# ID: svediakorp-gov414091
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,274
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Efter denna långa debatt skulle jag vilja säga några ord för kommissionens räkning, och till att börja med utifrån den plats jag befinner mig, som ansvarig inom kommissionen för reformen av institutionerna, och erinra om att jag verkligen, under de tio månader som föregick Nice, uppskattade kvaliteten och kompetensen i de parlamentsdebatter som ägde rum här eller i ert utskott för konstitutionella frågor, med Napolitano som ordförande.
Jag vill alltså tack er för det, liksom de parlamentariska radarpar som i tur och ordning tagit hand om dessa frågor, vare sig det handlar om Dimitrakopoulos / Leinen, Elmar Brok och professor Tsatsos under regeringskonferensen, och i dag Méndez de Vigo och Seguro, som jag vill tacka.
Vi har arbetat i kommissionen och parlamentet, i gott samförstånd, och det är därför inte förvånande att vi också analyserar innehållet i detta Nicefördrag.
Jag har redan haft tillfälle att säga det, och jag skall upprepa det i dag, att detta fördrag i mina ögon är ett kortsiktigt och användbart fördrag.
Det är användbart genom de framsteg det innehåller, artikel 7, reformen av domstolsväsendet, vilket behövdes, uppmjukningen av det förstärkta samarbetet som vi kommer att behöva, den rättsliga grunden som ni ville ha för en tydlig och öppen stadga för de politiska partierna.
Det är framför allt användbart när det gäller utvidgningen, och många av er har med kraft sagt det, eftersom vi måste få ljuset att slå om från gult till grönt.
Det är ett användbart fördrag, men det är ett fördrag på kort sikt.
Jag menar med det, mina damer och herrar, att i mina ögon är dess lösningar på de institutionella utmaningarna för att en union med trettio medlemmar skall fungera bra, men dessa lösningar är inte i längden i nivå med de problem som en union med trettio länder kommer att ställas inför, på medellång och lång sikt.
Det finns alltför många omröstningar med enhällighet, alltför mycket vetorätt.
Och vi vet mycket väl att med trettio medlemmar kommer denna vetorätt att bli en källa till maktlöshet eller kollektiv svaghet.
Medbeslutandet har inte blivit generellt som vi tillsammans önskade för hela gemenskapslagstiftningen.
Vi beklagade att Europaparlamentet inte spelar sin roll för handelspolitiken.
Och slutligen är det minsta man kan säga att röstsystemet förblir eller kommer att bli mer komplext.
På detta stadium, och innan ni uttalar er med hela ert ansvar och med full insikt, vill jag på nytt säga att detta fördrag är mycket användbart, att det är det på kort sikt, att vi måste ta hänsyn till det, att vi måste använda det och gå ännu längre.
Det har denna första stora förtjänst att öppna möjligheten att nu gå framåt normalt och ganska snabbt när det gäller utvidgningen.
Det har en annan förtjänst, den som står i bilagan, lite grann som om stats- och regeringscheferna kl.
5.00 på morgonen, efter att ha undertecknat texten, insåg att de inte kunde nöja sig med detta, som om de själva fått dåligt samvete, beslutade att genast inleda en ny övning.
Europaparlamentet och kommissionen, bl.a., måste engagera sig i denna övning som står öppen fram till 2004 och för vilken man tillåtit en ny metod, som för övrigt visar att enbart metoden med mellanstatlighet visat på sina begränsningar.
Vi har därför tid att nu inleda en verklig medborgardebatt.
Och jag räknar med att säga, som jag gjorde till utrikesministrarna häromdagen, att i Göteborg till att börja med, och kanske i Laeken, men framför allt i Göteborg, måste vi hitta ett sätt att sammanfatta dessa nationella debatter som kommer att inledas, men undvika att de bara blir parallella debatter, och finna ett sätt att utbyta praxis och information, åstadkomma en slags korsbefruktning av dessa nationella debatter.
Kommissionen, liksom Europaparlamentet, kommer att finnas vid rådets sida för att vid lämpligt tillfälle göra dessa nationella debatter till en europeisk debatt.
Denna medborgardebatt bör göra det möjligt för oss att, så brett som möjligt, granska institutionernas svagheter, och bortom de institutionella frågorna på nytt tala om det europeiska projektet.
Vad vill vi göra tillsammans?
Vill vi förbli en stor marknad som fungerar bra med en gemensam valuta, eller vill vi gå längre?
Hur skall vi stödja den värdegemenskap som vi utgör sedan femtio år tillsammans, en solidarisk gemenskap?
Bevisa att detta europeiska projekt naturligtvis måste utvecklas, men att det ändå burit frukt, särskilt med gemenskapsmodellen som fungerat bra och med gemenskapspolitik som varit användbar.
Jag vill särskilt erinra om frukterna av denna politik som jag är ansvarig för, nämligen sammanhållningspolitiken.
Detta är betydelsen av denna stora debatt som vi skall inleda.
Och sedan, under 2002 och 2003, måste vi finna ett sätt att strukturera debatten och arbetet för att på ett bra sätt förbereda den slutliga regeringskonferensen.
Det är därför som också vi, under 2002 och 2003, såsom ordförande Prodi sagt, är positiva till att kalla till ett konvent som skulle samla de fyra institutionella parterna, enligt den modell som fungerade så bra för stadgan om de grundläggande rättigheterna, nämligen nationella parlament, Europaparlamentet, nationella regeringar och kommissionen.
I och med detta har jag inte besvarat alla frågor som ställs, bl.a. den om att ta med kandidatländerna, eftersom vi 2004 vill göra en stor reform som gäller dem direkt såväl som oss själva i dag i unionen.
Jag tror att de kan finna sin plats i detta konvent.
Vi måste också besluta om ett bra sätt för att organisera arbetet i konventet.
Mina damer och herrar!
Vi vet mycket väl att detta konvent, jag säger det till de medlemsstater som kan vara oroliga, inte kommer att fatta några beslut, utan kommer att lämna förslag till regeringskonferensen som slutgiltigt, på ett kortfattat sätt och på högsta nivå i sin tur kommer att fatta besluten.
Men detta konvent är, ur min synvinkel, efter de olika erfarenheterna vi haft och jag personligen haft i Amsterdam, Nice och i konventet om de grundläggande rättigheterna, detta konvent förefaller mig vara ett sätt att lyckas med den kommande regeringskonferensen.
Den är ett sätt att få större öppenhet, en verklig debatt, eftersom de fyra institutionella parter som skulle delta i detta förberedande arbete och dessa förslag har möjligheter, på samma sätt som ni har möjlighet, att utanför kamrarna förklara för de folkvalda och medborgarna i våra länder vad som sker.
Det är alltså villkoret med öppenhet och villkoret med bra demokratisk förklaring.
Jag vill därmed i kommissionens namn säga att vi är positiva till detta konvent under 2002 och 2003, eftersom det är ett villkor för att lyckas med det arbete som inleddes efter Nice och för att denna gång få en verklig reform till stånd under 2004.
I vilket fall som helst kommer Europeiska kommissionen för sin del att ta hela sitt ansvar, ni kan räkna med oss, för att förbereda de olika etapperna som leder oss härifrån till 2004 och i riktning mot en stor reform.
(Applåder)
