgångsrikt.
Härmed är ju naturligtvis inte utvidgningsprocessen genomförd, men ett viktigt steg är taget.
Det krävs fortsatt koncentration, fortsatt stöd för kommissionens arbete, fortsatt stöd för de kommande ordförandeskapen, men också en insikt om att många av de svårigheter som utvidgningsprocessen representerar faktiskt finns inom den befintliga unionen och inte i relationerna till ansökarländerna.
Att utarbeta gemensamma positioner för de femton medlemsstaterna är den mest krävande arbetsuppgiften för oss inom unionen.
Sedan finns det en annan krävande arbetsuppgift.
Våra vänner och kolleger i ansökarländerna har till uppgift att i sina länder genomföra reformer av ett sådant slag att de är förberedda för ett medlemskap i unionen.
Vi får dock inte glömma att vi själva har att hantera en intern debatt inom unionen som ur ett politiskt perspektiv är nog så besvärlig som det reformarbete som våra vänner har att genomföra i ansökarländerna.
Vi sade i Göteborg att utvidgningen skulle vara ett faktum år 2004, en oåterkallelig process, som den franske presidenten kallade projektet.
När vi sade det, sade vi också att vi då måste vara realistiska och inse att det finns vissa länder som behöver extra stöd i sina förberedelser.
Dit hör Rumänien och Bulgarien.
Vi talar då inte om extra ekonomiskt stöd, utan om stöd i förhandlingsarbetet.
När Sverige övertog ordförandeskapet, hade vi också ambitionen att utveckla utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi lyfte dock inte fram det så mycket i vårt ordförandeprogram, även om vi nämnde det.
Vi valde i stället strategin att handla.
Jag är övertygad om att det som vi har lyckats uppnå vad gäller utrikespolitiken kommer att vara någonting som växer under kommande ordförandeskap.
Utvecklingen talar nämligen till Europeiska unionens fördel vad gäller utrikesrelationer.
Jag tänker framför allt på tre viktiga faktorer.
För det första utgörs alltmer av utrikespolitiskt agerande av värderingar, demokrati och mänskliga rättigheter.
För det andra är alltmer av utrikespolitiskt agerande också kopplat till ekonomiska relationer, inte minst handel.
För det tredje är alltmer av utrikespolitiskt agerande kopplat och kommer för vår del att vara kopplat till en progressiv och rättvis biståndspolitik.
Detta sista är någonting som vi ägnar för lite tid och uppmärksamhet.
Det är en underskattad faktor i utrikesrelationer.
Dessa tre faktorer visar på en utveckling som går i unionens riktning.
Kan vi sedan agera samfällt utifrån våra värderingar, kan vi också påverka.
Vi har under det svenska ordförandeskapet utvecklat relationerna med Ryssland.
Inte ett ögonblick har vi dolt vår kritik av situationen i exempelvis Tjetjenien.
Aldrig har vi dolt vad vi tycker om situationen för fria media i Ryssland, men vi har samtidigt utvecklat relationer för att skapa en förtroendefull dialog och ett ekonomiskt samarbete.
Vi har också sagt att det inte räcker med Ryssland.
Ryssland är en viktig faktor.
I den delen av Europa handlar det också om att utveckla relationerna med Ukraina, ett stort land, ett strategiskt betydelsefullt land, ett land med en europeisk identitet, ett land som måste ha en europeisk option.
Ukraina är enligt slutsatserna från Göteborg ett land som i fortsättningen tillsammans med Moldavien kommer att bjudas in att delta i den europeiska konferensen.
På så sätt utvecklar också unionen den relationen, en utrikespolitisk relation.
Vi har under vårt ordförandeskap också för första gången mött den amerikanske presidenten i gruppen av femton.
De femton medlemsländerna förde en direkt dialog med den amerikanske presidenten på samma sätt som vi mötte den ryske presidenten.
Det handlade naturligtvis i det sammanhanget väldigt mycket om Kyotofrågan, som vi ju definitivt inte har samma uppfattning om, vilket det inte var någon som helst poäng med att dölja.
