# ID: svediakorp-gov413603
# author: Cercas (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 963
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman, fru kommissionär!
I morgon kommer parlamentet att lägga fram sin ståndpunkt, sina idéer, sina förhoppningar och även sin oro angående de framtida pensionerna på lång sikt på vår kontinent.
Detta tillfälle har föranletts av kommissionens meddelande om den framtida utvecklingen av den sociala tryggheten på lång sikt, i enlighet med det mandat Europeiska rådet i Lissabon gav.
Därför vill jag först välkomna detta meddelande, på grund av den betydelse det lägger vid problemet, för att det ger parlamentet tillfälle att tala och på grund av perspektivens bredd med vilken Europas befolknings åldrande diskuteras utan att begränsa debatten till rena ekonomiska överväganden.
Det är motiverat att gratulera kommissionär Diamantopoulou, och jag gör det nu, för att hon har dragit in de europeiska medborgarnas företrädare, Europaparlamentets ledamöter, i en debatt som är avgörande för unionens framtid.
Mina första ord är också en uppriktig, och inte formell, tacksamhet till mina kolleger i utskottet för sysselsättning och socialfrågor, och inte bara för att de varit generösa nog att godkänna detta betänkande med överväldigande majoritet, utan därför att jag har fått en mängd bidrag i diskussionerna och ett mycket stort antal ändringsförslag, varav jag har kunnat föra in de flesta i mitt betänkande, eftersom de innehöll värdefulla åsikter.
Jag vill inte synda genom något högtravande tal, men jag tror mig kunna tolka det som att man återskapat en bred enighet i utskottet för sysselsättning och socialfrågor som går tvärs genom alla kammarens grupper.
Det är uppenbart att detta varit möjligt genom att vi i stället för att var och en tryckt på våra mest långtgående krav i frågan, har sökt en enhällighet kring de viktigaste punkterna.
Vi är också alla medvetna om att det slutliga ansvaret ligger hos medlemsstaterna, men vi vet att det finns utrymme i det Europa vi vill ha för att skapa gemensamma kriterier, mål, värden och principer för alla européer, och att vi har plikten och rätten att inte hålla tyst om detta stora problem.
Jag vill också säga, i den första behandlingen, att jag är helt övertygad om att detta är ett problem som kräver en bred debatt och en social och politisk enighet.
Den europeiska sociala modellen byggdes en gång på förutsättningarna från det stora sociala och politiska avtalet, och en reform av den europeiska sociala modellen är inte möjlig med nya upplysta despoter som de som strävar efter att vissa expertgrupper, höga byråkrater eller vissa ekonomiministrar skall styra världen.
Frågan om en modernisering av den europeiska sociala modellen får så stora sociala och politiska konsekvenser att de inte kan lämnas i händerna på dem som bara ser det ekonomiska perspektivet och glömmer problemens sociala dimensioner.
Vi skulle vara oansvariga om vi slöt ögonen för de ekonomiska kraven.
Men vi skulle begå ett ännu större misstag om vi begränsade vårt perspektiv bara till effekterna för ekonomin och glömde bort effekterna för människorna.
Europas befolkning blir äldre och detta kommer, såvitt inte en radikal förändring av födelsetalen sker, att föra med sig betydande konsekvenser för systemets ekonomiska kapacitet, för den offentliga ekonomins balans och för människorna.
Vi löper risken att en våg av fattigdom och socialt sammanbrott breder ut sig på kontinenten, om vi inte löser problemet eller om vi löser det på ett osolidariskt sätt.
Därför är mitt första budskap, det jag anser att parlamentet skall förmedla, så som vårt utskott har gjort, är att vi på ett balanserat sätt måste beakta alla de utmaningar som befolkningens åldrande medför, betydelsen för samhällsekonomin och för hur vi har byggt Europa i tidigare generationer.
Vårt utskott har förstått att den demografiska försörjningsbördan är en mycket viktig sak, men inte den enda.
Det finns en annan sak som är ännu viktigare och det är den ekonomiska försörjningsbördan som innebär att vårt huvudproblem inte kommer att vara antalet pensionärer utan sysselsättningsnivån.
Det verkliga problemet är om Europa kommer att växa och skapa sysselsättning och företag som kommer att kunna se till att den ekonomiska försörjningsbördan inte ökar.
Europa har lång väg att gå eftersom vi inte har tillräckligt hög sysselsättningsnivå, men vi kan få det om vi har en ekonomisk tillväxt och denna ekonomiska tillväxt framför allt är inriktad på att skapa sysselsättning som vår kontinent är i behov av och som är mycket lägre än hos våra främsta konkurrenter USA och Japan.
Om vi faktiskt lyckas uppnå Lissabonmålen skulle målet kunna iakttas med mycket mindre dramatik än vad tillgängliga data nu anger.
Data som å andra sidan, och utan att förringa deras betydelse, är långsiktiga projektioner och således föränderliga.
De är inte en biblisk förbannelse som måste falla över oss.
Vi kan vara på väg mot en lösning eftersom vi fortfarande har tid att ändra en del av den information som fortfarande inger oss oro.
Vi måste också utan tvivel kontinuerligt följa upp dessa uppgifter, med kriterier som är allt rigorösare så att det vi försöker få ut något av inte blir helt innehållslöst.
En sista tanke, herr talman.
Om vi vill skapa den sysselsättning Europa behöver, som socialförsäkringssystemet behöver, måste vi tänka på kvinnor och äldre arbetstagare.
Där vi har de stora tillgångarna där vi måste sätta i verksamhet.
Vi måste få i gång all kapacitet unionen har, ekonomiska och sociala, i utskottet för sysselsättning och socialfrågor anser vi att detta är det bästa sättet att hantera kontinentens problem med en åldrande befolkning på.
