# ID: svediakorp-gov414408
# author: Aparicio Sánchez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-06-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 996
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Vi står inför ett av de få men allvarliga problem som uppkommer på grund av de slopade inre gränserna.
Ända sedan den inre marknaden tillkom fastställdes det att den fria rörligheten för varor skulle vara förenlig med skyddet av historiska och kulturföremål i var och en av medlemsstaterna.
Det är och var varje stats behörighet att definiera sina nationella kulturföremål och dessas skydd.
Men från den 1 januari 1993 blev man tvungen att vidta åtgärder, som en harmonisering av rekvisiten för försäljning, och enhetliga kontrollförfaranden för export utanför gemenskapen.
Av den anledningen utfärdades 1992 och 1993 den förordning och det direktiv vi i dag talar om.
Filosofin i förordningen kan sammanfattas på följande sätt.
Varje stat skall kontrollera exporten inte bara av de egna kulturföremålen utan också av de som tillhör någon av de andra fjorton medlemsstaterna då de befinner sig på dess territorium.
Nio år senare gäller den text och den inriktning som gavs 1992 fortfarande, förutom någon smärre obetydlig förändring.
Och man måste säga att problemet med den illegala handeln med kulturföremål, och den straffrihet i vilken den utvecklas är allvarligare än någonsin.
Framtiden ser ännu mer pessimistisk ut om vi har samma gemenskapslagstiftning som nu är gällande, och som visat sig vara otillräcklig, då det rika kulturarvet i kandidatländerna då tiden är inne skall innefattas i den inre marknaden.
1993 åtog sig kommissionen att vart tredje år redovisa hur saker och ting gått och hur effektiva de tillämpade reglerna varit, samt föreslå eventuella nödvändiga ändringar.
Kommissionen försökte göra det år 1996, men den information som begärdes av medlemsstaterna blev i de flesta fall inte inlämnad.
I vissa fall var dröjsmålen med att införliva förordningen i medlemsstaternas lagstiftning rent skandalös.
Rent konkret trädde förordningen inte i kraft förrän 1998 i fyra av medlemsstaterna.
1998 fick kommissionen i slutändan in några uppgifter, ståndpunkter och erfarenheter och med hjälp av dem har man utarbetat den rapport som vi i dag uttalar oss om.
Det handlar om ett rent informativt meddelande, dvs. utan förslag att anta nya åtgärder eller ändra de nuvarande.
Det är en frivillig rapport som lider brist på tillräckliga uppgifter för att göra det möjligt att göra mätningarna synbara och som också, enligt mitt sätt att se det, lider brist på egna kriterier för att föreslå någon förbättring i det gällande förfarandet.
Några slutsatser kan dock dras.
Några, de som är minst, är positiva, som det faktum att blotta existensen av de två regleringarna har räckt för att öka förvaltningarnas och allmänhetens medvetenhet och för att tvinga fram utomrättsliga lösningar.
Andra, vilka är fler, är negativa och kan sammanfattas i en enda: att den allmänna praxisen fortfarande är att den stat som ger utförseltillstånd för ett kulturföremål inte i ursprungsstaten efterforskar huruvida varans ursprung är legal eller illegal.
I de flesta fall har medlemsstaternas förvaltningar inte haft ett bra samarbete sinsemellan.
Jag tänker särskilt på polis- och tullavdelningar, dvs. enheter under inrikesministerierna.
I detta kan jag identifiera ett av kärnproblemen.
Å ena sidan har dessa myndigheter andra gränsprioriteringar som har med den organiserade brottsligheten att göra.
Å den andra så handlar det om ett samarbete under den tredje pelaren, vilket är så svårt att uppnå som ledamöterna väl känner till.
Situationen är alltså allvarlig på två sätt.
Ökningen av den hemliga handeln inom gemenskapen av historiska och kulturella föremål och också ökningen av utförseln över våra yttre gränser.
Några av motiven till denna allvarliga situation är de organiserade nätverkens inträde i denna handel, den obegränsade ökningen av antikhandlare som varken är professionella eller genomför tillräckliga kontroller och att de ansvariga vanligtvis inte straffas, vilket antingen beror på den snabba preskriptionen av brottet, bara ett år, eller på att köparens åberopande av god tro ger anledning till avskrivning.
Därför anser vi i vårt betänkande att det är brådskande med en förbättring av regelverket och en kvalitativ förändring i gemenskapens förfarande.
Det handlar enligt vårt sätt att se det om en kulturfråga som rådet bör hantera genom de ansvariga för kultur i varje medlemsstat.
Det handlar om brott eller överträdelser som bör upptäckas av gemensamma operativa enheter som specialiserat sig på det historiska och kulturella arvet.
Kommissionären för kultur bör ställa en diagnos och föreslå en hantering av situationen, hellre än någon annan av hennes kolleger.
Allt detta med förbehåll för integreringen av de olika grupper som ansvarar för handel, polis och tull, men jag upprepar att det bör ske med ett synsätt som i huvudsak utgår från kultur.
I betänkandet identifierar vi också några svårigheter, som existensen av ett okänt kulturarv som innehas av institutioner som kyrkan.
Vi föreslår några punktvisa insatser som vi anser är mycket brådskande, som användningen av Internet, för att ställa formulär och bilder över stulna föremål till allmänhetens förfogande.
Vi uppmanar kommissionen att under ledning av kommissionären för kultur utarbeta en grönbok som beskriver den aktuella situationen, värderar de effekter som förordningen och direktivet gett upphov till, gör en jämförande studie om definitionerna av kulturarv i varje medlemsstat och framför allt föreslår konkreta åtgärder för att förbättra situationen.
Kommissionären för kultur, som jag beundrar sedan många år tillbaka, har sedan länge visat lika mycket vilja och beslutsamhet inför framtida arbeten som försiktighet och obeslutsamhet inför de nuvarande.
Hon har tillräcklig kapacitet och bemanning för att det inte skall vara så.
Med detta betänkande vill parlamentet ge en ångestfylld larmsignal inför den aktuella situationen som, trots att den är en konsekvens av det i övrigt så gynnsamma borttagandet av de inre gränserna, inte uppmärksammas av de ansvariga i gemenskapen.
