# ID: svediakorp-gov413948
# author: Di Lello Finuoli (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 675
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


- (IT) Herr talman, kollegor!
Det ömsesidiga erkännandet av slutgiltiga avgöranden i brottmål ger upphov till många problem som vi har försökt att ta itu med och lösa på bästa möjliga sätt, även tack vare utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och dess föredragande Joachim Wuermeling.
Det finns inte ett enda ändringsförslag till detta betänkande, vilket är ett bevis på den kompakta enighet som vi har funnit kring förslaget.
Jag hoppas att vi kan nå en bred konsensus kring de föreslagna lösningarna i parlamentet för att på så vis ge större kraft åt dem som instämmer i dem när de argumenterar inom rådet och den europeiska unionens kommission.
Ett gemensamt rättsligt område är meningsfullt bara om domstolarnas beslut i en medlemsstat, inom detta område, har laga kraft i varje annan medlemsstat.
Konkret handlar det om att i en medlemsstat låta verkställa ett slutgiltigt avgörande som har meddelats av den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat.
Fram till i dag sker erkännandet av domar mellan olika stater genom en mekanism med ansökningar, ett tidsödande och komplicerat förfarande vars resultat är synnerligen osäkert.
Förutom det uppenbara målet att öka rättssäkerheten genom en effektiv tillämpning av lagstiftningen inom unionens hela territorium, så syftar det ömsesidiga erkännandet inte endast till att den dömde skall återintegreras i samhället genom att undvika att han måste lämna den stat där han valt att bo, utan även till att skydda brottsoffrets rättigheter.
En mekanism för ömsesidigt erkännande kan utformas på två sätt: antingen genom att man försöker harmonisera medlemsstaternas rättssystem eller genom att man bygger på ett ömsesidigt förtroende för att de enskilda staternas rättssystem är adekvata och för att bestämmelserna tillämpas på ett korrekt sätt i de enskilda förfarandena.
Vi har valt den andra lösningen därför att den är mera genomförbar och därför att vi har att göra med rättssystem som, även om de är olika utformade, bygger på en samling processuella regler som garanterar att meddelade brottmålsdomar är korrekta och alltså kan verkställas i andra medlemsstater.
Vi är dock medvetna om att det, åtminstone på kort sikt, kommer att vara svårt att enas om ett förfarande för automatiskt erkännande, eftersom ingen medlemsstat någonsin kommer att vara villig att binda sig att erkänna en slutlig dom som inte garanterar några oeftergivliga gemensamma rättssäkerhetskrav.
Det handlar just om att definiera dessa oeftergivliga krav, såsom att man tillämpar principen ne bis in idem, det vill säga att samma ärende inte skall prövas två gånger, eller att rätten till ett försvar som är reellt och inte bara formellt tillgodoses och även att brottsoffrens rättigheter tillgodoses.
Det kommer dessutom att vara nödvändigt att ha gemensamma behörighetsregler, framför allt för att undvika att samma ärende prövas två gånger, liksom det kommer att vara nödvändigt med gemensamma regler för återfall i brott eller straffkumulation.
Det kommer dock att vara nödvändigt att avskaffa vissa hinder som i dag står i vägen för ett fullständigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål.
Bland dessa hinder finns rekvisitet dubbel straffbarhet, som ofta tillåter den behöriga myndigheten i den verkställande staten att på nytt granska, både formellt och i sak, det avgörande som myndigheten i en annan medlemsstat har meddelat.
Problemet med dubbel straffbarhet blir mindre genom att de samhällsfarligaste handlingarna är straffbara i samtliga medlemsstater.
Det återstår att besluta, och det är en uppfattning som många av oss delar, om det är lämpligt att behålla ett begränsat antal brott, i fråga om vilka det kan vara svårt att nå en överenskommelse som till exempel dödshjälp, utanför det ömsesidiga erkännandet.
Detta betänkande markerar ett första steg mot förverkligandet av ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Vägen är utstakad: nu måste vi finna viljan och den politiska styrkan att nå ända fram genom att höja rättssäkerheten till den högsta möjliga nivån.
