# ID: svediakorp-gov413118
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,767
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag vill börja med att gratulera föredraganden von Wogau och tacka alla talare för deras yttranden och deras bidrag till debatten.
Kommissionen har alltid uppskattat - sedan år 1993, när de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken sattes igång - det ständiga intresse som parlamentet har visat för den här debatten.
Parlamentet har spelat en grundläggande roll när det gäller att bevara ett sammanhang mellan kommissionens rekommendationer och genom detta kan vi undvika att de senare tunnas ut i debatten i rådet.
Jag vill särskilt tacka för bidraget om de allmänna riktlinjerna för detta år.
Resolutionen är mycket klar och konkret, den har inverkan på specifika aspekter, och jag har en känsla av att det finns en stort mått av samstämdhet mellan parlamentets rekommendation och kommissionens förslag även om - vilket jag kommer till senare - det även finns meningsskiljaktigheter om vissa konkreta punkter.
Det är sant att de allmänna riktlinjerna för detta år är de sista innan införandet av sedlar och mynt i euro, vilket också von Wogau betonade, men faktum är att när vi talar om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken talar vi inte enbart om euroområdet, som Randzio-Plath sade, utan om hela Europeiska unionen, vilket innebär att vissa saker kommer att förändras, större uppmärksamhet kommer att ägnas åt de länder som är direkt delaktiga i euron - och i det här sammanhanget spelar naturligtvis eurogruppen en grundläggande roll - men riktlinjerna tillämpas dock fortfarande övergripande för hela unionen.
När kommissionen lade fram sina rekommendationer om de allmänna riktlinjerna för år 2001, informerade jag utskottet för ekonomi och valutafrågor om den generella inriktningen för de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken för detta år.
Eftersom en del av dessa frågor har tagits upp igen under loppet av dagens debatt vill jag kommentera dem ännu en gång.
För det första, de nya allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken skiljer sig, enligt min mening, från de föregående i en grundläggande aspekt eftersom de svarar mot besluten från toppmötet i Lissabon.
När det gäller vissa av de aspekter som definierades vid toppmötet i Lissabon kan man diskutera om de bör vara mer balanserade eller inte.
Weiler nämnde till exempel de sociala aspekterna och tog upp frågan om huruvida de är tillräckligt beaktade eller inte.
Enligt min åsikt har de sociala aspekterna det utrymme som de bör ha i allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken.
De sociala aspekterna tas naturligtvis upp mer detaljerat i andra handlingar i Europeiska unionen, och enligt min åsikt hör inte dessa aspekter hemma i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, utan hör snarare till de allmänna riktlinjerna om sysselsättningen, till exempel.
Det är även sant att den nya modell som fastställdes vid toppmötet i Lissabon och debatten i Europeiska rådet om två nyckelfrågor för utarbetandet av den ekonomiska politiken har medfört att tidsfristerna för utarbetandet av denna handling förkortades, vilket även har drabbat Europaparlamentet.
Von Wogau, och även den ansvarige för utskottet för sysselsättning, har uttryckt klagomål om att det inte finns tillräckligt med tid för att gå djupare in på vissa frågor.
Det är sant, och vi kommer i den mån det är möjligt att försöka övervinna problemen med kalendariet, men det står klart att det kommer att bli svårt, på grund av de åtaganden som vi påtagit oss, eftersom de begränsar tidsmarginalerna för den senare debatten.
Vi kommer nu att gå in djupare på ämnet.
Men innan vi gör det, vill jag kort kommentera samordningen av den ekonomiska politiken.
Gasòliba i Böhm och Berès nämnde samordningen, Doyle tog särskilt upp den, och ytterligare några talare.
Enligt vår åsikt bör den ekonomiska politiken huvudsakligen samordnas genom de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som är nyckeldokumentet för denna samordning.
Stabilitetspakten måste även beaktas i detta dokument, men den får inte under några förhållanden ses som den enda tillräckliga faktorn för att samordningen av den ekonomiska politiken skall kunna utvecklas och gå framåt på ett korrekt sätt.
Så viktig är den handling som vi diskuterar i dag.
Vi måste innefatta alla faktorer i de allmänna riktlinjerna.
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och samordningen kommer naturligtvis att diskuteras - samordningen kommer att diskuteras mer ingående längre fram - och detta kommer att ge oss möjligheter att göra korrigeringar i framtiden.
Jag vill emellertid särskilt ta upp en punkt som har gett upphov till vissa kommentarer från Berès och Doyle om det irländska problemet.
För det första; att tala om sanktioner i det irländska fallet stämmer inte överens med verkligheten, även om jag förstår att detta språkbruk är attraktivt för pressen.
Vad rådet har antagit (inte kommissionen) är ett beslut om en särskild rekommendation, eftersom det finns inkonsekvenser mellan den godtagna budgetpolitiken i jämförelse med den budgetpolitik som förs av en medlemsstat.
I sitt betänkande tar von Wogau upp den större eller mindre omfattning åtgärder som ett land som ingår i den monetära unionen kan vidta.
Enligt min åsikt innebär en sådan valmöjlighet uppenbara risker.
