# ID: svediakorp-gov413189
# author: Lulling (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 455
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Europaparlamentet diskuterade i Strasbourg ett betänkande från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.
Enligt det föreslagna direktivet skall antingen producenten eller importören ansvara för det elektriska och elektroniska avfallet, som är i storleksordningen 16 kilo per invånare i de femton medlemsstaterna i Europeiska unionen, en mängd som, enligt prognoserna, kommer att fördubblas under de kommande tolv åren.
På grund av sin speciella situation har Luxemburg praktiskt taget inte några egentliga producenter, utan huvudsakligen importörer.
Distributionen av produkter är ofta organiserad så att en generalimportör är ansvarig för regionen Belgien-Luxemburg.
Denna importör befinner sig i allmänhet i Belgien och inte i Luxemburg.
Om Belgien skall göra en enda generalimportör ansvarig blir Luxemburg tvunget att göra en rad handlare ansvariga som denna generalimportör levererar till.
Parallellimport av produkter utanför de etablerade distributionsvägarna uppgår för övrigt till en betydligt högre andel i Luxemburg än i andra länder.
Härav följer att i Luxemburg är de handelsföretag som blir ansvariga i allmänhet små företag, och i vilket fall som helst företag av mindre storlek än i utlandet.
Denna speciella situation för Luxemburg innebär att särskild uppmärksamhet måste fästas vid att administrativt förenkla förvaltningen av de system för återvinning och förädling som skall genomföras.
Inom vissa områden är det därför att föredra att direktivet ger medlemsstaterna tillräcklig frihet för att genomföra anpassade lösningar.
Handeln, framför allt i stadsmiljö, förfogar ofta inte över lagerplatser för att lagra stora mängder avfall.
Det bör därför inte bli obligatoriskt att handeln skall ta tillbaka avfall, utan det bör förbli frivilligt.
Om handeln inte kan ta tillbaka avfallet måste andra system, exempelvis återvinningsstationer, stå till konsumenternas förfogande.
Kostnaderna för den obligatoriska återtagningen skulle för övrigt bli orimliga för ett stort antal handlare.
Direktivet gäller även finansiering av elektriska och elektroniska produkter som redan finns på marknaden när direktivet träder i kraft, och för vissa av dem existerar inte längre producenten.
Vissa apparater, som exempelvis kylskåp eller TV-apparater, har faktiskt en livslängd på i medeltal 20 år.
I direktivet bör det finnas möjlighet att låta medlemsstaterna välja vilka medel som skall användas för att finansiera återvinningen av dessa apparater.
Det skulle därmed bli möjligt att komma överens med staten om åtgärder för att exempelvis förmå konsumenten att kostnadsfritt lämna ifrån sig avfall som i dag ligger på vinden.
Denna typ av åtgärd har genomförts i länder som redan förfogar över ett system med kostnadsfritt återtagande.
(Inlägget kortades av i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
