# ID: svediakorp-gov413955
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 642
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill särskilt tacka ledamot Di Lello Finuoli för hans beaktansvärda betänkande som jag varmt välkomnar.
Precis som poängterades på Europeiska rådet i Tammerfors är tanken på ett ömsesidigt erkännande av domstolarnas och de rättsliga myndigheternas avgöranden en viktig hörnsten i det område för frihet, säkerhet och rättvisa som vi vill skapa i Europa.
Tanken kommer ursprungligen från den inre marknaden.
Den vilar på det ömsesidiga förtroendet för medlemsstaternas olika system och vissa gemensamma grundläggande rättsliga principer.
Därför kan den inte betraktas som en isolerad företeelse utan bör kompletteras med andra åtgärder, till exempel ett närmande av medlemsstaternas materiella och processuella straffrätt, en ökad ömsesidig förståelse och bättre utbildning och vidarebildning.
I slutsatserna från Tammerfors uppmanas rådet och kommissionen att presentera ett program för detta i slutet av förra året.
Kommissionens viktigaste bidrag var förra sommarens meddelande om ett ömsesidigt erkännande av avgöranden i brottmål.
I det meddelandet redogjorde vi för kommissionens insatser på delområdet av det större området med ett ömsesidigt erkännande.
Eftersom det handlar om en ny och sammansatt fråga eftersträvar vi i vårt meddelande i många avseenden inte slutgiltiga och bindande svar på de frågor som lagts fram, utan vi försöker hitta tänkbara lösningar.
Det handlar om att ställa de rätta frågorna och erbjuda alternativ för den fortsatta vägen.
Jag har med tillfredsställelse konstaterat att Di Lello Finuoli i sitt betänkande i mångt och mycket delar kommissionens uppfattning och inbjuder kommissionen att följa denna väg.
Förverkligandet av principen om ett ömsesidigt erkännande inom ramen för det straffrättsliga samarbetet är en ambitiös uppgift som leder till en grundläggande perspektivförändring, från formerna för det traditionella samarbetet till en samverkan där arbetet delas.
Denna nya inställning kommer att leda till en rad initiativ i konkret och praktisk bemärkelse, så som framställs i rådets och kommissionens gemensamma program från november 2000.
Vissa av de projekt som föreslås i detta har redan påbörjats.
Kommissionen har i sitt arbetsprogram lovat att lägga fram förslag om hur utlämningen kan underlättas, utifrån tanken på en europeisk häktningsorder.
Vidare har diskussioner inletts om genomförbarheten av gemensamma standarder till skydd för de individuella rättigheterna i brottsmålsprocessen.
Det är inte möjligt att här i detalj gå in på alla trettio punkterna i resolutionsförslaget.
Även om kommissionens inställning till detta på det hela taget är positiv vill jag uttrycka mina tvivel på en punkt som för övrigt också har tagits upp i debatten.
Resolutionen uppmanar till en full tillämpning av " ne bis in idem " principen.
Kommissionen stöder det, i synnerhet som denna princip också finns med i vår nya stadga om de grundläggande rättigheterna.
Kommissionen tvivlar dock på att det vore så klokt att i sådana fall som leder till dom i olika medlemsstater endast låta den mildaste domen drabba brottslingen.
På Europeiska rådsmötet i Tammerfors antogs ambitiösa planer på området rättsliga och inrikes frågor.
Vi upplever i vårt dagliga arbete hur detaljerna är de som vållar störst problem.
Det visar sig i de mindre frågorna att det ömsesidiga förtroendet för medlemsstaternas olika rättssystem ännu inte har utvecklats så långt som krävs för att få till stånd ett ömsesidigt erkännande.
Det är säkert nyttigt att utvecklingen får en skjuts framåt.
Jag är övertygad om att vi kommer att lyckas med det politiska initiativ som krävs, om även parlamentet tydligt uttalar sig för ett förverkligande av principen om ömsesidigt erkännande.
Därigenom skulle den politiska vikt som fortfarande saknas läggas till och den behövs för att vågen skall ge utslag till förmån för ett omfattande erkännande av besluten.
Det är nämligen dags att väcka liv i den teoretiska tanken på ett ömsesidigt erkännande.
(Applåder)
