# ID: svediakorp-gov415173
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 613
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Vi har precis fått höra ett tal om kriget, ett tal som har lett till kriget, ett tal som har lett till ett ständigt misslyckande för den internationella medlingen.
Och detta har inte varit vår avsikt.
Vår avsikt är att bidra till freden, för äntligen börjar vi se tydliga signaler i Angola om att något kan vara på väg att förändras på ett varaktigt sätt i detta land.
Detta är den stora nyheten de senaste månaderna.
Bland de fruktansvärda krigsnyheterna som fortsätter att komma, är det dessa signaler om fred som på ett fast sätt spirar ur det angolanska civila samhället och som gör att vår omröstning i dag är angelägen.
Det är dessa signaler som vi vill peka på, omfamna och uppmuntra.
Vi ville inte bara gråta över fler döda eller beklaga ännu mer förstörelse.
Vi vill välkomna dem som med mod, generositet och självständighet, i kyrkor och många sektorer i det angolanska samhället, som bygger en ny väg som den nationella försoningen och den varaktiga freden kan ledas in på.
Vi måste lyssna på angolanerna.
De vet mer och bättre än vi.
AMC, en bred medborgarrörelse lade nyligen fram en samhällsplattform i Luanda, vilken talar om en nationell försoning som inkluderar alla.
Inkluderar alla för att inte utestänga någon, för det är det är den förgiftande andan av uteslutning som sår kriget, misären och förstörelsen i hela Angola.
Den skall inrymma alla eftersom denna inställning är en förutsättning för försoning och för att utan en verklig försoning som återskapar förtroendet kan det inte bli någon fred.
Angolanerna vill ha fred.
Vi måste lyssna på angolanerna, och lita på den interna medlingen och att energin hos de civila rörelserna kan lyckas där den internationella medlingen har misslyckats.
Vi måste följa angolanernas röst, de goda människorna, inte bara de i AMC, utan många rörelser som det sjuder i ett hoppingivande fredsnätverk: den mellankyrkliga kommittén för fred i Angola, den Angolanska reflektionsgruppen för fred, kvinnogruppen " Fred och utveckling ", som i just i dag samlar en internationell konferens i Luanda, Martin Luther King-associationen, rörelserna Rättvisa, Fred och Demokrati, " Sanzala för fred ", Fredsbudbärarna, Mosaik och ännu fler som för några månader sedan på ett Forum om krigets många konsekvenser krävde en omedelbar vapenvila.
Det är dessa röster vi måste lyssna på.
Vi måste lära känna dessa ansikten, lära oss dessa man, sprida dessa ansikten och öppna våra händer.
För Angolas tragiska nutidshistoria lär oss en sak: vi bör bara lita på dem som talar om fred utan vapen i händerna, med gester och med fredsinstrument.
Det är viktigt att få slut på krigets bipolära monopol.
Jag ber därför att vi ansluter oss till en inbjudan som jag redan har bett talmannen att genomföra, så att vi här kan få höra om visioner och om framtiden för Angola som personer som D. Zacarias Kamuenho, Vieira Lopes, Rafael Marques, Justino Pinto de Andrade, William Tonnet, Chivukuvuku, Marcolino Moco, Cesinanda Xavier och andra framför, vilka ansluter sig till denna civila rörelse för fred.
Dessa har mycket att lära oss.
Angola fortsätter att lida, men det behöver inte vara så.
Detta fredliga Angola väntar på att vi skall bli kapabla att ge nya signaler som skiljer sig från de nya signaler som man utmanar oss med.
