# ID: svediakorp-gov413457
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,601
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag är glad att få detta tillfälle att diskutera de transatlantiska förbindelserna med Europaparlamentet.
Det talas mycket om samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Det finns väldigt många kritiska röster i detta sammanhang, och vi läser ofta om det ena eller andra bekymret som kastar en skugga över våra förbindelser.
Men mitt i allt detta menar jag att vi misslyckas med att förstå det transatlantiska bandets unika karaktär och unika styrka, så detta är ett utmärkt tillfälle att reda ut saker och ting.
Denna diskussion ger mig också tillfälle att helt kort förklara varför kommissionen nyligen lade fram ett meddelande som handlar om stärkandet av de transatlantiska förbindelserna, och hur vi hoppas att detta initiativ följs upp i parlamentet och rådet.
1995 ändrade den nya transatlantiska agendan inriktningen på våra förbindelser från att ha varit av samrådande karaktär till att bestå av gemensamma åtgärder.
Sedan dess har samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna breddats oerhört mycket, och omfattar numera i stort sett samtliga områden på vilka EU bedriver verksamhet, och detta med all rätt.
Vi delar så pass mycket med Förenta staterna när det gäller visioner, historia och värderingar.
Vi har inte så många gemensamma intressen och en så stark ekonomisk grund att bygga på tillsammans med någon annan stat.
Vi har inte samma inställning i alla frågor, måste jag tillägga, men det faktum att vi kommer överens i så många frågor gör att det alltid sker en snedvridande fokusering på de mindre antal frågor där vi inte har samma uppfattning.
Jag vill inte här och nu göra en inventering av samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.
Min poäng i sammanhanget är en annan.
Den handlar om att vi på i stort sett samtliga unionens verksamhetsområden har ett intresse av att upprätta nära och samarbetsinriktade förbindelser med Förenta staterna.
Jag har ingen förståelse för anti-amerikanism och för övrigt inte för anti-alla-andra-ism heller.
Jag känner inga samvetskval att jag måste definiera min europeiska prägel genom min inställning till Amerikas förenta stater.
Denna typ av inställning avslöjar en fruktansvärd brist på självförtroende när det handlar om betydelsen av att vara europé.
Inom mitt specifika ansvarsområde är det mervärde och de positiva resultat som skapas genom vårt nära partnerskap med Balkanländerna uppenbara.
Ministern tog också, med all rätt, upp Mellanöstern och Korea, och vi hade kunnat fortsätta på detta sätt och nämnt många andra delar av världen.
Europeiska unionen och Förenta staterna är också viktiga partner i samband med att ta upp de nya ämnesövergripande frågorna på den internationella agendan.
Överförbara sjukdomar, organiserad brottslighet, narkotika- och människosmuggling, penningtvätt: Alla dessa uttryck av globaliseringens mörka sida kräver gemensamma åtgärder från vår sida och de får vår gemensamma uppmärksamhet.
Tillgång till mediciner, t.ex., har satts först på agendan för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, såväl som i multilaterala forum.
Detta får mig att komma till ytterligare en viktig punkt som rör det transatlantiska partnerskapet.
Det skulle vara tråkigt, allvarligt och hemskt ironiskt om Europas framväxt som global aktör i en multilateral värld, sammanföll med att vissa amerikaner började förespråka ett unilateralt synsätt.
Jag hoppas inte att detta sker.
Det skulle innebära en omvänd kursriktning för de senaste 50 årens trender.
Jag har blivit mycket uppmuntrad av den nya förvaltningens vilja att upprätthålla Förenta staternas viktiga roll i samband med de världsomspännande frågorna.
President Bush valde att betona frågan i sitt installationstal, när han sade, och jag citerar, " Amerika fortsätter att engagera sig i världsfrågorna av historiska skäl och av eget fritt val ".
Det är uppenbart att dessa förhoppningar grusades något, som ministern sade, genom det följande uttalandet som visade att förvaltningen inte hade något intresse av att genomföra Kyotoprotokollet.
Detta möttes helt riktigt med bestörtning i Europa och på andra håll, inbegripet delar av Förenta staterna, men det är tydligt att vi inte får låta besvikelsen vändas till en fruktlös konfrontation.
Det är viktigt att vi övertalar Förenta staterna att anamma och upprätthålla sitt multilaterala engagemang, och vi i Europeiska unionen kan göra detta på bästa sätt genom att inte vifta med pekfingrarna och moralisera, utan genom att ta vårt ansvar och genomföra våra egna åtaganden med hjälp av vårt ekonomiska stöd och andra politiska verktyg.
När Förenta staterna och Europeiska unionen samarbetar, är det vi som anger den internationella agendan.
Om vi inte samarbetar går ofta möjligheterna till att nå internationella framsteg förlorade.
