# ID: svediakorp-gov413242
# author: Goepel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 521
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Att begränsa de stödberättigande tjurarna till nittio djur per jordbruksföretag, en punkt i ert sjupunktsprogram, är inte någon lämplig lösning för att anpassa nötköttsproduktionen i Europeiska unionen till efterfrågan.
Det är oomtvistligt att boskapsuppfödningen på grund av konsumtionsminskningen i fråga om nötkött inte kan fortsätta som vanligt.
Men detta, herr kommissionär, får inte ensidigt belasta enskilda regioner.
Ty om vi på nytt vill tala om stödrättigheter kan detta inte - som föreslagits av kommissionen - ske genom en absolut begränsning, utan man måste finna en lösning som man kan begära av jordbruken.
Sturdy har redan påpekat detta.
Denna lösning kan man bara finna i samband med befintlig betesmark eller, vilket möjligen vore ännu bättre, kopplat till den arbetstid som används, alltså antalet anställda som motsvarar normen - jag vill betona anställda som motsvarar normen.
För övrigt hade vi denna diskussion - som ni kan erinra er - redan vid behandlingen av Agenda 2000 när det gällde organisationen av marknaden för nötkött.
Men när ni, kommissionär Fischler, i ett svarsbrev till ordföranden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling skrev - jag citerar ordagrant: " Det fanns bara en avvikelse från 90-bestämmelserna när det gällde tjurar i de nya delstaterna i Förbundsrepubliken Tyskland, och bortfallet torde nu också där leda till en strukturomvandling " - då misstolkar ni det faktum att enbart i dessa regioner antalet sysselsatta inom jordbruket under de senaste tio åren har gått tillbaka från 800 000 till dagens siffra 115 000 ".
Det, kära kommission, är en tillräcklig strukturomvandling!
Eller vill ni, sarkastiskt påpekat, kanske slutligen rent av lösa problematiken med nötkött i EU på bekostnad av dessa nya delstater i Östtyskland, varigenom dessa företag oundvikligen måste stängas?
Varför kan man egentligen inte tänka sig någon starkare begränsning av stödet som relaterar sig till djurtäthetsfaktorn räknat på grovfoderarealen?
Ni har räknat med en sänkning från 2,0 till 1,8.
Men jag skulle vilja ha något annat, varigenom även begränsningen av stödet till 90 djur skulle bli överflödig.
Föreställ er att man skulle överlåta det till jordbrukarens fria bedömning, hur mycket han vill minska sin besättning av nötboskap till ett maximalt bidragsberättigat tröskelvärde per hektar grovfoderareal.
För detta måste man dock garantera denna jordbrukare ytterligare en kompensationsbetalning som motsvarar sänkningen.
Det kunde man, analogt med vad som gäller frukt och grönsaker, kalla för träda i fråga om nötkött.
Ty även här betalar vi bidrag för icke-produktion, och detta i avsevärd omfattning.
Om vi på så sätt skulle kunna åstadkomma en minskning av nötköttssektorn, borde vi också belöna de företag som minskar sin djurbesättning på sådant naturligt sätt, i stället för att producera överskott, som man sedan inte skulle få någon avsättning för, utan eventuellt rent av måste behandla som avfall.
Herr kommissionär, kanske skulle ni kunna vänja er vid denna tanke.
Det måste ju inte ske genast!
