# ID: svediakorp-gov414900
# author: Ainardi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 512
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Även om det kvarstår en rad frågor, vill jag direkt tala om att jag ställer mig bakom de tre betänkanden som läggs fram för oss inför Erika II-paketet och framhålla att det är brådskande att anta dem, och att det kommer att bli ännu mer brådskande när det gäller att genomföra dem.
Förbättringar är fortfarande nödvändiga och, hoppas jag, möjliga.
Det är innebörden i de ändringsförslag som min grupp har lämnat in.
Mina synpunkter begränsas till två frågor, som enligt min mening verkar vara avgörande.
Den första punkten: kravet på att utveckla demokratin, med möjlighet för sektorns aktörer att ingripa i beslutsprocessen.
För det andra: kravet på att gå längre när det gäller frågan om skadestånd.
När det gäller den första punkten måste alla berörda parters delaktighet bli en prioritering.
Det är ett demokratiskt krav, som Europeiska unionen återkommande hänvisar till som ett av sina värden.
Men det är också en fråga om effektivitet.
För att förbättra sjösäkerheten krävs det att alla berörda medborgare mobiliseras, särskilt miljöskyddsföreningar, fackliga organisationer och, mer allmänt, personalen på sjötransportområdet.
När det gäller ersättningar har vi ett särskilt stort behov av en sådan strategi.
Man måste lyssna till vad drabbade, förtroendevalda och berörda lokalföreningar har att säga.
Man måste kunna låta dem delta i en konkret utvärdering av skadornas konsekvenser liksom i de beslut som rör ersättningar.
De har sin plats i förvaltningen av COPE-fonden.
Man bör hävda samma krav beträffande säkerhetsbyrån, som bör vara öppen för företrädare för sektorns anställda och företrädare för föreningar, som för med sig ett oundgängligt kunnande när det gäller att göra en bra utvärdering.
Ännu mer generellt anser jag att byrån bör se till att de regelbundet är delaktiga i byråns initiativ.
När det gäller den andra punkten är det inte godtagbart att många skador som orsakas av katastrofer till havs i slutändan betalas av de befolkningsgrupper som drabbats av dem.
Det är tanken bakom att inrätta COPE-fonden och skälet till att vi stöder det initiativet.
Jag vill än en gång säga att det verkligen förefaller klokt att lägga ett straffrättsligt och finansiellt ansvar på fartygsägare, skeppsredare och befraktare.
Det är också nödvändigt att upprätta en koppling mellan ägarens medborgarskap och fartygens flagg.
Taket för ersättningsfonden COPE på 1 miljard euro motsvarar slutligen - enligt beräkningar som vissa har gjort - kostnaderna för Erika-katastrofen.
Att godta ett sådant tak tror jag vore detsamma som att godta att skadorna till följd andra katastrofer - som tyvärr inte kan uteslutas i dag - inte kan ersättas fullt ut och att befolkningen således måste stå för en stor del av kostnaderna.
Vi hade föredragit att man inte införde något tak alls, så att ersättningarna kan anpassas efter verkliga kostnader, men i väntan på det anser jag att man bör överväga att höja taket.
