# ID: svediakorp-gov413122
# author: Florenz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,643
# sentences: 88
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
Under de senaste frågorna har man ofta frågat mig: Varför behöver vi egentligen ett direktiv?
Är det resultatet av en EU-tjänsteman som är arbetsnarkoman eller en isolerad ledamot, som här vill ha ett direktiv, eller är det konsumtionen hos befolkningen i Europa, som under de senaste åren har ådagalagt ett utomordentligt engagemang när det gäller att köpa elektronisk utrustning?
Det är just det som är orsaken!
Vi har sex miljoner ton elektronikavfall i Europa varje år.
Ökningstakten ligger på mer än 3-4 procent, jag tror rentav den nu är 5 procent.
Vi förväntar oss om ungefär tio år exakt en fördubbling av elektronikavfallet.
Elektronikavfallet spökar runt i Europa, ligger på åkrar, ängar, i skogar, i diken och var det nu kan vara.
Det utgör inte bara en miljöfaktor, utan också en råvarufaktor, ty vi vet alla att det finns värdefulla beståndsdelar i datorer, som egentligen borde samlas in och på sikt införlivas i ett ordnat kretslopp och en återvinningskvot.
Därför tror jag att det är rätt att detta direktiv ser dagens ljus.
Detta är också särskilt viktigt därför att vi redan har tagit de första stegen i och med förordningen om gamla bilar, som skiljer sig från förordningen om elektronikavfall såtillvida som vi i fråga om förordningen om elektronikavfall har hundratusentals berörda företag.
I fråga om förordningen om gamla bilar rör det sig däremot bara om 50 eller 60 företag.
Därför är det mycket viktigt att vi när det gäller detta direktiv har en samstämmighet i kammaren och även med kommissionen, ty detta direktiv får effekter.
Och om det får effekter, då måste det också ha en styrande verkan.
Miljöpolitik får inte vara något självändamål, miljöpolitik måste ha ett mål.
Ett mål för miljön, men även för företagen, ty företagen är en beståndsdel av detta samhälle,
Vi arbetar i flera kategorier, inte minst därför att vi har tio olika materialströmmar, med olika kvoter som måste uppnås i återvinningen.
Men låt mig först säga något om de punkter där utskottet har gått på min linje, exempelvis i fråga om när detta direktiv skall träda i kraft, vilket inte bör ske först år 2005 eller 2006.
Mina barn skulle fråga mig varför jag egentligen åker till Bryssel, när resultaten av det jag gör uppnås först år 2006 eller när det nu blir.
Vi har sagt att medlemsländerna - när det parlamentariska förfarandet är avslutat - efter 30 månader skall låta orden följas av handling och låta detta direktiv träda i kraft.
Företagen skall 30 månader senare arbeta i enlighet med detta direktiv.
Jag tror att det är en riktig anvisning, som jag antar att kommissionen också kommer att hörsamma.
Kommissionen var aningen vag när det gällde målsättningen: Hur många kilo skall vi samla in varje år?
Vi kräver ett principiellt förbud mot att kasta sådant.
Några deltagare i diskussionen, i synnerhet från industrin, påstår att detta är ett vansinnigt förslag.
Jag vill påstå motsatsen.
Vi måste komma fram till att det är förbjudet att kasta en rakapparat i soptunnan, ty den hör inte dit.
Även om det är mycket enkelt, så har många inte begripit det.
Även de sjunkande styckpriserna förbjuder att vi i framtiden fortfarande skall ha mängder på drift.
Vi måste koncentrera dem för att sänka kostnaderna för återvinning.
Därför har vi föreslagit ett förbud mot att kasta sådant avfall och en bindande kvot om sex kilo per person och år, och inte en icke-bindande kvot, som kommissionen föreslagit.
Jag tror att detta är ett steg i rätt riktning.
Vi har också utarbetat preferenser för handeln.
Vi är alla helt införstådda med att man inom handeln, när man säljer en apparat, också måste ta tillbaka den.
Men vi vet också - åtminstone de som någon gång har arbetat inom kommunfullmäktige någonstans - att handeln har mycket begränsat utrymme i städerna och inte har kapacitet att bygga en liten, eventuellt också explosionsskyddad hall, för att där lagra gamla tv-apparater.
Vi föreslår att slutförbrukaren får lämna in sin apparat helt utan kostnader.
Men apparaten måste inte automatiskt hamna hos handeln.
Inom handeln är man visserligen ansvarig, men konsumenten kan också gå direkt till den allmänna insamlingsanläggningen.
Jag tror att detta är ett bra alternativ för att skydda handeln, ty om vi betungar den med höga byggkostnader, kommer man mycket snart att flytta ut på landsbygden.
