# ID: svediakorp-gov413091
# author: Reding (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,408
# sentences: 128
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Mycket har sagts, och sagts på ett bra sätt.
Jag skulle ha önskat att många ministrar var här för att lyssna till det som parlamentet hade att säga om frågor som det europeiska överskottet, respekten för subsidiariteten, samtidigt som man bedrivit en europeisk politik.
Jag tror att det skulle ha varit mycket viktigt att ministrarna med egna öron lyssnar till det som de folkvalda har att säga.
Jag skulle först av allt vilja tacka Perry för hans betänkande om vitboken.
Vitboken är från 1995.
Det är länge sedan!
För revolutionen, kära föredragande, om den har ägt rum så skedde det förra året, under de senaste 12 till 15 månaderna, efter Lissabon egentligen.
Och sedan 1995 har de idéer som lagts fram, huvudsakligen av Europaparlamentet - jag ger Doris Pack rätt: initiativtagaren till hela denna politik var utan tvivel Europaparlamentet - dessa idéer har alltså, åtminstone delvis, omsatts i praktiken.
Erkännande av kompetens: jag vet att mycket återstår att göra, men de akademiska poängen vid universiteten börjar fungera.
Rörligheten: jag vet mycket väl att vi i praktiken inte har kommit så långt, men det fattades ett beslut i Nice om rörligheten.
Vi har konkreta saker nu, vilket är mycket bättre än det fåtal stora idéer som vi kunde tillkännage för fem, sex eller sju år sedan.
Språkkunskaper: saker och ting rör på sig i våra medlemsstater, tack vare bl. a.
Europeiska språkåret, inom vars ram alla diskuterar, kommunfullmäktige, elevernas föräldrar, lärarna själva.
Frågan ger upphov till en störtflod och man kan därför hoppas att denna störtflod också kommer att märkas i vår dagliga undervisning.
Investering i utbildning: jag lämnar den till subsidiariteten och jag instämmer i beklagandet från de parlamentsledamöter som säger att de vackra orden borde följas av budgetmedel.
Men det råder inga som helst tvivel om att de flesta av idéerna från 1995 i dag håller på att genomföras och att vi förfogar över en verktygslåda för att få dem att gå framåt.
Jag är därför inte lika pessimistisk som många av parlamentsledamöterna på detta område, för jag har sett och känt att situationen utvecklats sedan toppmötet i Lissabon.
Det har skett en grundläggande förändring som naturligtvis är för långsam, men saker och ting rör åtminstone på sig och det är redan ett mycket stort steg framåt.
Livslångt lärande: ja, under 1996 togs de första stegen i frågan.
Jag lade fram min text om det som Maes kallar: " leva genom lärande ", det skulle vara underbart att kunna tillämpa det, men det är inte kommissionen som skall tillämpa livslångt lärande i våra medlemsstater, eller i våra regioner.
Kommissionen kan uppmuntra, knuffa på, den kan ge idéer, men tillämpningen på fältet är förbehållen våra utbildningsministrar, fackföreningar och arbetsmarknadens parter.
Det finns ett helt nytt informellt system för lärande att skapa i de flesta av våra medlemsstater.
Och, kära kolleger, jag vill påstå att under ytterligare tio år kommer vi att tala om livslångt lärande och vi kommer sannolikt att ta små steg framåt, men vi kommer inte att finna någon definitiv lösning på problemet.
Informationstekniken: jag skall återkomma till den i detalj, men även här har det hänt enormt mycket alltifrån framhävandet av ett problem till medvetenheten om att det krävdes konkreta åtgärder.
Titta på Netdays Europa, titta på E-scolas.
E-scolas är naturligtvis i dag inte fler än tusen.
Det skulle behövas femtusen, tiotusen, hundratusen, det vet jag mycket väl.
Men dessa tusen skolor representerar erfarenheten på fältet.
Jag skulle vilja tacka inte bara Europaparlamentet, som får saker och ting att gå framåt, utan även alla människor som arbetar på fältet, med stor idealism, ofta ensamma, med mycket begränsade medel, och som satsar hela sitt hjärta eftersom de tror på framsteg.
De är fantastiska och jag tycker vi skall tacka alla dem som på fältet hjälper oss att omsätta våra idéer i praktiken.
Handlingsplanen eLearning bidrar också till att situationen utvecklas.
Jag har redan sagt det och jag upprepar det: man bör lära sig sina grannländers språk utöver sitt modersmål.
De som inget gör börjar få dåligt samvete.
Det är alltid en början!
Vi skall inte sluta upp med att underhålla detta dåliga samvete.
Vissa kolleger har talat om subsidiariteten.
För mig är uppfattningen om subsidiariteten mycket tydlig.
