# ID: svediakorp-gov414191
# author: Lulling (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 665
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Snart 26 år efter den beryktade domen av den 17 oktober 1975 i Europeiska gemenskapernas domstol diskuterar vi en ändring av direktivet från 1976 om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor.
Kommissionen trodde att den handlade riktigt när den 1996 lade fram ett förslag för oss om ändring av detta direktiv, ett direktiv som trots allt hade den stora fördelen att konkret främja jämställdheten i arbetslivet på områdena i fråga.
Förslaget till ändring från 1976 syftade endast till att rädda den positiva särbehandlingen som hotades av domen från 1975.
I egenskap av föredragande om detta förslag till ändring, som inte gjorde mig lugnare, tror jag att det var riktigt att lyssna till en annan dom från domstolen i ett liknande ärende, Marshall-målet.
Denna dom avkunnades i november 1997 och denna gång gav domstolen inte rätt till den, dvs.
Marshall, som kände sig diskriminerad på grund av att en kollega varit föremål för positiv särbehandling.
Vi gick igenom aspekterna på nytt för att ta reda på om positiv särbehandling verkligen inte är diskriminerande, med tanke på att domstolen gjorde en helomvändning.
Men med stöd av en självklar sanning, enligt vilken vi alla befinner oss i Guds hav - vare sig vi är på öppet hav eller står inför skranket - ville parlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor följa mig och be kommissionen att dra tillbaka sitt förslag, som bedömdes vara olämpligt, framför allt med tanke på att Amsterdamfördraget hade undertecknats under tiden.
Den 8 mars 1999 stod vi således här och bad kommissionen att dra tillbaka sitt förslag men också att lägga fram ett nytt förslag på grundval av det ratificerade Amsterdamfördraget.
Vi klargjorde denna begäran genom att framhålla att rätten till jämställdhet är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle, med stöd av artiklarna 2, 3 och 141 i Amsterdamfördraget, vilket kräver att jämställdhet skall förverkligas med hjälp av en rad aktiva åtgärder för positiv särbehandling.
Vårt budskap var tydligt.
Förslaget till direktiv skulle innehålla ett ovillkorligt rättsligt mandat att tillämpa positiv särbehandling så snart detta är nödvändigt för att förverkliga jämställdhet och komma till rätta med det faktum att kvinnor är underrepresenterade i beslutsprocessen.
Kommissionen gjorde sin plikt.
För nästan ett år sedan föreslog den en ändring av direktivet från 1976.
Personligen skulle jag ha föredragit att kommissionen hade lagt fram en ny version i stället för några ändringar här och var, eftersom texten fick föredraganden och de olika inblandade utskotten att anta 200 ändringsförslag som ofta var formulerade utan kunskap om den grundläggande texten, och med den visserligen lovvärda avsikten att med detta direktiv vilja återuppfinna hela jämställdhetspolitiken på många områden som omfattas av andra direktiv.
Dessa andra direktiv kan man med rätta anse vara möjliga att förbättra, men ändringen i fråga har ingenting att göra med dessa direktiv.
Detta har inte underlättat mitt uppdrag som tidigare föredragande och fiktiv föredragande, den här gången för min grupp, eftersom jag tyvärr inte har varit beredd att glömma det nämnda budskapet i mitt betänkande från 1999.
Personligen är jag av den uppfattningen att den text som föreslås av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor gör båten för tungt lastad.
På sina ställen är den rättsliga grunden inte särskilt gedigen och motsvarar inte det ansvar som rådet och kommissionen har rätt att förvänta sig av den medlagstiftare som parlamentet är.
Jag har försökt att tala till förnuftet, men bara delvis lyckats.
Jag beklagar framför allt de ändringsförslag som innebär att man bortser från artikel 141 i fördraget.
Jag beklagar de ändringsförslag som inför så kallade definitioner.
Jag beklagar virrvarret när det gäller skydd för moderskapet och sammanblandningen mellan mödraledighet för kvinnor, föräldra ...
(Talmannen avbröt talaren.)
