# ID: svediakorp-gov415176
# author: Soares (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 610
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter, företrädare för kommissionen!
Jag bifaller också resolutionsförslaget om Angola, som är ett resultat av en kompromiss och som enligt min mening är ett moderat och ganska balanserat förslag.
Det handlar i grunden om en appell för fred som nu måste stödjas av det internationella samfundet och framför allt av vårt parlament, vilket redan understrukits av José Ribeiro e Castro och nu av Carlos Coelho.
Situationen i Angola är en tragisk situation.
Angola är ett ödelagt land som har levt med ett tjugosex års oavbrutet inbördeskrig.
Det vill säga, från självständigheten den 11 november 1975 fram till i dag har inbördeskrig rått i Angola och det fortsätter.
Detta inbördeskrig kan inte, vilket har betonats här, lösas på militär väg.
Och teorin om att det är möjligt att nå en lösning genom att krossa fienden, eller att mörda Savimbi, är ingen lösning för kriget skulle fortsätta.
Kriget kan bara upphöra genom förhandlingar mellan de som är inblandade och genom påtryckningar från det civila samhället i Angola, vilket nu äntligen håller på att dyka upp.
Det finns också självständiga röster i det civila samhället som kräver fred, framför allt genom stöd från den angolanska katolska kyrkan, vilken har spelat en oerhört viktig roll, och från alla andra kyrkor, som utövar stora påtryckningar för freden, det vill säga, för en förhandling om fred.
Det är detta tryck vi måste stödja, såväl i Europeiska unionen som i dess organ, Europaparlamentet.
Det har pratats om ett förslag från några av våra vänner i vänstern - De gröna och kommunistpartiet - som ville att man skulle göra ett särskilt fördömande av massakern i Cachito.
Vi håller inte med om detta och vi föreslog ett muntligt ändringsförslag som skulle kunna bli en kompromiss.
Detta muntliga ändringsförslag fördömde alla massakrer, var de än inträffade, därför att vi har inte bara massakern i Cachito, det har också ägt rum massakrer nyligen i till exempel Cabinda.
Om vi alltså bara pratar om en slags massakrer tittar vi med ett blint öga på en verklighet som är komplex, vilket redan har sagts, och detta är alltså, även om det ser ut som en humanitär fråga, en i stort sett politisk fråga vilken vi inte kan instämma i.
Av detta skäl kommer vi att rösta för resolutionsförslaget som det är skrivet och inte för de ändringsförslag som har ingivits.
Genom detta anser vi att vi kan bidra till fred i Angola, och jag vill stödja ett förslag från min kollega José Ribeiro e Castro om att Europaparlamentet skall lyssna på oberoende röster från Angola som i dag slåss för fred med stort mod, exempelvis journalisten Rafael Marques, eller ärkebiskop Zacarias Kamuenho, eller den före detta premiärministern i Angola, Marcolino Moco, och många andra angolaner som har förmågan och modet att komma till detta parlament och verkligen säga att det är nödvändigt att stoppa krigsherrarna.
För det är sant att det finns krigsherrar på båda sidor och att båda är fördömliga, dels på MPLA: s sida, dels på Unitas sida (och vi måste fördöma båda), så är det också så att det finns intressen som tjänar på kriget, och de som tjänar på kriget är olje- och diamantintressena.
Det är nödvändigt att få det civila samhället och kyrkorna att träda fram så att denna så hårt åtgångna befolkning äntligen skall kunna uppnå fred.
