# ID: svediakorp-gov413378
# author: Boudjenah (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 575
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kommissionär Lamy!
Ni betraktade initiativet " allt utom vapen " som en världspremiär.
Om det inom en snar framtid konkretiseras genom en kvalitativ och effektiv förbättring av levnadsvillkoren för de berörda befolkningarna, då blir det en premiär.
Tillåt mig emellertid att till att börja med ifrågasätta tidsplanen för detta initiativ, som äger rum några månader efter att förhandlingarna inom WTO tagits upp på nytt.
Det skulle vara beklagligt om detta förslag framför allt utnyttjas för att försöka ansluta samtliga utvecklingsländer till den europeiska ståndpunkten inom WTO.
Men jag återkommer till sakfrågan: Europa importerar sex gånger mer jordbruksprodukter från de minst utvecklade länderna än Förenta staterna.
Det motsvarar ändå bara 1 procent av all import till unionen.
Det säger något om omfattningen av den ansträngning som de rika länderna måste göra för att försöka återupprätta balansen i detta handelssystem i världen, som är mer än gynnsamt för dem.
Flera aspekter av detta initiativ oroar mig emellertid, och till att börja med avsaknaden av samråd med parlamentet och AVS-länderna vilka, på samma sätt som de gjorde i den partssammansatta församlingen, betonar att preferenssystemet till förmån för sockret exempelvis, och därutöver alla gemenskapsprotokoll, skulle kunna äventyras.
Det gäller även behovet av att samla påverkansstudierna för att bättra ringa in och ta hänsyn till den berättigade oro som uttrycks när det gäller möjlig negativ inverkan.
Vidare bör produkterna som är avsedda för industriländerna kunna garanteras minimipriser, som inte påverkas av kursförändringar, medan ekonomierna i de minst utvecklade länderna alltför ofta är beroende av den internationella miljön och beroende av en eller två basprodukter för sin export.
Diversifiering av produktionen måste slutligen aktivt uppmuntras särskilt som, och experterna inom FN bekräftar det, produktionskapaciteten försvagats under det senaste decenniet och industrier eliminerats på grund av konkurrensen från importen.
I Frankrike betonar exempelvis det högre rådet för internationellt samarbete erkännandet av de minst utvecklade ländernas rätt att skydda och stödja sin känsliga sektor, särskilt när det gäller livsmedelssäkerhet.
Men för att garantera denna livsmedelssuveränitet, uppnå avsevärda framsteg när det gäller att tillfredsställa befolkningarnas prioriterade behov och få tillgång till tekniken har de minst utvecklade länderna ett farofyllt och grundläggande behov av omfattande finansiering utifrån, och detta i en anda av samarbete som utvecklar deras produktionskapacitet.
Om det faktum att vi öppnar våra marknader för deras produkter alltså kan vara till hjälp för dem kan avregleringen av handeln bara utgöra en utvecklingspolitik.
Hur kan man egentligen klara av de grundläggande behoven när den ökande skuldbelastningen fortsätter att göra varje försök från dessa länder att investera i framtiden till ett misslyckande.
Skulden motsvarade 10 procent av BNP i utvecklingsländerna 1970 och den utgör nu över 40 procent, när det offentliga stöd som erhålls är lägre än det som betalas för skuldlättnaden.
Frankrike åtog sig därför vid den andra konferensen om de minst utvecklade länderna att betala 0,20 procent av sin BNP, men betalade i verkligheten endast 0,08 procent under 1999.
Man kan aldrig nog upprepa allvaret i den verklighet som uttrycks i siffrorna: hälften av alla människor överlever med mindre än två euro per dag, en av tre har inte tillgång till el, ett av tre barn lider av undernäring.
Det är alltså dags att lyssna på ...
(Talmannen avbröt talaren.)
