# ID: svediakorp-gov413441
# author: Sichrovsky (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 498
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Ärade fru talman!
I den historia som skrivs om de senaste årens fredsförhandlingar i Mellanöstern saknas tyvärr de europeiska politikernas namn.
Den österrikiske förbundskanslern Bruno Kreisky var en av de första att uppmana de israeliska politikerna att inleda direkta samtal med Arafat.
Det som då togs för en ren utopi är i dag politisk verklighet.
Var finns då dagens europeiska Kreisky-mentaliteter?
Var finns visionerna, idéerna, kreativiteten och modet att göra något utöver de rent byråkratiska obligatorierna?
Europa har under de senaste åren försökt att vid sidan av de ekonomiska och politiska aktiviteterna i Mellanöstern överlåta rollen som politisk medlare till USA för att koncentrera sig själv på de rent ekonomiska frågorna i området.
Kanske har detta varit en reaktion på Europas kaotiska och icke-samordnade politiska hållning gentemot parterna i konflikten.
Ett av de största hindren för EU: s företrädare att inta en aktiv roll i fredssträvandena, är den till vissa delar obegripliga och pinsamt ensidiga skuldgivningen och de fördömanden man skyltar med.
Exempelvis är det helt obegripligt att det svenska utrikesdepartementet mitt under det svenska ordförandeskapet går ut med ett ensidigt och aggressivt fördömande av de israeliska våldsdåden efter ett besök i Israel och de autonoma områdena och därmed ger upp möjligheten att stödja EU: s medlarroll under det svenska ordförandeskapet.
Ingen kan på allvar ignorera den israeliska sidans önskan om fred.
Förre premiärministern Barak vågade sig längre med sina förslag än någon annan israelisk politiker.
Resultatet är dagens katastrofala situation.
Att ge den nya regeringen under Sharon ansvaret för detta, vilket nu har skett, gör bara EU-företrädarnas medlingsförsök svårare.
Europa måste äntligen begripa att det för envar inte bara handlar om vänner eller fiender i Mellanöstern.
Europas enda chans att bli tagen på allvar som medlare förutsätter ett enhetligt språk i utrikespolitiken, en neutral hållning gentemot konfliktpartnerna liksom att man utarbetar och förmedlar fredsförslag som går att genomföra.
Att helt enkelt förklara sig villig att stödja antingen den ena eller andra sidans krav är inte på långa vägar detsamma som att bedriva fredspolitik.
Frågor som palestiniernas rätt att återvända, Jerusalems eller Tempelbergets delning, problemet med bosättningspolitiken och den palestinska staten samt den israeliska befolkningens berättigade krav på trygghet måste diskuteras direkt av parterna i konflikten.
Våra åsikter i frågan är sekundära, om vi vill tas på allvar som medlare.
Allt detta kräver att vi har övertygande personligheter som företräder Europa och som tas på allvar av alla inblandade i Mellanöstern.
Jag kom direkt från ett besök i Israel hit till Strasbourg i går kväll.
Kanske har mina uttalanden färgats en aning av mina privata förbindelser.
Men tro mig, detta folk önskar sig fred på bägge sidor.
Det är vår uppgift att kunna samtala med båda sidor.
Det behöver inte nödvändigtvis göras av just de politiker som är aktiva i dag.
