# ID: svediakorp-gov414965
# author: Pérez Álvarez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 464
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
Jag anser att vi kan konstatera att ingen av oss vill fortsätta att lyssna till uppgifter som att det varje år i Europeiska unionen registreras cirka 500 000 fall från hög höjd, av vilka ungefär 300 000 leder till sjukskrivningar från arbetet i fler än 3 dagar, 4 000 resulterar i allvarliga skador och cirka 1 000 får dödlig utgång.
Vi skulle också vilja slippa upprepa att dessa olyckor huvudsakligen sker vid arbeten som utförs på byggnadsställningar, plattformer och på hög höjd.
Jag vill inte ta upp frågor som det är föredragandens sak att tala om, men jag vill dock gratulera honom, även om han inte är närvarande, inte bara till det arbete han har lagt ner utan även för den förståelse han har visat för dessa frågor som påverkar arbetstagare som många gånger saknar utbildning, yrkesutbildning och förkunskaper.
Vi får inte glömma att byggsektorn bygger broar som gör det möjligt att ta steget över till servicesektorn eller industrisektorn.
Jag anser att föredragandens mottaglighet har bidragit till att berika debatten, eftersom han har godtagit många av ändringsförslagen.
Dessa ändringsförslag lades fram just i syfte att berika debatten och för att bidra till att anta åtgärder som gör anställningsförhållandena säkrare.
Vi vet att nollrisken inte finns; att leva är riskabelt och arbetslivet, som är ett aktivt liv i ordets verkliga betydelse, medför risker.
I vår stadga om de grundläggande rättigheterna som har offentliggjorts, men inte införlivats i fördragen, har vi en allmän text.
I kapitel IV av stadgan, som heter " solidaritet ", föreskrivs att " varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden ".
Jag skulle vilja säga att respekten för hälsa, säkerhet och värdighet är ett gemensamt åtagande för oss alla, främst för arbetstagarna, och även för företagsledarna.
Det kanske inte går att upprätta en hierarki, även om vi naturligtvis skulle sätta företagsledarna överst, men arbetstagarna måste alltid vara medvetna om de risker som finns och ha tillräcklig utbildning för att kunna hantera dem, för att acceptera dem och veta att respektera dem.
Våra myndigheter får inte stå likgiltiga inför detta åtagande.
Slutligen vill jag koppla ihop detta gemensamma åtagande med något som Bertrand Russell har sagt: för att nå lycka behövs tre saker: modet att acceptera det som inte kan förändras, tillräcklig envishet för att ändra på det som går att ändra och tillräcklig intelligens för att inte blanda ihop det första med det andra.
Jag anser att vi alla måste visa en ständig envishet och ett ständigt mod i kampen mot olycksfall i arbetet.