Jag respekterar den, men jag vill skapa ett europeiskt mervärde, med uppkoppling, informationsutbyte, spridning av goda tillämpningar.
Kära kolleger!
Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på analyserna av kvaliteten på undervisningen i grund- och gymnasieskolan.
Det är en revolution!
Skulle ni ha kunnat föreställa er 1995 att ministrarna skulle ha godtagit att en utlänning kommer till dem för att se hur långt de kommit när det gäller undervisningskvalitet?
Nej!
I dag görs det.
Systemet är ännu inte fulländat, men jämförelserna gör det möjligt för ministrarna att se var deras fördelar och brister finns, och de kommer att anstränga sig för att lösa dessa brister.
Ekonomiska bestämmelser: Vitboken innehöll inga.
Trots detta har vi utarbetat ett imponerande antal pilotprojekt, som vi finansierat och som ofta legat till grund för reformer på fältet.
Kommissionen har hela tiden under de senaste åren velat spela rollen som kuvös för idéer, en drivande roll.
Jag skall i detta sammanhang nämna skolorna med enskild läroplan eller den europeiska volontärtjänsten.
När det gäller skolorna med enskild läroplan var jag tveksam.
Jag besökte dem och blev förtjust.
De syftar inte till att ersätta utbildningen, utan att lösa sociala problem och resultaten är utmärkta.
Personalen är mycket engagerad, utbildarna tror på sin uppgift och räddar ungdomar.
Det är verkligen fantastiskt.
Projektet har nyligen utvärderats, herr Perry, och resultatet kommer att överlämnas till parlamentet.
Utvärderingen visar på den stora framgången med pilotprojektet och de tretton skolorna.
Andelen misslyckanden ligger bara på 6 procent, medan andelen misslyckanden i institutioner eller liknande initiativ normalt ligger mellan 30 och 50 procent.
Ni ser alltså att framsteg verkligen sker och jag skulle i vilket fall som helst vilja att detta system som visat sig så framgångsrikt inrättas i fler medlemsländer.
De målsättningar som utformades i vitboken återfanns i Luxemburgprocessen, i Cardiffprocessen liksom i den sociala dagordningen.
Som ni vet deltar numera utbildningsministrarna i debatterna om de sociala frågorna, på samma sätt som socialministrarna och Ecofin.
Det är ett enormt framsteg, som inte haft några återverkningar ännu, men det faktum att man är närvarande och tillför något är grundläggande.
Utbildningsministrarnas åsikt uttrycks i de krav som lagts fram för Europeiska rådet.
Men det åligger oss, kära kolleger, att fastställa de nya prioriteringarna, inleda fleråriga program, starta nya debatter och skapa nya utmaningar.
Jag tror att vi är på rätt väg och vi har all anledning att vara både positiva och optimistiska.
Detta bör inte få oss att tro att vi uppnått allt redan.
Det är långt ifrån fallet.
Men maskinen är ändå igång och framsteg har gjorts.
År 1995 fanns det bara stora idéer och inga konkreta åtgärder på fältet.
Nu går vi framåt.
Jag skulle nu vilja säga några ord om Bologna.
Vid det första rådet (utbildning) som jag deltog i, kunde jag konstatera att Bologna bara var föremål för ett mellanstatligt förfarande.
Jag uppnådde att man införlivade det i gemenskapsramen genom att ansluta kommissionen till processen, tillsammans med ministertrojkan.
Inom ramen för det svenska ordförandeskapet erkänner jag att tidpunkten nu kommit för att genomföra nya framsteg, och jag är övertygad om att ministerkonferensen i Prag kommer att möjliggöra detta.
Jag har redan tagit kontakt med det belgiska ordförandeskapet - för även där finns det en uppföljning - för att fortsätta på denna väg.
Vi förväntar oss nu att ministerkonferensen i Prag och sedan det belgiska ordförandeskapet tar över stafettpinnen.
Kära kolleger!
Jag kan mycket väl tänka mig att Europaparlamentet förbereder ett initiativbetänkande, exempelvis efter Prag.
Man kan inte alltid vänta på att kommissionen utarbetar en rapport för att reagera.
Parlamentet har en egen initiativrätt.
Använd den för att göra er röst hörd!
När det gäller betänkandena om " eLearning " från Alavanos och Mauro vill jag tacka parlamentet, föredragandena och utskotten - som har varit många om att samarbeta - för det stöd de givit mig i ärendet redan från början.
Alavanos och Mauro har utfört ett fantastiskt arbete: Alavanos före och Mauro under tiden.
Detta är grundläggande, för även här har processen hjälpt oss mycket vid avgörande tillfällen när det handlat om att utforma konceptet med " eLearning ", direkt efter Lissabon, liksom åtgärdsprogrammet " eLearning ", direkt efter det senaste Europeiska rådet.
