# ID: svediakorp-gov414104
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 879
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Jag vill inleda den här debatten med att läsa en dikt:
" Finns det väl någon skapelse i luften,
På jorden, i vattnet,
Som vi inte förstör,
Som vi inte fördärvar?
Ingen fysisk kraft,
Ingen skicklighet,
Ännu mindre klokhet eller list
Kan rädda dem
från vår förintande kraft.
Ingen klippa är så hård,
Inget berg så högt och väldigt,
Inget träd så ståtligt och högväxt:
Allt kan vi slå sönder.
Ingen fågel flyger så högt på himlen,
Ingen fisk simmar så djupt nere i havet,
Inget djur håller sig så långt borta,
På ensliga platser,
Att vi inte kan få vår makt att gälla,
Vi dödar det.
Den här dikten uttrycker ett djupt medlidande med skapelsen.
Den som tror att den har skrivits av en miljöaktivist på tjugohundratalet har fel, det gavs nämligen ut år 1536 av Martin Bucer, predikant i Thomaskyrkan i Strasbourg.
Oro för och omsorg om miljön är sålunda inte något som bara tillhör vår tid.
Vi kan med rätta konstatera att vi i dag diskuterar ett meddelande från kommissionen och ett betänkande av parlamentet som inte innehåller några uppseendeväckande nyheter.
Miljöutskottets allmänna bedömning är den att Europeiska kommissionens meddelande för mycket liknar den handling som publicerades för sex år sedan.
Den politiska utveckling som skett under den tiden tycker vi är för obetydlig.
Det försiktiga angreppssätt som kommissionen väljer är i sig förståeligt men får inte leda till att säkerställandet av den ekonomiska tillväxten på kort sikt får högsta politiska prioritet.
Då kommer andra samhälls- och fördragsmålsättningar att hamna i kläm.
En av dessa andra målsättningar är att den ekonomiska utvecklingen skall kunna inpassas på ett ekologiskt sätt.
Kommissionen borde med större eftertryck påpeka för medlemsstaterna att de engagerat sig för detta och måste ta de konsekvenser som uppstår.
Genom att införa marknadsanpassade instrument kan de yttre miljöeffekterna av ekonomisk handel i priserna på varor och tjänster internaliseras.
På det sättet blir det lättare att bedöma värdet av många miljöbrister som det hittills inte hängt någon prislapp på.
Producenter och konsumenter får på det sättet " automatiska stimulanser " som styr dem mot ett hållbarare sätt att leva och arbeta.
Det är dock slående att kommissionen inte ägnar någon uppmärksamhet åt marknadsfunktionens brister och skuggsidor.
Ren luft och rent dricksvatten borde vara fritt tillgängligt för var och en.
Den principen om social rättvisa och jämlikhet bör också ingå i betraktelsen.
I yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor tas det upp med eftertryck.
Problemet med miljöns tillbakagång är för övrigt inget fristående problem.
Fattigdom, arbetslöshet, energi och miljöproblem förstärker varandra och på det sättet riskerar vi att hamna i en negativ spiral.
Inte bara i utvecklingsländer utan även i välfärdsländer framträder denna växelverkan.
Detta bör man ägna mer uppmärksamhet åt.
När det gäller indikatorerna för integrering av ekonomi och miljö så yrkar kommissionen helt rätt på en anslutning till de strukturindikatorer som begärdes vid rådet i Lissabon.
Tyvärr betonar kommissionen i det avseendet inte hur viktigt det är med ett systeminriktat angreppssätt, i vilket miljöräkenskaper kopplas till de nationella räkenskaperna.
Parlamentet har redan påpekat det här i resolutioner från 1995 och 1998.
Vid ett systeminriktat angreppssätt kan just denna växelverkan mellan ekonomiska sektorer, miljön och andra områden påvisas på ett objektivt sätt.
Lösa indikatorer ger ett mycket större enkättryck.
Kan kommissionär Wallström utlova att det här systeminriktade angreppssättet kommer att följas i enlighet med förslagen i den aktuella resolutionen?
Kommissionens föresats att bidrag och skatteregler som är skadliga för miljön i framtiden kommer att åtgärdas har väckt en hel del uppmärksamhet i pressen.
Förlaget om att utarbeta indikatorer för det här verkar dock inte vara så fruktbart.
Det är mycket bättre med en kritisk undersökning genom en kvalitativ studie i vilken effektiviteten prövas hos både miljöskadliga åtgärder och miljöskyddsavgifter och stimulerande bidrag.
I meddelandet ägnas ingen uppmärksamhet åt konsekvenserna av de nya politiska åtgärder för kandidatländerna som tillkännagivits.
Hur engageras statliga eller andra styrande instanser i de här länderna i den process som följer efter det här meddelandet?
Allmänhetens medvetande om vikten av en hållbar ekonomisk utveckling är i allmänhet för dålig.
Dagens ekonomiska verksamhet är ensidigt inriktad på en större expansion.
Man kan inte säga att det i det sammanhanget ges mycket plats åt respekt för bevarande av skapelsen och respekt för andras rättigheter, inbegripet kommande generationers rättigheter.
Det nuvarande orättvisa förhållandet i världen ger invånarna i de rika, industrialiserade länderna inte så många rättigheter utan främst ansvar och skyldigheter.
Det är därför beklagansvärt att dagens debatt hamnat under rubriken " miljöpolitik ".
Det är alldeles för begränsat.
Det handlar i dag om vår framtid och frågan om vi är beredda att delta i den förändringsprocess som så lovande inleddes i Rio eller om vi låter allt gå som det går.
Det handlar alltså om huruvida vi vill ta vårt ansvar, om vi verkligen vill förvalta den här Jorden.
