# ID: svediakorp-gov414785
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 913
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
En kort replik om några saker som har tagits upp i debatten.
Först och främst är jag mycket glad att parlamentet tar det irländska folkets viljeyttring på så stort allvar, inte bara för att den kommer från ett helt folk - även om valdeltagandet inte var så stort - utan också därför att den kommer från ett helt land.
Framför allt för att den manar oss alla att införa nya sätt att styra Europa.
Det är en läxa för oss, och det gläder mig att det har framkommit en gemensam vilja - i parlamentet, i kommissionen, hos ordförandeskapet liksom i den text Napolitano läste upp för oss från utskottet för konstitutionella frågor - att vända blad när det gäller att sköta toppmötena och stifta lagar i Europa.
Detta är den egentliga läxan och därför måste det stora, öppna konvent vi håller på att rikta in oss på bli ett nytt budskap, det budskap som de europeiska folken kan uttala sig om med sakkunskap, med ro, eftersom de vet vad det är som diskuteras.
Doyle gjorde en liten utvikning om vilket inflytande Solbes, mitt och Jospins uttalanden hade på den irländska folkomröstningen.
Jag skulle vilja svara för kommissionens uttalanden.
Det omdöme vi gav om den irländska ekonomin och vissa problem som hade uppstått baserade sig på den mängd kriterier vi har att hålla oss till.
Kommissionen måste strikt följa dessa kriterier - vilka för övrigt har fastställts av de femton länderna, däribland också Irland.
Vår skyldighet är inte att göra undantag för någon: vår skyldighet är att tillämpa reglerna på samma sätt på de små och de stora länderna, eftersom kommissionen skall bevaka alla europeiska folks och länders intressen.
Detta har vi tillämpat hittills och det kommer vi att tillämpa också i framtiden.
Jag skall utnyttja denna korta replik till att göra ytterligare två påpekanden.
För det första: vi får inte glömma bort de stora framsteg som har gjorts när det gäller att lösa upp knuten med de socialpolitiska direktiven.
Där har det funnits en låsning sedan länge, de utgjorde ett problem: nu har vi tagit ytterligare ett steg framåt.
I det här sammanhanget tackar jag också Diamantopoulou för det arbete hon har lagt ned.
Slutligen har det hänvisats till mitt tal för några dagar sedan om behovet av en EU-skatt.
Jag skulle vilja framhäva detta koncept igen, undanröja alla missförstånd och inleda ett resonemang om denna så ömtåliga fråga med er, parlamentet.
Kommissionen arbetar med och gör en teknisk studie av möjligheterna att införa denna skatt och vilka möjligheter den ger.
Den skall ersätta gällande skatter och inte på något sätt bli en ny pålaga för de europeiska medborgarna.
Detta har vi sagt klart och tydligt från första början och vi måste vara tydliga nu också.
Vi måste emellertid också klargöra att denna inställning är ett svar på en uttrycklig begäran från rådet och parlamentet.
Vi måste tänka igenom dessa frågor, för institutionerna bör verka i ett demokratiskt sammanhang också när det gäller skatterna.
Målet med denna hypotetiska och tänkbara skatt är att ersätta det nuvarande systemet med nationella bidrag - som är komplicerat, grumligt och saknar insyn - och stärka uppfattningen om ett demokratiskt sätt att samla in resurserna och ett öppet sätt att göra av med de insamlade resurserna.
Detta är absolut vår skyldighet, bland annat för att så mycket som möjligt avvisa den inställning som ofta är vanlig i våra medlemsstater och som kan sammanfattas med uttrycket " I want my money back ", " jag vill ha tillbaka mina pengar ", det vill säga en slags öronmärkning som nationalstaternas håller på med och där de europeiska institutionerna är passiva objekt.
Detta måste ändras enligt min uppfattning och - jag upprepar det - det är ett obligatoriskt steg för alla demokratiska institutioner: att kunna räkna med tydliga resurser - vilka självfallet kan vara överföringar från nationella till europeiska skatter, men vilka måste vara tydliga, särskilt anslagna till de europeiska institutionerna - och svara inför de europeiska medborgarna med samma tydlighet.
Jag anser att vi alltid måste använda dessa tillvägagångssätt.
Om vi gör det kommer de europeiska folken att få en mycket mer positiv, förstående inställning eftersom de då inser vad vi gör med deras förtroende och deras pengar.
Låt oss slutligen minnas också denna läxa från folkomröstningen i Irland och resonemangen efteråt.
De europeiska folken bör och vill uttala sig om ett starkt och djärvt projekt.
De vill uttala sig om ett begripligt projekt, de vill veta vilken del av sitt öde de skall länka samman med de andra europeiska länderna.
De har ingen förutfattad fientlighet, inga nya låsningar.
De har bara rätten att förstå, rätten att känna till varje steg de har framför sig, varje passage som skall styra deras liv.
Eftersom det är vi som inom en snar framtid skall fatta viktiga beslut för alla europeiska medborgare måste vi slå in på denna väg, fortsätta i den här riktningen.
Och konventet - hur det nu kommer att se ut - är det första ömtåliga steget i denna nya fas för de europeiska institutionerna.
(Applåder)