Jag skulle åter vilja ta upp de tre grundläggande budskap som inte bara lagts fram av föredragandena utan även diskuterats av parlamentsledamöterna.
Den första principen gäller tillgång för alla.
Ni vet mycket väl att planen " eLearning " direkt efter toppmötet i Lissabon ledde till olika initiativ i vissa medlemsstater för att installera datorer i klassrummen.
Men en dator i ett klassrum är inte ett mål i sig.
En dator är bara en maskin, ett verktyg.
En dator skall kunna användas, att den finns betyder inte att den används.
Man får därför aldrig, enligt min uppfattning, skilja verktyget från den person som använder det.
Kort sagt: ja till utrustning i skolorna, men det behövs mer, ja till utrustning i skolorna, men ja också till telematikcentrum i våra kommuner, för det är inte bara de som går i skolan som skall vara delaktiga i vårt datasamhälle.
Det finns också de som har slutat skolan.
Utbyte av vetenskaplig information, utökning av bibliotekens tjänster, inrättande av ett europeiskt nät för tillgänglig undervisning, särskilda tjänster, är alla grundläggande åtgärder för att bekämpa social utslagning.
Och social utslagning kommer det också att bli om man för att ge större tyngd åt statistiken nöjer sig med att installera datorer utan att ge lärarna lämplig utbildning.
Jag är mycket uppmärksam på rapporten om kvinnor och särskild utbildning som skulle behövas, med tanke på deras helt annorlunda synsätt på tekniken.
Jag tror att man måste ta hänsyn till det.
Vi måste också utbilda våra lärare.
Vi har talat mycket om det den senaste tiden.
Lärarna är nyckeln till att eLearning lyckas.
Men de flesta av dem är inte rustade för att använda datorerna, för att se till att dessa datorer, dessa programvaror, detta innehåll blir ett pedagogiskt stöd.
Det är nödvändigt att inskärpa i deras sinnen att man kan undervisa på annat sätt med den nya tekniken.
Jag skulle i det hänseendet vilja återge det som sagts av Rocard, föredragande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, som funnit stort gehör för tanken att man radikalt bör omorganisera undervisningen, lokalerna, tiderna och innehållet.
Vi står inför en ny värld och vi är inte många som inser vad det innebär.
Jag skulle här vilja säga att denna nya värld inte bara går via ett deltagande i den offentliga servicen utan även via ett ansvarstagande inom industrivärlden.
Det är anledningen till att jag i förra veckan arrangerade det första toppmötet om eLearning i Bryssel, i partnerskap med den privata och offentliga världen.
Det var ett utmärkt toppmöte eftersom det resulterade i fantastiska utbyten och samtidigt gjorde klart att den privata sektorn och företagen måste ta ansvar för den savoir-faire som finns på området.
Det idealiska skulle naturligtvis vara att åstadkomma en symbios mellan dessa två.
Om de politiska besluten måste fattas av de politiskt ansvariga, kan genomförandet mycket väl vara resultatet av en symbios mellan den privata sektorns kunnande och det pedagogiska kunnandet inom den offentliga sektorn.
Om dessa två förenas kan det bli mycket effektivt.
Idén har väckts och jag hoppas att den kommer att följas av konkreta åtgärder på fältet.
Genom detta återknyter jag till ett annat ämne.
Ja, Europa visar vägen, men det är inte i ett elfenbenstorn i Bryssel som dessa teorier kommer att omsättas i praktiken.
Det sker i våra regioner, i våra städer och samhällen.
Den metod som bör användas är bottom up: med andra ord de politiska besluten måste fattas någonstans, men de måste omsättas i praktiken inte uppifrån och ned utan på fältet.
Alla bidrag till att inleda konkreta projekt på fältet är välkomna.
Som ni ser, kära kolleger, står vi inför ett stort äventyr.
Det rör på sig överallt, inte alltid i rätt riktning.
Men man tar också lärdomar.
Man har ibland bett mig om mer konkreta åtgärder, men det finns redan mycket konkret på fältet och inte bara sedan ett år.
De konkreta åtgärder som genomförts inom ramen för våra program Sokrates och Leonardo har ju lett till en mängd saker som man i dag finner i utbildningssystemen.
I grunden fanns dessa program som ni ville ha, för vilka ni - tillsammans med kommissionen - krävde och fick seriös finansiering och som trots alla administrativa problem, som ni regelbundet rapporterar om, är positiva.
Kära kolleger!
Vi har alltså redan sett rätt i flera år.
Vi går tillsammans i rätt riktning, vi tar jättekliv framåt och mycket snabbare än man någonsin vågat hoppas för två eller tre år sedan.
Det finns några små problem här och där.
Låt oss ta oss an dessa tillsammans, men optimistiskt, för saker och ting blir verkligen bättre.
