# ID: svediakorp-gov414441
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 641
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Livsmedel från Europeiska unionen hör till det säkraste i världen.
De kriser som nyligen har inträffat har dock lett till att de europeiska konsumenterna har tappat sitt förtroende för livsmedlen.
Upprättandet av Europeiska livsmedelsmyndigheten syftar framför allt till att återvinna detta förtroende.
I Nederländerna konsumeras för tillfället nästan lika mycket kött som var fallet före dessa kriser, samtidigt som Tyskland och Frankrike fortfarande brottas med en mycket lägre köttkonsumtion.
Å ena sidan visar detta tydligt att det inte existerar någon europeisk konsument.
Å andra sidan kan vi av detta dra slutsatsen att en konsuments förtroende beror mer på nationalkaraktären än på upprättandet av en europeisk livsmedelsmyndighet.
Bråket om var myndigheten skall ha sitt säte, under vilket det framgått att åtskilliga medlemsstater gärna skulle vilja ha den hos sig, får mig att anta att det framför allt handlar om prestige.
I detta sammanhang är jag inte säker på vad kriteriet " tradition inom området för livsmedelssäkerhet " skall betyda.
Det föreligger en risk, som inte är imaginär, för att livsmedelsmyndigheten används för att dämpa missnöjet bland konsumenterna, trots att det inte skapas något vetenskapligt mervärde jämfört med de nationella livsmedelsverken.
Därför är det ytterst viktigt att man skapar en länk mellan livsmedelsproduktionen och livsmedelssäkerheten.
Problemet ligger hos livsmedelsproduktionen, så det är där vi också måste söka lösningen.
Konsekvensen blir att den europeiska jordbrukspolitiken måste förändras radikalt.
Vi måste skapa en jordbrukspolitik där djurfoder odlas där boskapen finns, så att djurfoder och djur inte behöver transporteras över några långa avstånd.
Samtidigt gör detta att smittorisken minskar.
En sådan politik stämmer överens med försiktighetsprincipen och närhetsprincipen.
Dessutom handlar det om integration, eftersom en sådan politik bland annat gynnar miljön och djurens välbefinnande.
Ett likartat problem som förtjänar vår uppmärksamhet är den export som sker av livsmedel som inte uppfyller de normer som gäller inom Europeiska unionen.
I praktiken är det ofta så att man i länder utanför Europeiska unionen inte kan unna sig lyxen att eftersträva de säkraste livsmedlen.
Naturligtvis får vi inte utan vidare exportera de livsmedel som inte uppfyller våra säkerhetsnormer till dessa länder.
I de fall där exporten ökar livsmedelssäkerheten i dessa länder, bör denna export dock tillåtas.
Det bästa vore förstås om livsmedelsförsörjningen kunde ske inom det egna territoriet, både inom Europeiska unionen och i länder utanför unionen.
Endast i de fall där detta absolut inte är möjligt skulle en kompletterande handel behöva äga rum.
Med den beskrivna politiken skulle man inte behöva göra sig av med några stora mängder djur, eftersom smittorisken skulle vara mycket mindre utan internationella transporter.
Inom denna ram kan man tillåta användning av eget djurfoder inom jordbruket.
Ett förbud skulle nämligen innebära att man tvingas förstöra en stor mängd användbart foder trots att det knappast eller inte alls leder till någon riskminskning.
Jag anser i likhet med utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor att det är livsmedelsmyndighetens uppgift att göra riskbedömningar.
Att politiskt översätta detta till riskförebyggande åtgärder är de europeiska institutionernas uppgift.
Medlemsstaterna måste se till att systemet för tidig varning fungerar ordentligt och att Europeiska kommissionen hålls underrättad.
Under dessa förhållanden är det således inte nödvändigt att alla medlemsstater ingår i styrelsen för livsmedelsmyndigheten.
Det är inte bara så att man inrättar en livsmedelsmyndighet, utan man vidtar även drastiska lagstiftningsåtgärder.
Enligt min uppfattning är skapandet av ny lagstiftning inte rätt sätt att reagera på när den befintliga lagstiftningen inte följs.
Därför måste man prioritera inrättandet av oberoende inspektionsmyndigheter i medlemsstaterna som kan kontrollera att lagen följs på plats.
Med en tillförlitlig statsmakt som grund kan alla konsumenter återfå förtroendet för de europeiska livsmedlen.
