# ID: svediakorp-gov413042
# author: Maes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 464
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
I detta parlament har vi som sedvänja att utförligt gratulera föredraganden, och jag tänker ofta att detta är något av slöseri med tiden när man förfogar över så få sekunder.
Det säger ju sig självt att föredragandena gör ett bra arbete.
Men jag vill göra ett undantag för Jules Maaten.
Med detta betänkande bevisar han nämligen att när man som föredragande spelar en aktiv roll, och tar överläggningarna med rådet och kommissionen på allvar, och strävar efter att få stöd från dem som deltar i överläggningarna, så kan man lyckas.
Detta beror naturligtvis även på kommissionen och rådet.
Därför är det angenämt att vi, i slutet av det svenska ordförandeskapet, kan lägga fram detta exempel.
Egentligen skulle detta betänkande kunna visas upp i skolorna som ett exempel på hur en europeisk riktlinje kan komma till stånd efter överläggningar mellan kommissionen, rådet och parlamentet.
Jag skulle önska att detta oftare var fallet.
Jag håller sedan en tid tillbaka på med politik, och när jag för första gången medverkade till lagstiftning om begränsning av cigarettreklam och införande av varningstexter på cigarettpaket, ansåg många kolleger att detta var totalt orimligt.
Sedan dess är striden mot tobaksmissbruk och regelbunden användning av tobak vedertagen överallt.
Men det finns ändå skillnader.
Jag minns första gången jag åkte till Sverige för ett sammanträde - jag var då själv rökare -, och rökarna fick hålla till i ett separat rum där det verkligen stank.
Där fick man röka, men det smakade inte alls gott.
I själva sammanträdesrummet var rökning inte tillåten.
Där fanns nämligen en skylt med " Rökning förbjuden ", och det hade jag aldrig sett eftersom jag kom ifrån en kultur där sammanträden och rökning hörde ihop.
Jag konstaterar nu att det sociala trycket på rökare har ökat i de flesta länder, och att stora framsteg har gjorts tack vare kampanjer, trots den misstro till dessa som rådde i åratal.
Antalet rökfria tågkupéer måste utökas överallt.
Vi måste i allt högre grad kunna vistas och sammanträda i rökfria lokaler.
Det sociala trycket måste dock öka för att avhålla framför allt ungdomar och även kvinnor från att börja röka.
Det är smärtsamt att konstatera att så många människor börjar röka trots kampanjerna.
Jag har egna erfarenheter av att sluta med rökning, och det är betydligt svårare än att börja röka.
Med detta sagt hoppas jag att de strikta bestämmelserna som går emot lobbyisternas anda och intressen, kommer att följas upp, och jag anser att Maatens föreslagna åtgärder för att stoppa bidragen till tobaksodling kanske kan vara en bra sporre.
