# ID: svediakorp-gov414751
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 706
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Det är alltför tidigt att göra en uttömmande analys av Irlands " nej " till Nicefördraget.
Däremot kan man redan nu, utan någon större risk för misstag, framföra ett antal synpunkter i frågan.
Den första handlar om de officiella reaktionerna på resultatet, som tog alla europeiska beslutsfattare på sängen.
Det verkar som om ministrarna, när de var i Luxemburg i måndags, ägnade en nätt halvtimme åt händelsen, som en av dem betecknade som en " incident ".
Det skulle jag vilja säga är att bedriva strutspolitik.
Ser han verkligen inte - i detta ogillande - ett nytt och allvarligt symptom på den kris som i grunden skakar det europeiska bygget?
Nästan tre fjärdedelar av irländarna sade " ja " till gemenskapen när landet anslöt sig 1972, och i dag förkastar en lika stor andel av irländarna ett " ja " till unionens fördrag, och de nationella och de europeiska ledarna har inte sett att någonting har inträffat!
Vi står inför ett problem som sträcker sig mycket längre än till Nice och Irland.
Irlands " nej " är i mina ögon - och detta är min andra synpunkt - framför allt det pris man får betala för ett Europa som byggs upp utan medborgarna och långt ifrån dem.
Det har för övrigt kommit andra varningstecken, i första hand det ökade valskolket vid olika europeiska val.
Var har man fört viktiga allmänna och pluralistiska debatter, där man har lagt korten på bordet, om de mycket viktiga frågor som vi måste hålla under kontroll, om de svårigheter som måste övervinnas, de värderingar som skall försvaras och slutligen de politiska beslut som skall fattas i full öppenhet och i demokratisk ordning?
Ett exempel rör det irländska fallet direkt: vid toppmötet kokade staterna hastigt ihop ett Försvarseuropa med oklara mål, osannolikt nog oberoende av hela den allmänna opinionen.
De har ofta förhärligat denna nya seger med tongångar som framför allt i de neutrala länderna uppfattas som militaristiska, men inte bara där.
Hur kan man då förvånas över att batongen är på återgång?
Och detta gäller även andra områden, särskilt det ekonomiska och sociala.
Och vad skall man säga om de rikaste ländernas ledare, som aningslöst odlar syndromet " nettobetalare " och väcker liv i det gamla spöket åternationalisering av jordbruksstödet och strukturfonderna och därigenom ger näring åt den farliga tendensen " var och en för sig ".
De federalistiska överdrifterna i den pågående institutionella debatten har framkallat svindel i länder som är måna om att behålla sin plats, roll och identitet i en framtida stor gemenskap, vars karaktär och konturer de ännu inte kan skönja.
Till allt detta kan vi tillägga det föga engagerande spektakel som man i Nice erbjöd folken i de 15 medlemsstaterna.
Man kan därför knappast förvånas över den stämning av besvikelse, ja inte ens över att den populistiska tendensen att vända sig inåt har fått förnyad kraft.
Därav min tredje och sista synpunkt när det gäller den fråga som alla ställer sig: vad skall vi göra nu?
I mina ögon måste man först och främst respektera det demokratiska spelets regler.
Fördraget har inte ratificerats enhälligt, och vare sig man gillar det eller inte måste det omarbetas.
Vidare kommer man att vinna på att den här gången gå till botten med saker och ting i debatten med medborgarna i alla våra länder, om meningen med det Europa som skall byggas upp och om vilka politiska, institutionella och ekonomiska konsekvenser våra val får.
Till sist får man inte tillåta motståndarna, de som räds utvidgningen, att använda denna kris som förevändning för att se till att detta potentiellt stora och vackra, men självklart invecklade och kostsamma, alleuropeiska projekt skjuts upp sine die.
Också i det avseendet måste vi föra en ansvarsfull debatt för att i öppen dager utvärdera förutsättningarna för allas vår framgång, för det finns inga ambitioner utan ansträngningar och inget europeiskt projekt utan solidaritet.
