# ID: svediakorp-gov413085
# author: Van Brempt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 733
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger, käre kommissionär!
Det är ingen tillfällighet att vi här i dag håller en gemensam debatt om ett antal väldigt viktiga betänkanden.
Det är inte alls någon tillfällighet, då allt detta har att göra med frågan: tar vi ny ansats eller inte?
Vad är det som det handlar om?
I Lissabon togs flera viktiga beslut med ett antal konkreta målsättningar.
Frågan är nu, kommer vi att kunna uppnå även dessa målsättningar?
Det är det som dagens debatt handlar om.
Låt mig först komma med två kommentarer, två punkter som jag anser vara beklagliga.
För det första saknar jag, fullt begripligt, debatten om det livslånga lärandet.
Den kommer senare, och parlamentet skall också få säga sitt om det, men jag saknar den eftersom konceptet livslångt lärande egentligen är ett mycket viktigt koncept som måste vara överordnande för de ämnen som debatteras här ikväll.
Jag saknar den debatten.
Jag saknar också länkarna till konceptet ett livslångt lärande i flera av betänkandena.
Detta är begripligt med tanke på timingen.
Min andra punkt är mycket mindre begriplig, och jag återkommer snart till den.
Det är dock märkligt att vi här håller en debatt om utbildning, och att vi inte med ett enda ord nämner Bolognaförklaringen kvällen före toppmötet i Prag.
Vi har helt enkelt inget att säga om detta, eller hur?
Låt mig helt kort återgå till ett antal betänkanden som ligger framför oss.
Perry har med rätta sagt att hans betänkande i viss mån handlar om förfluten tid och i mycket mindre mån om nutiden och framtiden.
Det är riktigt, men vi kan lära oss mycket från det.
Mycket att lära, just för framtiden.
Perry har helt rätt när han säger att kommissionen inte har lyckats med sina målsättningar.
Målsättningarna var inte konkreta, de var inte mätbara, det fanns inga indikatorer, och var är det europeiska mervärdet från vitboken?
Låt oss tänka över detta ett tag.
Låt oss försöka definiera vad ett europeiskt mervärde är.
Det är nu åter kvällen före en debatt om Europas framtid.
Det är riktigt att man talar om debatten om Kompetenzabgrenzung; i Belgien är diskussionerna säkert mycket aktiva kvällen före kongressen i Laken.
Men vad är då Kompetenzabgrenzung?
Vad handlar denna debatt om utbildning om?
Den handlar om subsidiaritet.
Men låt oss då definiera det väl och inte gå som katten kring het gröt, som vi alltför ofta gör.
I rådets förslag om framtiden för grund- och yrkesutbildningssystemen står ett antal intressanta punkter, ett antal målsättningar som jag skriver under på.
Men det rör sig åter om vaga målsättningar, inga indikatorer, inga mätmöjligheter, och i och med det riskerar vi åter att hamna i ändlösa diskussioner.
Det får vi, i uppföljningen efter Lissabon med den debatt som vi nu för, absolut inte låta ske.
Om vi inte klarar av att gå mot en europeisk öppen samordning med de europeiska riktlinjerna för sysselsättning som tydligt exempel, då tror jag inte att vi kommer att ta några steg framåt.
Jag arbetade i mitt förra liv hos den flamländska arbetsmarknadsministern.
I det kabinettet tragglade man med de europeiska riktlinjerna för sysselsättning.
Jag skulle gärna se att man i alla medlemsstaters kabinett för undervisning arbetade hårt med ett antal konkreta målsättningar för att omsätta dem i politik, för att på så sätt forma ett verkligt europeiskt utbildningsområde.
Jag återvänder till Bologna.
Det är ytterst pinsamt.
Jag blir sällan eller aldrig tilltalad som Europaparlamentariker om den europeiska utbildningspolitiken, utom när det gäller Bologna.
Jag har fått en massa brev och e-post.
Skall jag då säga: ursäkta, det var en mellanstatlig metod, och Europaparlamentet vet inte vad det skall säga om den.
Jag uppmanar å det kraftigaste, fru kommissionär, att ni tar till er och oss detta, för Bolognaförklaringen handlar inte enbart om ett antal konkreta målsättningar, utan även om demokratiseringen i undervisningen och ett livslångt lärande.
Om vi inte kan göra den kopplingen så anser jag att vi går miste om en chans.