Men det är just där som vi inte vill ha den, om vi vill att våra städer skall vara attraktiva.
Det är en viktig punkt, som tyvärr alltför ofta förbises.
Vi tror att producenternas ansvar och direktivets ikraftträdande inte skall få effekt först efter fem år, utan redan trettio månader efter ikraftträdandet, tillsammans med en frivillig kostnadsöverföring för historiska produkter.
Yrkesmän vet vad historiska produkter är: Det handlar om utrustning som redan nu är i omlopp, delvis " föräldralösa produkter ", där vi inte längre vet var de kommer från, om företagen gått i konkurs eller om några stora koncerner har släppt ut apparaterna på marknaderna kort före jul, för att därigenom försvåra livet för de medelstora företagen.
Mina damer och herrar, dessa historiska produkter måste finansieras kollektivt.
Det går inte på annat sätt.
Den som tror att man skulle kunna finansiera även historiska produkter individuellt, han drömmer.
Jag tror ändå att det när det gäller ny utrustning är klokt att räkna med individuell finansiering.
Naturligtvis kan det finnas undantag på vissa områden, där detta inte är möjligt.
Men jag skulle gärna vilja belöna dem som anstränger sig och utvecklar produkter som senare kan återvinnas ekologiskt.
Detta är de styrinstrument vi har.
Det handlar alltså inte om bestraffning, utan om belöning.
Och här skulle jag också vilja komma med ett önskemål till rådet, som sitter framför mig.
Ta upp denna idé och arbeta i rådet för en preferens med individuell finansiering.
Det finns naturligtvis också några punkter som inte antogs av mina vänner i utskottet, eller som jag är negativ till.
Jag tror att utskottet har siktat för högt när det gäller återvinningskvoten.
Fru kollega, det är en enkel sak att i parlamentet höja en kvot från 40 till 50 procent.
Det är ungefär det lättaste som finns.
Men att organisera de faktiska avfallsströmmarna, att gå in på marknaden för avfallsströmmar och ge företagen marknadsekonomiskt tillträde till dessa avfallsströmmar, där ligger det helt avgörande problemet.
Därför är kommissionens förslag till en initial kvot helt förnuftiga.
Jag tror att vi bör bibehålla kommissionens kvot och inte tillämpa de överdrivna kvoter som vi fick majoritet för i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
I fråga om armaturer har vi en tvist.
Den som har hand om detta talar just med andra inblandade om det.
Jag tror att armaturer bör ingå i detta direktiv, men utan kvotering.
Ty det finns inte något enda dokument som handlar om hur isärmonterade och finfördelade lampor kan återvinnas och, framför allt, återanvändas.
Jag vill inte initiera ett direktiv, utan att veta vilka effekter det får.
När vi efter tre år har erfarenhet av det, bör vi sätta en kvot för armaturer.
Här har kommissionen enligt min åsikt kommit med ett bra förslag.
Vi skall gärna följa detta förslag.
Ett tvisteämne i kammaren är frågan från och med när producenten skall överta kostnaderna.
Kommissionen har föreslagit - och rådet har samma åsikt - att producenten måste ta tillbaka sina produkter från och med insamlingsanläggningen och bära kostnaderna för det.
Jag stöder detta initiativ.
Jag stöder det också därför att det finns vissa kolleger som anser att företagen snart också borde hämta tandborsten i badrummet.
Jag har tre barn, och mina barn har också ett moraliskt ansvar att ta en apparat, en dator, en radio eller vad det nu kan vara till ett särskilt ställe när de slutat fungera, och lämna dem där i vederbörlig ordning.
Jag tror inte att vi får bedriva en politik där alltid en tredje part är ansvarig, och aldrig man själv.
Slutförbrukaren skall alltså gratis kunna lämna apparaten hos sin handlare, när han köper nytt skall han rent av kunna låta hämta den.
Men han har också ett ansvar när det bara skall lämnas bort.
Då måste han åka in till stadens centrum med det.
Det håller jag fast vid.
Ni kan kalla det konservativt.
Jag tror att det här är fråga om en viss uppfostringsaspekt.
Jag kan erinra mig att vi här i kammaren passionerat diskuterade slit-och-släng-mentaliteten.
De som då ropade högst, är inte kvar längre, eller de är här men säger ingenting längre.
Slit-och-släng-mentaliteten är en viktig faktor, som i fråga om finansieringen dock också måste spela en viss roll.
Vi har hört en mängd intressanta förslag på detta område.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor är ett heterogent utskott.
Men det bidrar på ett värdefullt sätt till att detta parlament, som inte är något " normalt " parlament, spelar en allt större och viktigare roll som ett " normalt " parlament.
För detta vill jag tacka alla kolleger och deltagare så hjärtligt.
(Applåder)
