# ID: svediakorp-gov415303
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-07-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,239
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman, ledamöter!
Låt oss vara överens om en första sak.
Flygplatser är källor till rikedom och utveckling.
Och om det inte är så frågar jag er hur ni kommit hit, om ni inte flugit.
Det står klart att vi behöver flygplatserna.
Med det som utgångspunkt måste vi naturligtvis se till att skapa så lite problem som möjligt för befolkningen i området.
Samtidigt måste vi också komma ihåg att befolkningen många gånger bosätter sig i närheten av flygplatser på grund av verksamheten på desamma, för den ekonomiska utveckling de ger och den infrastruktur de medför.
Saker och ting måste ses i sitt rätta sammanhang.
Den andra frågan är de lokala myndigheternas ansvar.
Ledamöter!
Det handlar om subsidiaritet.
Varje land har sina egna regler och jag kommer inte att tala om för länderna vad de skall göra i denna fråga.
För det tredje, hushkits-regeln, som detta parlament antog 1998 tillsammans med rådet, alla enhälligt.
Om jag någon gång lägger fram eller föreslår en ändring av denna norm kommer det att vara just för att ersätta den med något som är ännu bättre för den befolkning som bor kring flygplatserna.
För att förbättra.
Och dessutom göra det på ett sätt som inte leder oss till en kontrovers och en internationell tvist som i nuläget.
Dessutom är kommissionen, eller gemenskapen som sådan, inte medlem i organisationen för den internationella civila luftfarten, utan det är medlemsländerna som är det.
Vi har en sekundär ställning, en hörnposition.
Det är den aktuella situationen.
Den nuvarande regeln har anmälts av Förenta staterna enligt artikel 84 och vi uppnådde för en vecka sedan att beslutsfattandet i ICAO: s senaste rådsmöte sköts upp, för att i november, dvs. efter församlingen, ta upp fattandet av beslutet om fonden som avser den tvist som inletts av Förenta staterna på grund av vår hushkits-regel.
Vi får se vilket resultatet blir.
Jag skulle vilja komma överens om normer som förbättrar flyplanens prestanda och att de så fort som möjligt moderniserar flygplansflottan i de olika länderna, med Förenta staterna, utvecklingsländerna och de länder som deltar i ICAO.
Det finns en till fråga som tagits upp av Sterckx, Lucas och andra, som Blokland och Hatzidakis: förnyandet av flygplansflottorna.
Det finns två olika aspekter i det.
Först, tack vare vår reglering har vi uppnått att saker rör sig i ICAO.
Därför sade jag tidigare att vi redan till dags dato uppnått positiva resultat.
Det kommer att finnas ett kapitel 4 med -10 decibel.
Det kommer däremot inte att finnas en överenskommelse om en utfasning, eftersom det inte går förrän det finns ett kapitel 4, som tidigare med kapitel 2 och 3.
Dvs. att det kommer att vara vid församlingen 2004 som vi beslutar om datum för att överge flygplanen i kapitel 3.
Vi har kommit överens om att metoder och utvärderingssystem för en omklassificering av flygplan är en nyckelfråga.
Man måste komma ur den nuvarande situationen, med flygplan i kapitel 2 omklassificerade som kapitel 3 och som tillfredsställer kriterierna i detta tredje kapitel bara under vissa regler för flygning och dessutom på ett mycket begränsat sätt.
Det innebär att de under andra omständigheter till stor del överstiger dessa buller och inte uppfyller reglerna i kapitel 3.
Det är bakgrunden till vår hushkits-tvist.
Ledamöter!
Det vi söker är punkter att komma överens om med Förenta staterna, och med ett antal andra länder, och jag tror att det bästa är att vi uppnår ett avtal mellan alla.
Självklart kommer jag att försvara de 15 EU-ländernas positioner.
Men jag vill påminna er om situationen för ett år sedan när trycket från Förenta staterna var mycket starkare och det fanns hot om handelsrepressalier mot ett antal länder.
Det trycket är nu mindre, bl.a. för att vi håller på att förhandla och det verkar som om vi kommer att nå punktvisa överenskommelser.
Det nämnda trycket fick jag höra talas om från olika länder, delegationer av länder och också från vissa ledamöter i denna kammare.
Jag vill inte hamna i en liknande situation fler gånger, eftersom den som då var tvungen att ta striden och säga nej, det var jag.
Det jag vill är att nå en överenskommelse med Förenta staterna som gör det möjligt att nå det mål vi alla har, dvs. att minska bullret kring våra flygplatser.
Det är det jag arbetar på.
Jag söker också överenskommelser med andra länder, eftersom det i ICAO inte bara finns de 15 EU-länderna utan också Förenta staterna och ett antal andra länder från andra ställen på planeten som har intressen som är något olika de våra, och med vilka vi måste nå överenskommelser.
Man har tagit upp två frågor.
Frågan om konkurrens mellan flygplatser, de mest bullriga och de minst bullriga.
Det är just därför vi vill att det skall vara ett beslut flygplats för flygplats, med en allmän ram där man sänker de olika begränsningsnivåerna för drift och buller till två, tre, maximalt fyra, beroende på specifik känslighet för den omkringboende befolkningen.
Det finns geografiska villkor.
Jag tänker t.ex. på flygplatsen i Salzburg, där det är problem att flyga in mellan bergen och det uppstår eko som förvärrar bullerproblemet, och andra frågor som rättfärdigar anpassningar och specifika skyddsåtgärder för dessa områden.
Det vi säger är att beslut fattas individuellt, vilket är det som Förenta staterna begär, eller att det genomförs ett regionalt geografiskt allmänt närmande, som vi begär.
Den kompromisslösning vi förhandlar med dem om är en geografisk ram med maximalt tre eller fyra känslighetsnivåer.
En situation utan speciella begränsningar och två eller tre nivåer till med konkreta operativa begränsningar.
Herr talman!
Slutligen vill jag avsluta med att tacka för alla era inlägg och tacka för ert stöd, i hopp om att det skall vara möjligt att en delegation i detta parlament skulle kunna delta i ICAO, vara med oss där som våra följeslagare.
Jag tror att det kan finnas ett gemensamt intresse av att innefatta en parlamentarisk delegation vid diskussionerna, och vi måste se hur vi skulle kunna formulera det, som man gör vid andra typer av förhandlingar.
I ett av inläggen sades det att flygtransporterna har en gräns.
Ledamöter, allt har en gräns.
Alla vet vi att luftrummet är begränsat, kapaciteten är begränsad, men jag tror att vi inte nått dit ännu.
Det vi måste göra är att förvalta alla resurser på bästa sätt.
Just när det gäller dessa begränsningar av transporter, inte bara flygtransporter, utan transporter i allmänhet, samtidigt som möjlighet till tillväxt ges inom ramen för en hållbar utveckling, hoppas jag att vi under de följande veckorna kan börja diskutera vitboken om transporter, om allt går bra och vi kommer över de interna diskussionerna i kommissionen.
I den tar vi bland annat upp höghastighetstågen som ett alternativ till flytransporter för distanser som är kortare än 800 eller 900 km.