Tvärtom finns det anledning att föra en mycket öppen och hård debatt, eftersom vi anser att USA inte lever upp till de förpliktelser som de tidigare skickat signaler om att de var beredda att stå för.
Jag är glad att Europeiska unionen i dialogen med USA om Kyoto stod helt enig.
Detta var oerhört viktigt.
Relationerna med USA handlar inte bara om Kyoto.
Det handlar också naturligtvis om situationen på Balkan, situationen i Mellanöstern och andra internationella frågor, där vi står varandra nära och har all anledning att samarbeta.
Under det svenska ordförandeskapet har ju också unionens närvaroaktivitet i Mellanöstern understrukits.
Detta är viktigt.
Mellanöstern är Europeiska unionens grannområde.
Om krisen i Mellanöstern ytterligare eskalerar, vilket vi ju alla ser att det finns en oerhörd risk för, kommer den också att bli vår kris, vilket med alla till buds stående politiska medel måste motverkas.
Också vad gäller Mellanöstern har vi från ordförandeskapets sida tillsammans med kommissionen, men också tillsammans med generalsekreteraren, den höge representanten Javier Solana, haft en utomordentligt aktiv period.
På detta sätt kan man räkna upp utrikespolitiska aktiviteter.
Lägg till Nordkorea och Sydkorea!
Fredsprocessen där måste fortgå, måste fullföljas.
Även Europeiska unionen kunde där vid rätt tillfälle spela en roll.
Fram träder en bild av en union som blir allt mer utrikespolitiskt aktiv, därför att vi står för gemensamma värderingar, gemensamma uppfattningar, en gemensam hållning!
När vi agerar tillsammans påverkar vi.
Det är signalen.
Utvidgningen, utrikespolitiken, miljöfrågorna - dessa frågor var oerhört viktiga för det svenska ordförandeskapet.
Vi hade ett mycket bra underlag från kommissionen och kommissionär Wallström, nämligen det sjätte miljöhandlingsprogrammet och därefter kommissionens rapport om hållbar utveckling.
I Göteborg kunde vi lägga fast principer för hur miljöfrågorna i framtiden skall hanteras.
Vi kunde lägga fast att dessa processer nu också skall tillföras Lissabonprocessen.
Vi kunde på så sätt ta ett avgörande steg mot hållbar utveckling i dess tre dimensioner: den ekonomiska, den sociala och den ekologiska.
Detta var ett utomordentligt bra underlag från kommissionen, som nu varje ordförandeskap och kommissionen successivt skall arbeta in, göra alltmer konkret.
Det kanske inte går fort nog.
Jag har känslan att det aldrig gör det när det gäller miljöfrågor.
Å andra sidan har vi processerna.
Vi har inriktningen, och vi har de första nödvändiga politiska besluten.
Jag tror att detta var ett utomordentligt viktigt beslut i Göteborg.
Vi diskuterade självklart också de ekonomiska frågorna i Göteborg.
Vi tog upp en del av de beslut som så att säga blev över vid Stockholmstoppmötet - European Single Sky, patentfrågorna, den allmänna ekonomiska utvecklingen, den demografiska frågan, hållbara pensionssystem.
Sådant fanns också på dagordningen, sådant som naturligtvis inte skapar så väldigt mycket motsättningar inom unionen idag, utan utgör mer av en ansats att gemensamt arbeta med frågor som vi vet faktiskt kommer att avgöra livet för människor i vår del av världen under de kommande 20-30 åren.
Vi har också under vårt ordförandeskap haft anledning att driva ett förslag om öppenhet i unionen, om handlingars tillgänglighet, fram till beslut.
Låt mig säga att det inte hade varit möjligt att komma fram till det beslutet utan ett mycket aktivt stöd från parlamentet.
Detta är ett utmärkt exempel på hur parlamentet tillsammans med rådet och också tillsammans med kommissionen kan genomföra en förändring.
Jag är självklart inte helt nöjd.
Vi hade kunnat gå längre, men som i alla politiska sammanhang får man inte allt.
Vi fick en kompromiss, som gick i rätt riktning.