Om endast de stora länderna är skyldiga att uppfylla de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, tror jag att detta till slut kommer att leda till allvarliga motsägelser i vår modell.
Den europeiska modellen kännetecknas just av att alla länder, stora som små, har samma rättigheter och skyldigheter, och jag anser att man måste agera sammanhängande med den allmänna principen.
När det gäller de stora utmaningarna har vi klargjort hur vi kommer att ta itu med dessa.
Vi hänvisar till tre olika valmöjligheter: för det första vill vi på kort sikt upprätthålla den ekonomiska expansionen; vi vill öka vår tillväxtpotential på medellång sikt, och på lång sikt vill vi ta itu med problemet med den åldrande befolkningen.
Jag kommer kort att ta upp dessa.
När det gäller den ekonomiska expansionen är våra framtidsprognoser mer optimistiska än andras.
Vi vet hur den europeiska verkligheten ser ut och vi anser att den stabila utvecklingen av den inre efterfrågan gör att vi kan vara relativt optimistiska, vilket inte betyder att vi har slutat att oroa oss för den osäkerhet som råder i andra länders ekonomier, och då i synnerhet när det gäller vissa nya uppgifter - vilka ni har nämnt - om den ekonomiska situationen i Förenta staterna.
Dessa frågor måste vi naturligtvis vara medvetna om.
Hur som helst var vår utgångspunkt en upphämtning, en " V ", av Förenta staternas ekonomi och vi hoppas att vi kommer till den punkten.
Den stora frågan är om den europeiska ekonomins situation, vilken påverkas av den externa situationen, kan rättfärdiga att vi ändrar den politik vi har tillämpat hittills.
Enligt kommissionens åsikt, nej.
Vi anser att den fortfarande höga tillväxten i Europa bör göra det möjligt för oss att även fortsättningsvis satsa på den grundläggande tanken att fortsätta arbetet med att konsolidera budgetunderskotten och minska de offentliga skulderna.
Jag håller inte med dem som menar att dessa faktorer inte har positiva effekter för sysselsättningen, det räcker med att se hur sysselsättningen har utvecklats i Europeiska unionen under de senaste åren för att konstatera att denna politik har gett goda resultat; vilket även lönepolitiken, som har följt tillväxten och inflationen under dessa år, har gjort.
Jag anser att vi under de senaste två åren har kommit långt när det gäller att minska arbetslösheten och vi måste fortsätta på samma väg.
När det gäller vårt mål på medellång sikt, att öka tillväxtpotentialen, är detta utan tvivel något som vi alla har som mål.
När allt kommer omkring handlar det om att uppnå de bästa resultaten av den ekonomiska tillväxten i fråga om sysselsättning och tillväxt.
I det fallet anser vi att den grundläggande frågan naturligtvis är att förbättra våra befolkningars arbetskapacitet och sysselsättningsnivå; men för kunna göra detta är det viktigt att vi fortsätter framåt med de strukturella reformprocesserna, såväl av marknaderna som av arbetsmarknadssystemet.
Vi får naturligtvis inte glömma bort - och några av er har tagit upp denna fråga - övergången till kunskapsekonomin och behovet av att investera i forskning och utveckling och i ny teknik, men det vi måste även investera i den offentliga sektorn.
Kommissionens ståndpunkt har alltid varit mycket klar i den här frågan.
Vi anser att investeringar i den offentliga sektorn är lämpligt och följdriktigt, men dessa måste vara förenliga med våra övergripande skyldigheter i fråga om budgeten.
Till sist vill jag särskilt nämna behovet av att ägna mer uppmärksamhet åt den hållbara utvecklingen och särskilt åt miljön.
I de allmänna riktlinjerna för innevarande år finns det en konkret referens om den här punkten och nästa år efter toppmötet i Göteborg kommer vi säkert att innefatta ytterligare faktorer när det gäller de här punkterna.
Om de allmänna riktlinjerna i den sista delen, den som handlar om åtagandena på lång sikt, anser kommissionen fortfarande att problemet med den åldrande befolkningen är av absolut grundläggande vikt.
Detta är ett problem som till slut kommer att drabba alla medlemsstater när det gäller skuldfrågan, och detta är följaktligen något som vi måste ta med i beräkningen.
Vi är medvetna om att problemet inte enbart kan lösas med en minskning av de offentliga skulderna och detta är ett positivt steg.
Vi anser att man måste göra fler saker, såväl när det gäller pensionssystemen som att öka sysselsättningsnivån i de olika länderna.
Enligt vår åsikt handlar det naturligtvis inte om ett problem om allmänna riktlinjer från år till år, utan om ett problem på lång sikt; men vi måste ändå innefatta det i de särskilda hänvisningarna i de olika årliga rapporterna.
Dessa var de frågor jag ville kommentera i dag.
Jag tackar parlamentet och von Wogau för deras bidrag och hoppas att slutresultatet blir att de allmänna ekonomiska riktlinjerna tillför det vi alla har som mål: en högre tillväxt i Europa, en högre hållbar tillväxt, en tillväxt som dessutom sker genom en samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik, i vilken medlemsstaternas nationella ansvarsbefogenheter naturligtvis respekteras i enlighet med vad som fastställs i fördraget.