Jag skall fatta mig kort, eftersom jag vet att det finns vissa tidsbegränsningar, men man skulle naturligtvis kunna tala länge om samarbetet på området för säkerhet och försvar som en viktig del av vårt partnerskap.
Tiden är inne för Europa att bära sin rättmätiga del av säkerhetsbördan.
Det är bara det vi försöker att göra, dvs. att svara på de amerikanska betänkligheterna om att vi inte har vår del av ansvaret.
Som Natos generalsekreterare, Lord Robertson, mycket träffsäkert sade förra året, handlar detta inte om att Europa skall agera på egen hand, utan om att Europa skall göra mer.
En lämpligt finansierad och effektiv europeisk säkerhets- och försvarspolitik, kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att ge ett mycket större bidrag till den transatlantiska säkerheten.
Jag tycker att det som inger mest oro inom detta område är om vi skulle misslyckas med detta, inte att europeiska framgångar i detta sammanhang skulle reta upp Förenta staterna.
Låt mig för ett ögonblick återgå till meddelandet om stärkandet av de transatlantiska förbindelserna, som vi lade fram före påsk.
På många sätt var den samarbetsmetod som vi hittade på 1995 före sin tid, men vi vilar inte på våra lagrar och skulle naturligtvis avrådas från detta av dem som lagt till en sådan viktig parlamentarisk dimension till våra förbindelser.
Det skulle vara skäligt att säga att samarbetsmaskineriet under åren lopp blivit litet mer komplicerat än vad vi avsåg från början.
Vi behöver alltså se över strukturerna och förfarandena inom samarbetet - arkitekturen, om man så vill - och " rörsystemet " för våra förbindelser, för att se till att hela maskineriet i så hög grad som möjligt är inriktat på åtgärder och resultat.
Arkitekturen beskrivs som strategiska ämnen som utgör kärnan i den transatlantiska agendan.
Det är en stor kärna, eftersom förbindelserna är så pass omfattande.
Vi identifierade åtta sådana strategiska ämnen, allt från de framväxande internationella säkerhetsutmaningarna, globalisering och det multilaterala handelssystemet, till energifrågor, konsumentskydd, den digitala ekonomin och kampen mot brottslighet.
Dessa strategiska ämnen skall inte ses som ett urval av prioriteringar, utan i stället som övergripande principer som kommer att gälla under åtskilliga år, och tillhandahålla en ram för specifika frågor och prioriteringar som man skall ta itu med under en kortare tidsperiod.
I denna del av meddelandet behandlas de s.k.
NTA-strukturerna och den mångfald av sammanträden som äger rum inom dem på politisk och officiell nivå.
Vårt budskap är enkelt: färre sammanträden, mer innehåll och större politiskt ledarskap.
De första två har att göra med det senare, men vi vill ha politiska ledare på båda sidor av Atlanten för att fastställa de prioriteringar och utmaningar deras respektive förvaltningar bör ställas inför, och också för att ange tidsfrister för uppfyllandet av dessa utmaningar.
Detta kommer bara att ske om det finns verkliga frågor att ta itu med, och detta kommer bara att ske om vi gör sammanträdena mer fokuserade.
Det är ett ambitiöst mål.
Processen i samband med den nya transatlantiska agendan är som en supertanker, eller det är kanske bättre att kalla den ett fraktfartyg för blandad last.
Den kan transportera en stor och blandad last.
Vi måste se till att dess utformning blir strömlinjeformad, enkel och robust, för att säkerställa en smidig överfart och minsta möjliga underhåll.
Som ledamöterna förstår har jag under den senaste tiden tänkt mycket på den koreanska varvsindustrin och dess effekter för världshandeln.
När man står på manöverbryggan skall man inte vrida rodret för mycket från sida till sida, utan justera kursen med små men väl avvägda rörelser.
Låt mig avsluta där jag inledde.
Det transatlantiska bandet är enligt min mening vår viktigaste förbindelse.
Det är viktigt för Europeiska unionen och Förenta staterna, för att inte tala om för världen.
Det är naturligtvis så att vi inte alltid kommer att ha samma uppfattning.
Jag tänker inte bara på handelsfrågor, som alltid bör ses i det större perspektivet med de kolossalt stora handelsflödena, mer än 1 miljard US-dollar per dag, som främjar båda regionerna, utan också på mer grundläggande frågor som miljöskydd, som ministern uttalade sig om, och dödsstraff.
Det finns inga lätta svar, inga trollstavar, som kan avlägsna våra meningsskiljaktigheter.
När det gäller den stora majoriteten av frågor om vilka Förenta staterna och Europeiska unionen samarbetar, fastställer vi emellertid gemensamt den internationella agendan.
Genom att samarbeta över Atlanten kan vi föra fram våra intressen, våra länders och medborgares, och mer allmänt bidra till säkerheten i världen.