Den gjorde unionen öppnare, men det blev inte ett färdigt resultat.
Jag ser gärna att debatten fortsätter, men medborgarna har ändå fått bättre möjligheter att följa vad vi sysslar med i unionen, att på sakliga grunder kritiskt granska och tillföra alternativ - på sakliga grunder just därför att informationen finns tillgänglig.
Vi har under det svenska ordförandeskapet också startat framtidsdebatten.
Den kommer att dominera det belgiska ordförandeskapet och skall så småningom resultera i ett stort beslut 2004.
Riktlinjerna från Nice är uppdragna, det vill säga vad som i huvudsak skall finnas inom debattens ram.
Sedan vet både ni och jag att man vid en debatt om unionens framtid inte kommer att nöja sig med att koncentrera sig på de fyra frågor vi nämnde i Nice, utan det blir en vidare debatt.
Låt det bli en vid debatt.
Låt det bli en debatt om vad unionen faktiskt syftar till, vad unionen vill uträtta och därefter en diskussion om hur det skall gå till.
Vi skall inte alltid börja med en diskussion om institutionernas uppbyggnad, institutionernas konstruktion, för att sedan så småningom sluta i den politiska diskussionen om vad det är vi vill.
Vänd på debatten; bjud in människorna i Europa, gör debatten bred, sätt inga gränser.
Samla så småningom ihop debatten till en ordentlig regeringskonferens med målsättningarna att göra unionen mer rationell och mer kraftfull.
Vår ambition var att starta en bred debatt och det har vi gjort.
Som jag sade i inledningen har vi från det svenska ordförandeskapets sida vinnlagt oss om att samarbeta med parlamentet.
Jag räknade igår efter och kom fram till att svenska ministrar har deltagit i debatter och diskussioner i denna församling eller i andra konstellationer i anslutning till parlamentet vid 86 tillfällen.
Det har varit oerhört givande för oss, och det vill jag tacka er för.
Jag vill också säga att vi nu tror att vi har fått ett genombrott med ledamotsstadgan och kan föra den frågan till sin lösning.
Det ser så ut efter ett första preliminärt beslut.
Jag är glad för att vi också kan säga när vi talar om parlamentet och relationerna mellan ordförandeskapet och parlamentet, att vi också har fått väldigt många goda synpunkter och förslag från er sida.
Slutligen vill jag tacka alla de tjänstemän i kommissionen, i parlamentet och i rådet som har biträtt oss under ordförandeskapet.
Självklart är jag djupt tacksam också mot mina egna medarbetare i regeringskansliet, som gjorde att vi, när vi satte punkt för det svenska ordförandeskapet, kunde säga att vi kommit en bit på vägen.
Under vårt halvår tog vi några steg i den riktning som vi ville gå.
Jag hoppas nu att det belgiska ordförandeskapet arbetar vidare med dessa stora frågor.
Jag tänker göra vad jag kan för att bidra till att min kollega Guy Verhofstadt får allt det goda stöd som han behöver, precis på samma sätt som jag under det svenska ordförandeskapet har fått ett utomordentligt bra stöd från Jacques Chirac och Lionel Jospin, den franske presidenten och premiärministern.
Detta var en absolut förutsättning för att vi skulle klara av vårt ordförandeskap, och det är jag djupt tacksam för.
Jag vill slutligen, fru talman, säga att när vi nu går på sommarledighet i de olika parlamenten runtom i Europa är det en fråga som jag tycker att vi skall ta med oss, nämligen den fråga som rimligen skall prägla framtidsdebatten, frågan hur vi skall göra unionen mer öppen, mer resultatinriktad och hur den skall komma närmare våra medborgare.
Hur skall det gå till?
Hur ser den utvecklingen ut?
Vad är möjligt i en utvidgad union?
Unionen kommer att växa.
Det vet vi nu efter detta ordförandeskap.
Den kommer att växa och bli en stor union med kanske ytterligare fem, tio, kanske ännu fler medlemsstater i detta parlament liksom i Europeiska rådet.
Tack för ett gott samarbete.
Jag ser fram emot fortsatta relationer med Europaparlamentet.
