# ID: svediakorp-gov414896
# author: Gollnisch (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,031
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
För 18 månader sedan bröts oljefartyget Erika mitt itu utanför Bretagnes kust, och gav upphov till ett av historiens största oljebälten.
Det var tyvärr inte den första och troligen inte den sista gången som ett kustlandskap i en av våra medlemsstater smutsades ned på det sättet.
Den franske miljöministern bedömde för egen del att det var onödigt att avbryta sin semester i La Réunion.
Underskattade hon katastrofens vidd?
Eller gjorde hon bedömningen att hon inte skulle vara till någon nytta?
Det stämmer att Voynet och hennes gröna kamrater har andra intressen än miljön: antalet säten som socialisterna kommer att upplåta åt dem vid nästa parlamentsval, legaliseringen av droger, äktenskap mellan homosexuella, aborter, legaliseringen av situationen för de invandrare som har tagit sig in olagligt i Frankrike, att försvara livet för mördare i Förenta staterna - frågor som knappast lämnar något utrymme kvar åt miljön.
Däremot blev våra andra ledare mycket upprörda.
Jospin gick så långt att han begav sig till en av stränderna, buren av sina kamrater som ville undvika att han skulle smutsa ner sina skor.
Alla svor på - dock något sent - att det var sista gången de gjorde något sådant.
Alla beslut skulle fattas: dubbla fartygsskrov, skrotning av flytande vrak, osv.
Somliga fick t.o.m. idén att starta en bojkottskampanj mot Total, i dag Frankrikes enda oljebolag.
De stora amerikanska oljegrupperna välkomnade, som sig bör, detta lyckosamma initiativ.
Denna upprördhet har knappast förbättrat något, ett och ett halvt år senare.
De drabbade har knappt fått någon ersättning.
Endast 6 procent av den anslagna summan har utbetalats.
Det huvudsakliga syftet med FIPOL, den ersättningsfond som inrättats av oljeproducenterna, tycks vara att betala ut så lite pengar som möjligt till dem som drabbats.
Dessa förfaranden, dessa motutredningar och denna expertis verkar syfta till att nedslå de mest ihärdiga, som ger upp inför den anhopning av åtgärder som fordras från deras sida.
Våra kuster fortsätter att smutsas ned av tusentals fartygsvrak.
Konventionen från 1996 om ersättning för skador orsakade av sjötransport av skadliga och farliga ämnen och konventionen från 2001, den s.k. bunker-konventionen, om civilt ansvar för skador orsakade av föroreningar av bunkerolja, har varken tillämpats eller ratificerats.
Vilka lösningar föreslås i de tre betänkanden som läggs fram för oss i dag?
Att de drabbade skall få ersättning?
I sitt betänkande konstaterar vår kollega Esclopé med rätta att FIPOL knappast är effektiv.
Men man kan fråga sig om lösningen ligger i att skapa en ny ersättningsmekanism.
Sjösäkerhet för våra länder?
De förslag som återfinns i betänkandet av Sterckx om identifiering av fartyg, fartygens last och tillträde till hamnar är helt och hållet berättigade, men de rör endast en aspekt av problemet.
När det gäller inrättandet av en europeisk sjösäkerhetsbyrå, som efterfrågas i det tredje betänkandet, gör Mastorakis rätt i att fråga sig om det är ändamålsenligt att skapa - jag citerar ur betänkandet - " en ny gemenskapsbyråkrati ".
Än en gång tycks Brysseleuropa begränsa medlemsstaternas friheter med hjälp av en ny förvaltning.
Men friheten är inte självpåtagen, och på den punkten måste vi vara mycket tydliga.
Det är statens naturliga prerogativ att låta ett fartyg segla under dess flagg, vilket domstolen i Haag har slagit fast efter de berömda affärerna med dhowen Mascate och fartyget Lotus.
Man kan således inte vända sig emot det faktum att exempelvis Liberia eller Panama använder sig av detta kännetecken för sin suveränitet.
Men det får inte leda till att våra stater åläggs skyldigheten att låta skröpliga fartyg närma sig våra kuster, vilka anförs av inkompetenta besättningar och medför allvarliga faror för miljön.
Det bör finnas en rättighet att besöka och eventuellt att vägra tillträde eller kräva omdirigering gentemot varenda fartyg som tränger in i den zon som Montego Bay-konventionen kallar exklusiv ekonomisk zon, dvs. den zon som omfattar 200 sjömil.
Alla dessa åtgärder, även de allra klokaste, ligger inte i nivå med de hot som vilar över våra nationers kuster - miljöhot givetvis.
För att bemöta dem bör man kanske ställa ett antal besvärande frågor.
Varför är t.ex. ett franskt bolag tvingat att använda sig av en utländsk skeppsredare, vars hemmahörighet är tvivelaktig och vars fartygsbesättning utgör ett verkligt flytande " Babylon "?
Den kommunistiska fackföreningen CGT, som har ruinerat de franska skeppsvarven, och regeringarna, som har ökat de obligatoriska skatterna med 15 punkter på 25 år, har sannolikt svaret på detta.
Varför leds inte den olja som vi importerar i första hand genom pipelines, som är mycket säkrare än vilket tankfartyg som helst?
Men hoten är inte endast av ekologisk karaktär.
När det i februari i år anlände en turkisk båt till den franska Rivieran fylld med 1 000 kurder från Syrien, falskeligen presenterade som irakiska flyktingar, gick det upp för fransmännen att deras sjögränser knappast var mer kontrollerade än gränserna på land - och det i Schengen- och Amsterdameuropa, i den omedelbara närheten av en betydande krigshamn.
Vilken båt som helst kan således komma in på våra territorialvatten.
I dag medför vissa av dessa fartyg olja, andra transporterar farliga ämnen och ytterligare andra illegala invandrare.
I morgon skulle de lika väl kunna medföra vapen eller terroristgrupper.
Den här typen av faror är konsekvensen av att gränserna avskaffats och våra nationella flottor förfallit; flottan har i dag inte längre resurser för att fullgöra sina uppdrag, varav det främsta är att skydda våra kuster.
För att återupprätta sjösäkerheten i våra länder behövs det - liksom på många andra områden - inte så mycket nya europeiska bestämmelser, utan regeringar som bedriver en politik grundad på enkla principer: energioberoende, upprätthållande av en verklig nationell flotta, skatte- och avgiftslättnad och skydd av gränser, inbegripet gränserna ute till havs.
