# ID: svediakorp-gov413106
# author: Ainardi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 545
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna är fyllda av unionens vanliga trossatser, där en minskning av skulden prioriteras.
Det handlar framför allt om att minska de offentliga och sociala utgifterna.
Betänkandet från von Wogau går i samma riktning.
Det finns här en självtillfredsställelse som jag finner ganska förvirrande, inför den vikande konjunkturen och vägran att fundera över vilka villkor som bör uppfyllas för att ingå i en hållbar utveckling.
Den aviserade ambitionen är att rätta sig efter stabilitetsprogrammet.
Målsättning nr 1 för Europeiska centralbanken är prisinstabiliteten.
Europeiska centralbanken vägrar fortfarande att sänka räntorna, eftersom den är besatt av faran med inflationen, som fortfarande är möjlig, och chefen för Bundesbank erinrade nyligen om att Europeiska centralbanken vare sig är ansvarig för tillväxten eller sysselsättningen.
Man erinrar om ambitionen med en mer konkurrenskraftig och mer dynamisk europeisk union, en lovvärd målsättning, men förslagen om de medel som skall utnyttjas för detta ligger fortfarande inom trossatsområdet: anpassa pensionssystemen genom att ta hänsyn till budgetrestriktioner, utnyttja möjligheterna att minska utgifterna inom alla områden, vilket anständigt innebär till förmån för den allmänna opinionen, skapa de mest gynnsamma investeringsvillkoren beträffande arbetsmarknaden.
Och naturligtvis den eviga grädden på moset: avreglera de sektorer som ännu inte avreglerats.
Ingenting om skyldigheten till tjänster i allmänhetens intresse på gemenskapsnivå.
Kort sagt, man fortsätter att tillämpa samma recept vars konsekvenser man känner till, det är den antiinflationistiska trosbekännelsen, prioriteringarnas prioritet.
I betänkandet tvekar man inte att betona de framsteg som gjorts när det gäller att minska arbetslösheten i vissa medlemsstater, genom att understryka behovet av att fortsätta reformen av arbetsmarknaderna.
Det skulle vara bra att titta på vilka slags nya arbetstillfällen det handlar om, oftast tillfälliga.
Hur kan man eftersträva resultat när det gäller sysselsättningen och samtidigt fullständigt bortse från de stora europeiska koncernernas strategi; de gör stora vinster men avskedar samtidigt ett stort antal anställda i konkurrensens namn med blicken fäst vid de finansiella kriterierna.
När det handlar om trovärdighet för den europeiska sociala modellen möter man stor tvekan att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda de anställda.
Ingenting om den sociala politik som krävs för att öka tillväxten.
Ingenting om företagens sociala ansvar.
Inte heller denna gång ingår den ekonomiska politik som läggs fram på detta sätt i ambitionen med en hållbar utveckling, vilket skulle förutsätta dynamiska offentliga investeringar, en organisation av marknaden med starka industriella ambitioner.
Kapital finns.
Man måste snarast reglera verkligheten på finansmarknaden.
Det är anledningen till att min grupp, i anslutning till detta betänkande, återkommer till unionens ekonomiska politik med förslaget att inrätta en skatt på spekulativa transaktioner för att kontrollera dem, för att minska deras volatilitet och framför allt för att ta fram resurser som kan investeras på det sociala och miljömässiga området.
Detta betänkande, och unionens situation i allmänhet, visar ännu en gång att unionens politiska, ekonomiska och sociala val skulle tjäna på att förberedas inom ramen för ett verkligt demokratiskt förfarande, som skulle upprättas i respektive land, efter ett omfattande medlingsförfarande i det civila europeiska samhället.
